Dag: 10 mars, 2018

Hemmaträning: Skapa en brännande känsla i benen

Igår var jag förresten på gymmet och körde benpass, och jag kan säga att det KÄNNS i mina ben idag. Jag personligen gillar att gå till gymmet och lägga på tunga (för mig tunga) vikter när jag tränar, men ett alternativ till det, om man inte gillar gym eller av andra anledningar har svårt att komma iväg, är att köra fler repetioner med egen kroppsvikt. Här är två övningar som räcker att köra för att få bra bränn i ben och rumpa. 
Så här gör man:
➡️Statiska utfallssteg är ju egentligen inte statiska eftersom vi rör på oss, men jag kallar dem det ändå. Försök att justera benen så att du känner att det bränner till i både lår och rumpa. Den här övningen kan se olika ut på olika personer, det viktiga är att DU känner att det bränner där det ska bränna – det vill säga i låren och rumpan. ? En sak som jag gärna gör när det börjar bli tungt, och som du helst inte ska göra, är att “falla” ner när du böjer benet, det vill säga att jag inte håller emot och får träning på vägen ner. Gör inte det, utan håll emot. Förstår ni hur jag menar?? Annars kan jag förklara bättre.
➡️Knäböj, squats, benböj... kärt barn har många namn. Håll uppe bröstet och vinkla ut fötterna något (annars blir det nog tajt att komma ner i djupa knäböj) – och böj! Försök hålla spänning i bålen hela tiden.

Kommentera (0)

Jag är inte så social som ni tror

God morgon kära ni! Åh vad jag älskar de här ensamma, lugna morgnarna. Jag älskar att gå upp, tända ljus och sätta mig vid datorn en stund och läsa lite bloggar, scrolla igenom nyheterna (jag läser ju aldrig de negativa nyheterna men vill gärna se vad som händer – på ytan), titta på kläder eller inredning (beroende på vilken fas jag är i) och blogga.
Det är så otroligt mysigt att gå upp och vara helt ensam innan stormen drar igång. Det är nog en av de bästa tidpunkterna i veckan. Speciellt eftersom jag vet att mina små godingar ligger där inne i varsitt rum och snart kommer ropa “Mamma”! Underbara små killar. De ropar fortfarande på mig när de vaknar. Låt dem aldrig bli så stora att de flyttar hemifrån ?
Många tror att jag är en supersocial människa som alltid älskar att ha folk omkring mig, men det stämmer inte. Jag ÄR social och jag älskar att hänga med människor som jag kan ha ordentliga samtal med men är mindre intresserad av att hänga med ytliga bekanta. 
Igår stack jag till exempel inom kontoret och åt lunch lunch med mina kollegor istället för att gå och äta själv. Hade de bara varit “ytliga” kollegor som jag inte hade något fördjupat med så hade jag förmodligen inte valt att ta den omvägen. Låter det konstigt? Det behöver ju inte vara så att jag inte hade gillat dem, det är inte det jag menar, men mer bara att om vi inte hade kunnat prata “ordentligt” så hade jag nog inte orkat prioritera det bara för att. Svårt att förklara men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det är inte viktigt för mig att ha sällskap – det är viktigt att ha rätt sällskap. Så.
Men framförallt – jag älskar bara att hänga med andra människor och vara i stökiga miljöer OM jag får min tid för mig själv. För den tiden är så himla viktig för mig. Jag måste få gå hem och vara ensam och “börja om” innan jag går iväg igen. Förstår ni hur jag menar? När jag var yngre så var det vissa av mina vänner som gärna ville hänga hela dagen, och sen att vi skulle gå hem och göra oss i ordning tillsammans innan vi gick ut på kvällen igen. Tillsammans. Det vill säga utan ett break. Jag har aldrig gillat det utan vill ha ett break då jag är helt ensam. Och det kan räcka med en timme, bara jag får ett break.
Så jo, å ena sidan så är jag så klart väldigt social, men å andra sidan så skulle jag aldrig kunna vara det om jag inte hade fått mina break. Och jag tror också att jag klarar av ett högt tempo i veckorna, där jag träffar väldigt mycket folk, för att jag har så lugna (socialt sett) helger. Nu är de visserligen lugna på grund av att Mio är sjuk, han orkar ju inte att vi hittar på en massa, men jag tror ändå att det är en av orsakerna till att jag fixar det tempot. Hur funkar ni? Känner ni igen er eller är det bara jag..?
 

Kommentera (0)