Work it! … eller inte!
Hörni, jag vet inte om det bara är jag och i min lilla bubbla… eller stämmer det att folk har börjat bli mer måna om sin fritid och inte längre tillåter sig själva att jobba dygnet runt? Eller är det bara för att jag själv är i den fasen då jag strängt har sagt till mig själv att det inte är okej att jobba hela tiden? Förmodligen är det så. Det är så lätt att tro att det som egentligen bara sker i min lilla värld, sker överallt.
Jag ska väl visserligen erkänna att jag har svårt för att samarbeta med folk som inte har hög arbetsmoral eller som inte kan jobba hårt (både jag och mina kollegor har mycket energi och kan kavla upp ärmarna och bara köra om det behövs) när det krävs, men jag måste ändå säga att jag tycker att det är sorgligt att tänka på hur vi springer på och kämpar som små illrar för att få ihop vardagen. För vad? Varför springer vi på i 190 km/h? Varför sitter vi och jobbar fram till sena nätter? Varför sätter vi gränsen där? För att vi har så mycket att göra? Det argumentet duger inte. I alla fall inte i längden. För till slut så tar ju dygnet slut. Vad gör vi om vi har ännu mer att göra då? Vi kan ju inte få fler timmar än 24 på ett dygn, eller hur? Och det är bara vi själva som kan sätta gränsen. Så varför sätter vi den där?
Det är ju ett sätt att låta annat (jobb och karriär) komma före oss själva. Och jo, jag vet att man kan älska sitt jobb (Jag gör det själv så jag vet verkligen vad jag pratar om) men att över tid (Ja nu pratar jag alltså om när det är ett långvarigt mönster, inte det här med att man ibland tvingas jobba över pga. hög arbetsbelastning. Sånt händer i perioder, det är bara att acceptera!) jobba från tidig morgon till sen kväll, och optimera varenda minut (Åh herregud, jag pratar ju om mig själv?) – det är inget bra liv. Det är inte snällt mot oss själva, och inte heller mot vår omgivning.
Den här lilla godingen till exempel. Han är värd sååå mycket mer än något jobb, eller någon kund, i världen. Och det är så underbart att umgås med barnen utan att hela tiden känna att “jag borde sätta mig och jobba sen…”
I somras så insåg jag att jag måste lära mig att gå och lägga mig på kvällarna med olösta problem och en inte 100-procentigt avcheckad to do-lista. Det är helt enkelt så livet är för många, och jag behöver inte vara en sån “duktig flicka” hela tiden. Det är inte värt det – för arbetsuppgifterna tar aldrig slut. Och så är det nog för de flesta… det har nog mer med en själv och ens egen (obefintliga) gränssättning att göra – än med att man har så otroligt viktiga to do's (för i såna fall borde läkare, ambulanspersonal, sjuksköterskor, undersköterskor etc. aldrig gå hem – om vi nu skulle tänka i viktighetsgrad) Jag insåg hur som helst att det kommer aldrig komma en lugnare period så det var mycket smartare att ta över makten och börja sätta gränser för mig själv. Och jag älskar att jag har gjort det.
Visst, saker kanske inte går i exakt samma takt som tidigare, men jag har också prioriterat bort sånt som inte är absolut nödvändigt, samt rutat in livet mer. Det låter ju trist när jag säger det, men att ha gjort ett schema gör faktiskt otroligt mycket för effektiviteten och friheten. Så jag tycker fortfarande att jag får mycket gjort, men att jag ändå har otrooooligt mycket mer fritid och lugn i kroppen. Visst, jag kan sitta och skriva på min föreläsning en hel helg – det är ju också jobb – men det är ändå en heeelt annan sak än att ha inställningen att “all min tid är arbetstid”. Jag älskar att jag har kommit till insikt med det här och önskar av hela mitt hjärta att fler gör det. Att fler inser att det inte är värt att jobba “ihjäl” sig. Det är så mycket bättre, och mer värt, att ta hand om sig själv och sina relationer – i alla fall de som är viktiga för en!♡
Throwback till i somras när morfar och Carina var nere och hälsade på och vi hängde en dag i Smyge tillsammans med kusinerna.
Kommentera (16)
