Mios provsvar
Vad fint att ni frågar ♡ Jag har ju helt glömt att tala om hur provsvaren såg ut i måndags. Så här:
Jag har blivit något av en specialist på att tyda stämningen hos läkare… jag tycker att jag direkt kan märka, på deras mode, hur läget är. Så när jag såg läkaren så visste jag direkt: Allt måste vara bra! Det kändes i hela rummet, och när hon började småprata om att hon tyckte att Mio såg pigg och frisk ut så visste jag nästan… Sen när hon sa “Vill ni prata om diabetesen eller kortisolet först?” så visste jag till hundra procent att här fanns det inga deppiga besked att ge. Sen sa hon: “Jag har ju fått provsvaren… och allt ser bra ut!” De magiska orden.
Magnetröntgen av binjurarna såg finfin ut, men framförallt… det där blodprovet. Att det såg bra ut gjorde att hela världen kändes lättare Tänk om… nä usch jag vill inte ens tänka tanken. När jag började läsa om den där sjukdomen (Adrenoleukodystrofi) så tog det inte särskilt lång tid innan jag slutade. Det var alldeles för dyster utgång för att jag skulle orka läsa allt, och eftersom det “bara” var en provtagning för det och inte det att han hade fått diagnosen så valde jag att avstå från det där om'et. Och det var ju tur, för han har inte det!
När jag gick från sjukhuset så var jag så lycklig att jag kände att jag helt plötsligt levde ett helt annat liv. Den dagen mådde Mio dessutom bra (det har han inte gjort idag och igår) och så kom ju Jessica och Angelica och vi skulle ut och äta och dricka bubbel på kvällen. Allt kändes så himla normalt, lättsamt, friskt och roligt. Så underbart skönt! Ingenting annat spelar egentligen någon roll faktiskt. Mina små killar är det bästa och det viktigaste som finns!
Kommentera (90)