Månad: januari 2018

Men det hindrar inte att jag… hur ska vi uttrycka det, känner att jag måste röra på mig efter en stund.

Jag står vanligtvis upp och jobbar, men oftast när vi har möten så sitter jag ner. Och jag gillar inte att vara stillasittande. Det är inte det att jag har svårt att fokusera – jag är världsbäst på det skulle jag säga, och kan lätt hålla fokus trots stök och musik i bakgrunden – utan det är mer att jag känner att kroppen mår bättre av att sträcka på sig och vara i rörelse.

I måndags hade vi vårt vanliga veckomöte. Vi börjar alltid med frukost. 

Drar på mig min stora halsduk för att jag fryser. Ser irriterad ut, men är bara fokuserad.

Hej kära ni, hur mår ni? Är ni också tillbaka på jobbet på riktigt idag? Jag är verkligen tillbaka på riktigt och är redan inne i stresshjulet. Ja men vadå, hur ska jag göra då? Hjälp! Alltså jag känner mig inte så stressad i kroppen, har faktiskt kvar jullunken, men jag känner hur arbetsuppgifterna redan hopar sig över mig som en liten hög som snart kommer växa sig större och större. Just den här veckan är lite knäpp eftersom jag ska läggas in tillsammans med Mio på onsdag. Så jag har ju bara två arbetsdagar… inte så konstigt då nä, jag vet.

Men hur som helst… Det är särskilt en sak som “tynger” mig. Och tynger är egentligen fel ord – det gläder mig egentligen. Jättemycket till och med. 

Jag ska föreläsa i Göteborg nästa vecka, om neurokommunikation – det vill säga hur hjärnan fungerar och hur vi sen, utifrån det, ska kommunicera för att nå ut.

Är det bara jag som tycker att det låter svinintressant? Snälla säg att det låter lockande. Jag hoppas verkligen att det är fler än jag som går igång på det. 

Men… som varje gång när jag ska föreläsa om något nytt så är det förstås mycket förberedelser, och jag är så sjukt noga med att det ska bli perfekt. Så noga att jag först trycker ner mig själv i flera dagar, under den processen när jag ska börja bygga föreläsningen. Då kan jag tänka “När tusan ska jag fixa det här?” och “Hur sjutton ska jag hinna?”