Vi måste sluta bära andras ok!
Som ni vet vid det här laget så går mycket av min fritid åt att skriva på, och fundera kring, min föreläsning. Och en sak som jag pratar om är det här med att “bära andras ok”. Ja det är så jag uttrycker det, men jag inser att det är lite luddigt så jag tänkte be om er hjälp, ifall ni har lust? Först och främst så ska jag förklara vad jag menar:
Låt oss säga att jag kommer in i ett rum där stämningen är riktigt deppig och mörk. Personerna som är där kanske precis har bråkat eller bara är på väldigt dåligt humör. Då är jag typen som gärna tar det på mina axlar och tyngs ner av det OCH dessutom försöker rätta till det, och göra det lite ljusare och gladare. Det vill säga jag tar oket på mina axlar.
Eller om jag pratar med en person som plötsligt blir arg och höjer rösten till mig, eller som till och med börjar skrika, då är första instinkten att “Oj, vad har jag gjort” och så vill jag liksom rätta till det. MEN… det är ju aldrig mitt ansvar hur en annan person beter sig, eller hur?! För i såna fall skulle man ju kunna rättfärdiga ett mord.
Det jag menar är att oavsett vad andra människor gör och vad som händer runtomkring oss så är det alltid vi själva som är ansvariga för vårt beteende, eller hur? Och likadant är det ju med andra.
Jag brukar ibland försöka se det som “min sfär” och “din sfär” – det som händer i din sfär får du stå för så står jag för det som händer i min sfär. Enkelt… när jag skriver det, men väldigt mycket svårare irl. Claudia Galli uttryckte det – när hon var med i Josefin & Vanjas podd – som att “Det här är inte min apa”.
Och jag pratar alltså om att bära andras ok… men skulle vilja göra det lite tydligare. Kan man uttrycka det på nåt bättre sätt? Har ni nåt förslag? Och sen undrar jag förstås – känner ni igen er i det här? Är ni likadana som jag som “gärna” bär andras ok? Puss ♡
Kommentera (48)
