Vilken helvetesnatt
God morgon på er! Ja men nu har jag anledning att svära. Vilken natt vi har haft! Herregud. Vi åkte ju tåg rätt länge igår, och det var väl okej även om jag blev väldigt trött i slutet och höll på att frysa händerna av mig när vi promenerade till hotellet. Det ligger bara 300 meter från centralstationen så det var liksom ingen idé att ta taxi eller så. Hur som helst, vi kom fram, och insåg att vi hade ett jättefint och stort rum. En svit på elfte våningen med utsikt över staden. Wow! Det här började bra. Och barnen var överlyckliga över utsikten och att rummet var så stort.
Vi gick ner och handlade mat (Mc. Donalds ligger vägg i vägg, till barnens stora förtjusning) som vi sen åt framför en film. Sååå himla mysigt! En riktigt härlig fredagkväll. Ni vet när man allihop ligger så där perfekt med täcken och kuddar och tittar på en lättsam film (som man kan blunda till emellanåt utan att missa alltför mycket). Underbart!
Smarta vi är som hade tagit med en HDMI-kabel va? Så att vi kunde se film tillsammans på den stora tv'n.
Eftersom jag åt lunch så sent så slängde jag min sallad (Holy Greens) som jag hade släpat med från Malmö. Vi har inget kylskåp så den skulle liksom inte hålla tills idag. Buhuu! Hatar att slänga sån delikat mat. Men jag var verkligen inte hungrig.
När vi sen gick och la oss, klockan var 23,20, så började helvetet. Mio tog blodsocker, och det var på 3,3 – lågt alltså. Det ska vara över 4. Det som normalt sker här är att han tar 2 Dextrosol och en macka eller nåt, och sen kan vi sova. Det enda som är viktigt är att jag då går upp och kollar så att han inte blir för hög istället. Igår hände dock något som aldrig har hänt förut: Det gick inte att få upp blodsockret. Han åt och åt och åt tills han hade panik och bara grät.
Han var så mätt stackarn, och trött, men blodsockret gick inte att höja. Vi jobbade i 15-minuters-pass där han fick äta nåt, vänta 15 minuter, ta nytt blodsocker, äta igen, vänta 15 min… Ja men ni fattar. Men INGENTING höjde honom.
Han åt ett och ett halvt paket Dextrosol, en halv påse bilar, 2 kanelgifflar, lite Gott & Blandat, 50 cl Apelsin-Mer, 4 engångsförpackningar socker… och INGENTING hände. Det här är det märkligaste jag har varit med om i hans Diabeteshistoria, och kan liksom inte ske egentligen. Hade han tagit orimligt mycket insulin så hade det varit svårt att höja honom men det var ju inte det det handlade om.
Efter tre och en halv timmes kämpande gav vi upp. Mio bara grät och grät eftersom han hade så ont i magen av allt han hade tryckt i sig. (Han hade, innan detta hände, precis ätit middag och fredagsgott också ju).
Så det var bara att åka in till akuten till slut. Vi tänkte att enda sättet verkar vara sockerdropp. Plus att allt socker och godis liksom var slut. Normalt sett har varar ett paket dextrosol i minst en vecka…
Så det var bara att väcka Alvin och lämna lilla Bruno, som inte är den mest självsäkra vovven på jorden, och hoppa in i en taxi till barnakuten.
Inte för att jag egentligen var så orolig över honom där och då… Så länge vi gav honom socker så höll han sig ändå runt 3,0-4,0 men det gick ju till slut inte att trycka i honom mer. Hur länge skulle vi behöva hålla på liksom? I taxin sjönk blodsockernivån igen så chauffören körde på rätt fort, och när vi kom fram sa jag bara “Han har diabetes och behöver mer socker, vi får inte upp det” Vips, så var de där och tog hand om honom.
Och så litet och gulligt sjukhus. Vilken känsla det är att vara i en sån här lite mindre stad. Vi kunde liksom placera Alvin i väntrummet, och så låg han där hela natten (så länge vi var kvar) eftersom det bara var vi där och eftersom man var tvungen att ringa på för att få komma in. Och han var så trött, jag undrar hur mycket han kommer ihåg. När vi åkte därifrån, tre timmar senare, så trodde han att vi hade varit där i en halvtimme. Gullis ♡
Hur som helst… vi kom tillbaka till hotellet vid halv sex på morgonen, och med ett stabilt blodsocker. Tror ni jag var hungrig då? VARFÖR SLÄNGDE JAG MIN SALLAD? Och nu är jag så himla orolig över det som hände. Jag VAR som sagt inte så orolig i det akuta läget eftersom jag ändå kunde stoppa i honom socker hela tiden (och eftersom vi har en akutspruta med OM han skulle bli så låg att han svimmar), även om det blev ohållbart i längden, men NU är jag orolig. Det här måste ha nånting med hans Binjurebarksinsufficiens att göra. Det trodde läkaren också, hon sa att vi måste ta kontakt med Mios läkare när vi kommer hem. Vad är det som händer med min lilla kille? Det börjar bli så himla läskigt…
Men nu ska jag väcka barnen och gå ner och äta frukost… Om Mio ens kan se mat idag stackarn…
Kommentera (0)