År: 2017

☆ Lucka nummer sju: En ofiltrerad bild från idag

Den här dagen alltså… Suck… Nu är jag så trött att jag håller på att somna stående. Utbildningen och människorna idag var kalaskul. Det var den mest frågvisa och engagerande gruppen på länge. Så himla kul. Jag älskar när jag får relevanta frågor och när folk vill veta en massa. Det känns som att det ger så mycket mening liksom.
 
Men dagen började ganska dåligt… Ni vet hur det kan vara när det mesta går fel… Jag gick upp klockan fyra för att jobba undan, men hade en hel del att fixa till med själva presentationen eftersom jag själv var på utbildning igår. Det var en del grejer som jag så himla gärna ville lägga till, och när jag vet att jag kan göra något ännu bättre så har jag svårt för att låta bli. Och sånt tar ju tid. Så det blev rätt bråtton till slut, och ändå hann jag varken korra texter eller rensa inkorgen som jag hade tänkt.
 
Sen insåg jag att Alvins telefon (min gamla) var ihopkopplad på nåt jäkla sätt (Så sjukt frustrerande med Apples produkter ibland) med min, så att hans samtal och sms inte kom till hans telefon utan till min. Och så insåg jag också att alla mina bilder låg i både hans och Mios telefon. Stress, stress, stress för att lösa det viktigaste – så att hans telefon åtminstone funkade. 
 
Sen visade det sig att Alvin var sjuk. Han hade jätteont i huvudet, ni vet när man går sänkt med huvudet, och kunde inte gå till skolan. Så det blev väldigt hastigt och lustigt så att han fick hänga på mig till hotellet där jag skulle ha min utbildning. 
 
Och som om inte det var nog så strulade skrivaren – och jag fick inte ut de papper som jag skulle ha med mig till utbildningen. 100 sidor… Ja alltså det mesta gick snett i morse. Jag glömde också två sladdar (men fick låna) som jag behövde för att kunna köra min presentation. Ja men det mesta gick snett, men ändå bra till slut. 
 
Nu är jag så trött att det blir inte mycket mer än så här idag. Men vi hörs imorgon – och då är det freeeeedag!!! 🙂
Det här ser ganska tragiskt ut… lilla gubben. Han hade det rätt bra med fika framdukat hela dagen, och en hel soffa för sig själv, men när han skulle ladda sin telefon var han tvungen att sitta så här 😉
Det här är en del av Kajsons julkalender. 

Kommentera (0)

Mys mitt i stressen

God morgon! Idag är det väl tredje dagen som jag gick upp klockan fyra. Det börjar bli en vana det här, men så får det vara. I alla fall den här veckan när det är så mycket att göra. Och det är förresten anledningen till att jag inte har tid till så mycket annat än att jobba, vara med barnen, äta och sova. Det är bara under en vecka så jag tycker att det är ok. Helgen är dock efterlängtad, även om den består av en himlans massa kalas (för Alvin) och även en fotografering på söndag. Men det blir bra. Vi kan sova ut i alla fall.
Och på tal om att sova ut, jag är så himla dålig på det. Kan ni sova ut på helgerna? Jag har så otroligt svårt för att ligga kvar i sängen och bara ligga. Visst, ibland lyssnar jag på poddar och ligger kvar en stund, men jag måste nog ändå säga att det där med att ligga i sängen är min sämsta gren.
 
Kan det vara därför jag sover så bra förresten? För att jag bara sover när jag är i sängen? Jag somnar alltid så fort jag lägger huvudet på kudden och somnar om så fort jag har varit uppe och tagit blodsocker på Mio. Det tar max tre, fyra minuter att somna om. Kanske det är för att sängen är så starkt förknippad med sömn och ingenting annat för mig? Äsch, jag vet inte, men det jag vet är att jag ändå älskar tanken på helg och att få ligga kvar i sängen. Även om jag inte gör det så njuter jag av känslan så här inför. Och så är det ju Idolfinal på fredag!
 
Jag är väldigt nöjd med att jag inte har jobbat på kvällarna den här veckan trots att jag har haft så mycket att göra, för det har nämligen inneburit att jag har kommit hem och direkt har kunnat släppa allt och istället för att ha andan i halsen varit lugn och mysig med barnen. Vanligtvis skulle jag ha varit ganska uppjagad den här veckan och sagt till barnen att sorry, men den här veckan kommer mamma jobba på kvällarna (och inte vara särskilt harmonisk). Men så har det inte varit. 
 
Vi myser som aldrig förr just nu, mycket tack vare att det är julmånad – årets mysigaste månad. På morgnarna sitter vi framför TVn och julkalendern och äter frukost och på kvällarna tittar vi antingen på gamla bilder och videos från när barnen var små, tittar på film eller lägger oss tidigt (jag och Alvin) och kollar på Glee. 
 
Ungefär som för “några” år sen 😉
Mina älskade små killar. Ja vi samsov i måååånga år.
Men vet ni vad… jag ska skriva ett helt inlägg om när de var små och visa lite bilder och videos. Kanske mest för att jag själv älskar den tiden och saknar den så otroligt mycket ♡

Kommentera (0)

☆ Lucka nummer 6: En hörna i hemmet jag aldrig visat

I dagens lucka är det meningen att jag ska visa upp en del av mitt hem som jag sällan eller aldrig visar, och egentligen så finns det ingen hörna som jag medvetet väljer att inte visa, men det finns definitivt ställen som jag behöver ordna till:
 
Jag har en hög med tavlor som står på golvet i vardagsrummet. Det finns två väldigt konkreta anledning till varför jag inte sätter upp dem, och det är dels för att jag nästan bara har betongväggar och behöver en snickare som hjälper mig, och dels för att jag inte har alla tavlor som jag vill ha. Så det är liksom dumt att beställa hit en person som ska göra det när jag inte har allt och därmed inte vet exakt hur de ska sitta, tänker jag.  Moment 22 känns det som… så det kanske bara är att chansa så länge. Eller? Borde jag sätta upp det jag har så länge? Gör ni det? Jag tänker att det är svårt att veta hur jag vill ha tavlorna innan jag vet vad jag har liksom. Men så vill jag samtidigt så gärna att allt ska upp på väggarna alternativt bli bortrensat. 
Jag har även de här tavlorna som står på golvet i sovrummet, och som ska få komma upp så fort jag har fått ut de där expanderpluggarna (heter det så?) ur väggen. Det är sååå fult att ha de där men de tas tydligen enklast ut med en borr och jag har inte riktigt lyckats. Vet ni hur man gör? Tips mottages TACKSAMT! 
Sen är det skåpet i hallen, det som jag beställde på nätet (från Ikea) och fick fel luckor till. Högblanka, som jag inte alls gillar. Så det är “bara” att åka till Ikea och fixa egentligen. Jag ska bara ha lite mer tid… men jag ser faktiskt ljuset i just den här tunneln och tror att jag kommer kunna göra det nu efter att nästa vecka med alla utbildningar är avklarad. Så snart är hallen lite finare. Just det… tavlorna ska upp också. Även där är det betongvägg dock, så det är inte bara att slå i en spik. Herregud, jag borde lära mig det där med att borra i betong och plugga. Hur svårt kan det vara egentligen? Jag kanske ska investera i en riktigt bra betongborr (för det krävs tydligen att den är riktigt bra om man ska lyckas) så småningom och bara greja det liksom.
Hur som helst -allt det där kommer fixas. Det är egentligen bara att åka till Ikea och sen hitta en snickare eller annan händig person att hyra in. Eller om jag lär mig själv då… Varför gör inte alla det? Jag får för mig att det är svårt och ingenting som man bara lär sig? Stämmer det? Vet ni?
 
Jag bryr mig inte så mycket om vad andra människor tycker om att det står tavlor på golvet, jag har liksom inga problem att bjuda hem folk på grund av det, men tycker däremot själv att det är lite trist. Min dröm är att först och främst ha en plats för varje pryl, och det har jag äntligen (för första gången i mitt liv) lyckats med i det här hemmet. Det är så himla skönt att kunna stoppa undan saker och verkligen ha givna platser till allt. Och sen är det också att allt ska vara 100 procent klart. Att det liksom inte ska finnas en massa halvfärdiga hörnor som det gör just nu.
 
Just det… en sak till… som jag aldrig kommer kunna lösa så länge jag bor i en lägenhet och dessutom har två barn: torkstället! Det flyttas runt mellan olika mer eller mindre passande ställen och har just nu parkerat i sovrummet sen några veckor tillbaka. Jag har alltid tvätt som hänger, så det åker liksom aldrig undan, det där torkstället.
Hur är det för er – har ni också halvfärdiga hörnor hemma?
 
Det här är en del av Kajsons julkalender. 

Kommentera (0)

Facebook-annonsering

Ni som också jobbar med sociala medier – har ni också märkt att det är väldigt mycket svårare för företag att växa organiskt på till exempel Facebook och Instagram? Jag tycker att det är en enorm skillnad från när jag jobbade med Solresors Facebook-sida runt år 2008…Kommer ni ihåg hur det var då? Då kunde man skriva “Dela det här inlägget” och så gjorde folk det. Alla! Det har successivt blivit svårare och svårare att få folk att engagera sig, och det är väl egentligen bra. Vi kräver mer idag, vilket ju gör att innehållet blir bättre (Hurra!) 
Men… jag tycker mig se en annan skillnad också, på sistone, och det är att kanalerna stramar åt det mer och mer så att vi måste annnonsera även för att lyckas med vårt organiska innehåll. 
Jag vet att algoritmerna vill att vi ska använda så mycket av kanalerna som möjligt – det vill säga att vi både postar videos, sänder live, postar inlägg och bilder etc. – men jag märker också att det organiska innehållet går bättre om jag även annonserar. Märker ni av det? Har ni testat det?
Hur som helst – vi jobbar en del med Facebookannonsering åt våra kunder, och idag är jag iväg på en utbildning (där jag blir utbildad alltså) för att dyka ner ännu djupare i det här med annonsering. Det känns skönt att inte leverera nåt idag, utan istället vara den som sitter tillbakalutad och deltar. Är ni duktiga på Facebookannonsering? Håller ni på med det? Jag älskar att även annonseringen går mot “bra innehåll”. Det gör att det vi håller på med – det vill säga skapa bra innehåll – börjar vävas in mer och mer i annonseringen. Det vi märker att de flesta kunder är intresserade av som är “nytt” är influencer marketing och annonsering. Kul va?

 
 
 

Kommentera (0)

Rutiner när det är mycket att göra

God morgon på er! Jag tror att jag har hittat bra rutiner för hur jag ska göra under såna perioder som jag är inne i nu – det vill säga väldigt hektiska perioder. Jag tycker att vad jag än är inne i, så är det okej så länge jag vet att det finns ett stopp. Ett slutdatum liksom. Förstår ni hur jag menar?
 
Jag kommer ihåg när Mio, som ju är första barnet, var liten… Min kompis Sara hade berättat för mig långt innan jag fick barn att allt bara går i perioder, så om barnet till exempel  dåligt (eller bra för den delen) under en period, så är det ingenting som kommer att bestå – utan det är bara en period. Och jag bar det med mig under alla småbarnsår. Det gjorde att jag aldrig (tror jag… man förtränger ju gärna sånt som har varit jobbigt) blev stressad när barnen hamnade i jobbiga perioder, utan jag tänkte just att det här är en period och det kommer att gå över. 
 
Jag kommer också ihåg när vi fick det värsta beskedet en förälder kan få: Ert barn har en tumör. Jag ska berätta mer om det en annan gång, men jag minns väldigt tydligt att kuratorn, som var med när vi fick beskedet, på onkologen väldigt tydligt sa:
 
“Det ni känner och upplever just nu, innan ni har fått veta vad för slags tumör han har och vilken slags behandling han ska få är den absolut värsta fasen. Ni har ett par dagar av det här, men så fort ni vet mer vad ni har att förhålla er till så kommer det vara lättare, oavsett vad det är ni ska förhålla er till”.
 
Typ så… Ni förstår vad jag menar va? Att så länge det är flummigt så känns det fruktansvärt jobbigt, men när det blir lite mer klart för en, eller när man har en plan så känns det lättare. Och precis på samma sätt tycker jag att det känns när jag vet att det finns ett slut på en period. Jag blir liksom mer lösningsfokuserad och handlingskraftig då.
 
Jag har löst det så här att nu under den här hektiska perioden, när många hel-och halvdagar går bort eftersom jag har utbildningar så går jag upp klockan fyra. Jag vet att det låter helt crazy, men det bygger dels på att jag vet att det bara är en period och dels på att jag sen går och lägger mig tidigt på kvällen. Så det “enda” som händer är att jag inte hinner göra annat än jobba och vara med barnen typ, men det är ju okej eftersom det bara är en kort period. Det sköna är att jag inte alls blir lika stressad trots att jag egentligen behöver optimera varenda minut de här tio dagarna. Det är en stor vinst att inte ha det där stresspåslaget där man gör allt i 190 – pratar snabbt, går snabbt, jobbar snabbt, äter snabbt… det där som gör att man bara springer igenom dagen och inte hinner tänka. Och på tal om det så var det återigen flera dagar sen jag använde Mindfulnessappen. Det ska jag göra idag! Påminn mig gärna 😉
 
Igår passerade vi två ganska stora milstolpar – det videoprojekt som vi jobbade med förra veckan blev klart och kunden blev helnöjd (jaaaaa!!! Jag ska berätta om det i ett helt eget inlägg sen), och så hade vi en tre timmar lång workshop tillsammans med en av våra nya kunder. En kund som vi har pratat med i ett år och som vi nu äntligen ska börja jobba med. Det ska bli så kul. Och det roliga är att saker och ting är lite mer konkreta nu efter vår workshop.
 
 

Kommentera (0)

☆ Lucka nummer fem: Den perfekta middagen enligt mig

Då var det dags för lucka nummer fem i Kajsons julkalender – den som handlar om den perfekta middagen. Oj vad svårt… det finns så många typer av perfekta middagar, eller hur? Tänk om vi alla skulle äta en middag tillsammans till exempel… det hade varit en perfekt middag. Intressant i alla fall. Jag vet ju vilka vissa av er är, men inte alla, så det hade varit kul att träffas och prata.
Hur som helst – den perfekta middagen för mig har inte så mycket med maten att göra utan istället med vem jag äter den och vad vi pratar om. Eller snarare hur vi pratar. En perfekt middag är en middag när vi pratar om riktiga saker, eller om roliga saker så att vi skrattar tills vi kiknar. Den får gärna vara tillsammans med mina barndomsvänner (även om vi är sämst på att styra upp middagar) eller med gamla vänner blandade med nya så att det blir en sån där härlig mix och bra dynamik.
Jag har också haft flera perfekta middagar tillsammans med mina kollegor. Vi är duktiga på det där.
Förra julfesten körde vi Fuelbox, vilket automatiskt leder in en på roliga, och ofta djupa, samtal. 
Men i år struntade vi i det och spelade Picolo istället – ett dryckesspel som jag berättade om häromdagen. Hur som helst, om vi fortsätter med den perfekta middagen nu då… Dynamiken är viktig för att samtalsämnena inte ska handla om väder och annat nonsenssnack. Jag är typen som zoomar ut totalt och tappar intresse om man bara pratar om väder eller jobb. När jag är på AW till exempel – då pratar jag ofta med många olika människor som jag känner mer eller mindre, men är det bara om jobb vi pratar så känner jag hur jag blir rastlös och ointresserad och vill gå vidare. I alla fall om det är det där ytliga snacket:
– Hur går det för er då?
– Jo tack bra, det rullar på… Ni då?
– Jo men det går bra. Vi har ju en ny version av vår bla bla bla…
– Jahaaaaa? Vad kul! 
– Ja, du vet…. vi måste ju följa branschen.
– Hm… ja… Oj. Kolla… Nu har de börjat med julstjärnor… Nu är det inte långt tid kvar till jul
– Nä… jag räknade igår… 20 dagar.
Uaaaaahhh!!!! Haha… men ni hör ju… Får ni också en rastlöshet och nästan obehagskänsla när ni har såna innehållslösa samtal? Och kan ni tänka er en sämre (tråkigare i alla fall) middag än en där man pratar på det viset? Nej, det måste finnas innehåll i snacket – då kan middagen bli perfekt. Och just nu drömmer jag om en middag tillsammans med mina barndomsvänner. Det var länge sen vi sågs och vi har alltid så mycket riktiga saker att prata om. Jag får nog styra upp det där tror jag. Hur ser er perfekta middag ut? Håller ni med mig om det innehållslösa snacket?
 

Kommentera (0)

Ingen bra dag igår – Han svimmade igen

Igår vaknade Alvin och började direkt att gå dubbelvikt och bara sa “Aj, aj, aj…” som han gör när han får huvudvärk. Han kan ju också ha en grotesk huvudvärk ibland, så att han knappt orkar gå upprätt när det är som värst – ni vet när man rynkar pannan och går med försiktiga steg och har kroppen lite framåtlutad för att det dunkar så mycket – och så att han till slut kräks. Men vi har kollat, och han har inte samma höga tryck som Mio. Och en annan skillnad är att det går över efter ett par dagar eller max en vecka. Migrän? Ja jag vet inte. Han är också under utredning. Hur som helst – han fick följa med mig till jobbet i alla fall och jag “bäddade” ner honom i våra stolar. Förresten, på tal om det, jag ska ta med några filtar till jobbet så blir det mysigare de dagar han är där.
I alla fall… Mio skulle ta prover i armen igår – och det är egentligen någonting som han har vägrat göra de senaste åren. Så fort han ska bli sövd så får han bli det med mask innan de sätter nålen i armen, och vid andra tillfällen på sjukhuset så har han fått lustgas. Eller så har de helt enkelt låtit bli. Men nu skulle vi alltså göra det. Igen. Han gjorde det ju i Tyskland… och svimmade. Och igår hände det igen. Han svimmade! Det var så otroligt läskigt. Först gick det bra… jag hade haft på bedövningssalva i två timmar så han var själv förvånad över att det inte kändes.
 
– Är det redan klart? 
– Ja!! Vad skönt att det gick bra va? 🙂
 
Sekunden senare säger han att han mår illa, och jag ser hur hans läppar vitnar. Så jag ropar på sköterskan som har gått iväg, bara nån meter bort. Han svimmar!! Hon kom och la ner honom till liggande läge och bad mig hålla upp benen. Han började rulla med ögonen och krampa. Han rycker och krampar och det är så sinnessjukt obehagligt. Ser det verkligen ut så när man svimmar? Att man krampar så? Är det normalt? Sköterskorna försökte prata med honom men det var ju så klart omöjligt. Han var ju avsvimmad… De frågade mig om han hade epilepsi, så mycket krampade han. Men det har han ju inte. Han är undersökt kors och tvärs, det vet ni. Sen vaknade han i alla fall och började skrika rakt ut: “Vad händer? Vad händer mamma?” Lilla gubben… han tycker att det är så obehagligt. Och jag med för den delen.
 
Och i samma stund så kommer jag på att min älskade lille Alvin sitter där, på golvet bredvid, med uppspärrade ögon. Jag klappade på honom och frågade om det var läskigt. Jag hade verkligen inte en chans att ge honom fokus under de där minuterna när Mio var borta. Och det var så himla läskigt att jag inte kunde släppa Mio för en sekund, om jag så hade tänkt på det. 
 
– Det var jätteläskigt. Jag trodde att han fejkade när han gjorde så där med ögonen, sa han…
 
Den här gången var det riktigt otäckt, och nu har det hänt tre gånger på ett par månader. Nästa gång de ska ta prov i armen får vi nog göra det på sjukhuset, med lustgas. Det verkar vara enda sättet. Han är verkligen så otroligt rädd och skräckslagen, och det kan ju inte vara ok att han svimmar varje gång. Eller hur? Eller är det så för vissa helt enkelt? Är det farligt att svimma och börja krampa så där? Ja jag får så klart kolla med nån av hans läkare också, men ni vet ju hur det är – det är inte så att jag har nåt mobilnummer att bara ringa så där, utan vi får ju boka telefontid om vi ska få en läkartid inom närmaste tiden.
Två slagna killar innan provtagningen. Alvin för att han har ont i huvudet och Mio för att han är nervös.
 

Kommentera (0)

Jag älskar iPhone X

Alltså iPhone X – jag älskar den av två anledningar:
  1. Face-id! Det vill säga att den känner igen mitt ansikte och automatiskt låser upp sig när jag tittar på den. Ja, den gör det snabbt nog. Jag är kräsen när det kommer sånt, det måste gå fort – men jag är alltså helnöjd. 
  2. Kameran – och allra helst då “porträtt”-funktionen. Kolla in bilderna! Wow! Wow! Wow!
Den fokuserar väldigt fint på motivet och “blurrar” bakgrunden.
Även i inomhusljus med inte så bra ljus blir det skarpa bilder. (Ja, Alvin var med på jobbet idag. Mer om det i ett senare inlägg)
Ju närmare motivet – desto bättre porträttbild blir det. 
 
 
Till och med när det börjar skymma blir det skarpa bilder.
Den här tog jag igår kväll när det var helt mörkt i rummet. 
Vad tycker ni? Visst blir det fina bilder? Jag har inte gjort någonting alls med dem. Älskar iPhone X!!

Kommentera (0)

Nya kunder, Social Selling och varumärket Mama Said

Det är så kul när vi får in nya kunder, men det tar också väldigt mycket mer tid än vad vi tror. Alltid. Vi estimerar ungefär den tid vi tänker att vi kommer att lägga ner på en kund, och så tar vi betalt utifrån det, men det slutar alltid med att vi går back i uppstarten. För allt tar så mycket längre tid än vi tror. Känner ni igen det? Visst är det alltid så? Och vet ni vad? Det stressar mig. Jag vill inte ta betalt för för mycket “tänkar-research-och-uppstarts-tid” men samtidigt så går vi ju back annars. Och inför varje kund så tänker vi att det tar lång tid att skriva en bloggartikel, det har vi lärt oss. Vi räknar mellan fem och tio timmar beroende på hur lång den ska vara och beroende på vad den ska handla om. Hur mycket research som krävs till exempel. Och sen ska den korras två gånger – först av en person som tittar på hela texten inklusive innehållet, och sen en slutkorr av mig där jag bara kollar om det finns några direkta fel. Vi har hittat bra rutiner där tycker vi. Ni som bloggar, hur lång tid tar ni på er för att skriva en bloggtext? Det är så klart beroende på om det ska vara ett dagboksinlägg eller om det är ett mer “hållbart” inlägg som vi ofta gör för våra kunder. 
Hur som helst – jag tror att vi estimerar det där bloggartikelskrivandet ganska bra, men det är allt det där andra, det där som knappt går att förklara för en kund (eller ens för oss själva) innan vi startar: Alla samtal fram och tillbaka där vi pratar om hur de ska lägga upp sin blogg rent tekniskt, vilka bilder vi ska välja, vad vinklarna ska vara, vilka personer vi kan intervjua och så vidare. 
Men det är kul med nya kunder. Som nån slags vitamininjektion i vår vardag. Det är dels en bekräftelse på att vi gör bra grejer och att vår “Social selling” funkar och dels så är det uppfriskande att jobba med nya ämnen. Vi är oerhört stolta över att vi, som är så små och inte har lagt en enda krona på marknadsföring, faktiskt har så starkt varumärke som vi har. Utan något som helst varumärkesarbete. Så det ligger snarare i att vi kavlar upp ärmarna och gör bra grejer för våra kunder, det är jag rätt säker på. Och det är vi som sagt så otroligt stolta över. 

 
 

Kommentera (0)