Dag: 14 mars, 2018

Barnen

Hur går det för Mio nu då?

Av Alexandra Bylund / 14 mars 2018, 20:06

Ni är så himla fina som undrar hur det går för Mio, och jag skulle väl säga att det dessvärre inte är några större förändringar. Vi väntar fortfarande på en VÄLDIGT avgörande undersökning, som har fallit lite mellan stolarna (igen), men nu efter att jag har ringt X antal samtal och blivit mer och mer irriterad så tror jag faktiskt att det kommer att ske snart. 
Mio mår precis som han har gjort senaste året… vissa dagar är dåliga och andra är svindåliga. Det är sällan, eller rättare sagt ALDRIG, som han är helt bra. Jag förstår inte att han står ut och kan hålla humöret uppe som han ändå gör. Nu har han fyllt 14 (förrförra veckan) men “får” fortfarande inte vara som en normal tonåring. 
Han äter ju kortisol varje dag vilket gör att han är piggare än i höstas, men vi väntar som sagt på att se om det finns en helt vidrig sjukdom bakom den där nya diagnosen “Partiell binjurebarksinsufficiens” som han fick för en dryg månad sen. HÅLL TUMMARNA FÖR ATT DET INTE KOMMER MER NU! Håll tummarna för att hans lilla kropp inte hittar på mer hyss utan håller det till det här. Jag är till och med “nöjd” med ifall hans skolgång går åt skogen – bara han inte är ännu sjukare än vi nu vet. Det ENDA som är viktigt är att det inte blir värre. Sen hoppas jag så klart att han kan bli bra, åtminstone som det var förr då han var bra i perioder och dålig i andra perioder.
Vi väntar fortfarande på att neurokirurgen ska kontakta oss också… För även om det här med kortisolet nu har lösts så har han ju fortfarande sin huvudvärk och både jag och Jonas tror att han tyvärr måste byta shut (=operation) Så det väntar vi också på att få svar på.
Jag bryr mig inte om NÅGONTING annat än att han ska få bli lite bättre, och önskar det av hela mitt hjärta. Håll tummarna för att det blir nån slags ljusning – och framförallt att det inte blir nån försämring. 
Och så en annan sak… Jag har sagt det här tidigare… men alltså… TÄNK om vi inte hade åkt till Tyskland… När hade vi upptäckt det här med kortisolet då? Det är ju livshotande att ha kortisolbrist. Jag kan inte med ord TACKA er, alla ni som ställde upp och samlade in enorma summor för att hjälpa Mio. Wow! Varje gång jag tänker på det så blir jag så rörd, och så himla lycklig över att de flesta människor i världen är så fina ❤️ Och framförallt ni då! Tack!
PS. Om det är någon som inte förstår vad jag pratar om så kan ni läsa om Mios sjukdomshistoria här. 

Kommentera (0)
Lite av varje

Så här tränar jag just nu

Av Alexandra Bylund / 14 mars 2018, 19:13

God kväll! Det var lite motigt att sticka iväg och träna i morse, men alltså jag mår SÅ BRA efteråt. Jag älskar när jag känner mig lite tveksam, sticker till gymmet ändå, och sen har den där härliga känslan när kinderna är röda och jag liksom har gjort dagens träning. Love it!
Men nu till nåt annat. Det är några av er som undrar hur och vad jag tränar, och jag tänker att jag nu ska berätta det. För tillfället så tränar jag styrketräning 2-4 gånger i veckan, beroende på vad jag hinner med, men alltid minst två gånger – och då har jag delat upp kroppen i två delar så att jag kör vissa delar ena gången och andra delar andra gången. Och eftersom jag “bara” går två gånger, i sämsta fall, så kör jag mest de stora basövningarna som omfattar de stora muskelgrupperna.
Jag tänker inte gå in i deltalj, för det tror jag ni tycker är tråkigt, men jag ska i alla fall säga vilka övningar jag kör:
Dag 1:
  • Knäböj
  • Utfallssteg med kettlebells
  • Latsdrag
  • Militärpress
Dag 2:
  • Marklyft
  • Höftlyft från golvet
  • Sälrodd
  • Bänkpress
Jag tränar alltså stora muskelgrupper och lyfter så tungt jag kan varje gång. Det fina med det här upplägget är att jag gör lika stora framsteg som när jag tidigare körde fyra gånger i veckan och körde fler assisterande övningar till (som alltså ger lite extra för en muskel här och en där). Det KAN i och för sig bero på att jag pressar mig mer nu också, jag vet inte. Men just nu fungerar det här bra, det kommer säkert komma en dag när jag kommer till en platå, det vill säga att jag står stilla… Då är det bara att ändra upplägg. Men just nu så har jag en jäkla bra fart framåt måste jag säga. Jag känner mig STARK ?
Och just det – förutom styrketräningen så kör jag BodyJam. Jag ÄLSKAR danspass, och det är den enda konditionen jag kör. Jag har inte löptränat på flera år, utan tycker att dans är mycket roligare. 
Har jag många läsare som tränar? Vad tränar ni?
PS. JAG VILL FÅ IN MER YOGA I MITT LIV! Körde mer sånt innan och vill tillbaka till det. Men i kombination med det andra… så det är tiden det handlar om…
 

Kommentera (0)
Lite av varje

En morgon utan barn känns som flera veckor

Av Alexandra Bylund / 14 mars 2018, 11:20

Ni som har barn – VAD GJORDE VI PÅ MORGNARNA INNAN DE FANNS? Herregud alltså, jag går upp i lugn och ro, äter frukost, duschar, packar, kollar lite på Instagram, skriver kanske ett blogginlägg, scrollar igenom nyheterna och så vidare – och ändå har det bara gått typ en halvtimme. Jag ääälskar lugna morgnar när allt får gå i lugn takt och ändå så ligger man liksom på plus. Kanske till och med hinner måla naglarna. (Handen upp ni som har barnen hemma och lyckas måla naglarna på morgonen. Det gör i alla fall INTE jag).
När barnen är hemma så är en av mina absolut värsta att väcka dem. De är så himla svåra att få upp att jag, i alla fall när det gäller Alvin, har kapitulerat. Nuförtiden går jag bara in och säger med min allra snällaste röst: “Alvin, rulla hit”, samtidigt som jag måste ta i honom (ja men det blir rätt hårt eftersom jag liksom måste dra hela hans kropp ut mot sängkanten). Sen lyfter jag upp honom och ställer ner honom på badrumsgolvet så att han kan gå på toaletten. Det är nämligen det första han gör. Så han vaknar typ på badrumsgolvet. Min lilla gullis. Världens tröttaste.
När det gäller Mio så behöver ju han kortisol för att ens kunna komma upp ur sängen, så jag ger honom det cirka en halvtimme innan det sen är dags att väcka honom (han har lärt sig att ta en tablett och dricka ett glas vatten i sömnen om jag ger det till honom). Och då går jag in och väcker honom försiktigt. Han vaknar rätt lätt men jag måste ropa och tjata, från köket, ett par gånger innan han kommer upp.
Så ja, tillsammans med middagsstöket så är det här det med väckningen mina värsta. Sen blir det mysigt, när vi sitter och äter frukost. Ja efter att Alvin har släppt sitt sura morgonhumör som han har i typ 10-20 minuter. Sen är det precis som att det på en sekund släpper, och så blir han som en solstråle. 
Hur är det för er? Hur väcker ni era barn, ni som har barn? 
 

Kommentera (0)
Lite av varje

Det är ofta som det känns motigt att gå och träna

Av Alexandra Bylund / 14 mars 2018, 06:00

God morgon alla träningshatare, träningsfreaks, lagomtränare, och alla ni andra. Ja alla helt enkelt. Nu måste vi prata om en sak som jag tror är väldigt vanlig. Varje onsdagmorgon kör jag ett pass med min PT, och jag måste säga att det sällan händer att jag ligger där i sängen, när klockan ringer, och tänker “Yes, vad härligt det ska bli att lyfta tunga vikter idag!” Jag måste intala mig själv att det BLIR härligt när jag väl kommer igång. Och det blir det alltid.
Så jag tvingar mig själv att sluta fundera på huruvida det känns toppen eller ej att gå och träna på morgonen. Det är en sak som bara ska göras och som jag mår så otroligt bra av om jag ser det lite ur ett helikopterperspektiv. Även om det kan vara motigt ibland. Vissa saker bara gör man, och jag älskar att träningen har kommit att bli en sån sak i mitt liv. Man ska inte fundera så mycket helt enkelt, utan bara göra. Varför funderar vi så mycket över just träningen egentligen? Det är ju inte så många andra saker i livet som vi håller på så där och känner efter en massa inför. Eller? Ja ja, nu har jag kört nog med pep talk till mig själv. Nu ska jag väl kavla upp ärmarna och gå och lyfta tungt då, fast jag helst av allt hade åkt raka vägen till kontoret och suttit ner hela dagen. Eller ännu hellre krupit ner i sängen igen. Men nähäpp, så blir det alltså inte.
Nu kööör vi då!
Ni andra som gillar att träna – är ni alltid peppade inför ett träningspass?

Kommentera (0)