Dag: 13 januari, 2018

God kväll! Det har varit fri lek här hemma idag. Vanligtvis har jag en stress i kroppen över att vi måste komma ut på något sätt, men idag har jag inte brytt mig om det utan låtit barnen göra som de vill. Och det resulterade i att jag gick med pyjamas nästan hela långa dagen. Himla skönt, men något som jag gör vääldigt sällan. Gör ni det? Går med pyjamas? 

Och så är det nåt visst med att komma till gymmet också. Jag rekommenderar er verkligen att hitta ett gym som ni trivs i och där ni känner er hemma, för då är det KUL att komma dit och, det sprider sig liksom en härlig känsla i kroppen. Motsatsen, det vill säga att träna på ett gym där du får ångest och inte alls känner dig hemma, är bara dumt. Det FINNS ju gym som passar alla, så det gäller bara att testa sig fram. Om man ens vill träna i ett gym… det finns ju tusentals träningsformer som inte utövas på ett gym.

Mio då… Han var ganska pigg igår och idag efter att ha fått ACTH i sig. Jag tror att det var det de injicerade för att få igång kortisolet. Och eftersom kortisolet höjdes av det så har han varit piggare och har också mindre huvudvärk. Det är i alla fall min, och även läkarens, teori. Det trista är att blodsockret är för högt, det blir nämligen så av kortisolet (som ju är ett stresshormon). Vi får se hur det blir imorgon… han är tröttare och sämre igen… Time will tell… 

Jag är så tacksam att jag är hemma och att vi alla är samlade. Jag tycker direkt illa om när något av barnen är någon annanstans, och alltså inte med mig. Förstår ni hur jag menar? När familjen är halv liksom. Som nu när jag och Mio har varit inlagda. Då saknar jag Alvin så mycket även om jag vet att han har det bra hos pappa Jonas. 

Så det var en så otroligt skön känsla när jag hade hämtat upp Alvin och vi alla satt i bilen tillsammans. Då spelar ingenting någon roll, och jag har sånt lugn i kroppen.

Jag pratade en stund med Tina, min barndomsvän som har en dotter som är lika gammal som Mio. De höll på och diskutera hur länge hon skulle få vara på fritidsgården och huruvida hon skulle bli hämtad av Tina eller inte. “Bli hämtad av min mamma?!?!?!? Nej tack!!!” Haha… hon inser ju inte vilken lyx det är att ha en privatchaufför. Fast vilken tonåring gör det?

Jag insåg då hur långt ifrån det där Mio är. Han är så långt ifrån hela tonårsgrejen och de där konflikterna om vilka tider som gäller och huruvida han bara får hänga omkring ute eller inte. Undrar vad det kommer göra med honom? Kommer han hoppa över den fasen (det hade ju varit skönt. Kanske?) eller kommer han komma in i den med panik, väldigt sent, och vilja göra allting på en gång? 

Nu har vi lagt färdigt pusslet och är sugna på ett nytt. Kanske vi tar oss ut och köper ett nytt idag. Vad hittar ni på idag?

God morgon finaste ni! Usch. Jag är orolig över Mio och hans mående. Han är alldeles för trött, och nu när jag vet att det beror på kortisolet och hur allvarligt det kan bli om man har brist på det så har jag svårt att koppla av. 

Jag vill liksom inte lämna honom själv hemma ens en liten stund.

Orkar inte att han ska ha en sak till som vi ska oroa oss över… det här med att hela tiden vara på min vakt är rätt tärande. Jag kan ALDRIG någonsin lägga ifrån mig telefonen redan som vi har det nu (Jag har den med inne på danspass, yogapass… allt! Jag lägger den bredvid mig och har på ljudlöst vart jag än är och vad jag än gör).

Men framförallt – jag vill inte att han ska ha ännu en allvarlig sjukdom. Det finns redan så mycket att oroa sig för. Ska det nu finnas ytterligare en grej? Jag står inte ut med den tanken. Min lilla sjukling ♡ Hur mycket kan en och samma människa ha egentligen?