Jag glömmer aldrig de som trodde på oss!
Jag skrev häromdagen, på Instagram, (@alexandrabylund) att det är nåt speciellt med den kund som vi var och besökte i Göteborg, kommer ni ihåg? Jag har så otroligt mycket känslor för de personer och företag som har trott på mig, och oss, när vi har varit små och nya. Som inte har ifrågasatt att vi bara var två personer när vi startade, som vågade satsa på oss trots att vi inte hade några referenscase, och som har vågat vara en av de viktiga delar som har behövts för att vi skulle kunna starta, och sen växa. Visst,
de har väldigt mycket bättre avtal än alla andra, och betalar även ett billigare pris – men återigen: Jag glömmer aldrig det fina i att de vågade satsa på oss då när det bara var jag och Anni och vi inte hade någon byråerfarenhet.
de har väldigt mycket bättre avtal än alla andra, och betalar även ett billigare pris – men återigen: Jag glömmer aldrig det fina i att de vågade satsa på oss då när det bara var jag och Anni och vi inte hade någon byråerfarenhet.
Vi såg så unga och oskyldiga ut…
… när man jämför med idag.
Och på tal om saker som har hänt för länge sen så lyssnade jag på ett gammalt poddavsnitt av Josefin & Vanja – där de hade träffat en poddlyssnare på stan, och var alldeles saliga
och energifulla över av att hon hade kommit fram och sagt “Jag lyssnar på podden, vad BRA ni är”. Och hörni, visst vore det fint om vi, även så här flera år senare och med määängder av lyssnare och följare, hade kunnat bli lika glada och ta åt
oss lika mycket som vi gjorde i början? Känna den energi och tacksamhet som man gör där i början av sin resa, och inte bara kräva mer, mer, mer för att bli nöjd…
och energifulla över av att hon hade kommit fram och sagt “Jag lyssnar på podden, vad BRA ni är”. Och hörni, visst vore det fint om vi, även så här flera år senare och med määängder av lyssnare och följare, hade kunnat bli lika glada och ta åt
oss lika mycket som vi gjorde i början? Känna den energi och tacksamhet som man gör där i början av sin resa, och inte bara kräva mer, mer, mer för att bli nöjd…
Varför är det så svårt att fortsätta att lyssna med det örat och ta åt sig lika mycket efter ett tag? Det ger ju så otroligt mycket energi och glädje så det är synd att vi är funtade på det sättet att vi liksom vänjer oss. Det är svårt att känna samma
glädje – jag säger inte att Josefin & Vanja inte är tacksamma idag när en lyssnare kommer fram till dem på stan, det har jag ingen aning om, men om jag utgår från mig själv så vet jag att jag gång nr. 125 inte hade varit hälften så glad och
tacksam – som den där första gången som man får beröm för nåt. Så synd, eller hur?! Men jag kommer dit ibland om jag tar mig tid att reflektera, så det ska jag göra oftare. Och också tala om för andra människor – även om de är extremt framgångsrika
(hur framgångsrik man än är så mår man bra av positiv feedback) – att jag tycker att de är bra, duktiga, inspirerande och så vidare… Hur är ni? Kan ni njuta av alla komplimanger ni får eller kräver ni också (precis som jag) efterhand mer?
glädje – jag säger inte att Josefin & Vanja inte är tacksamma idag när en lyssnare kommer fram till dem på stan, det har jag ingen aning om, men om jag utgår från mig själv så vet jag att jag gång nr. 125 inte hade varit hälften så glad och
tacksam – som den där första gången som man får beröm för nåt. Så synd, eller hur?! Men jag kommer dit ibland om jag tar mig tid att reflektera, så det ska jag göra oftare. Och också tala om för andra människor – även om de är extremt framgångsrika
(hur framgångsrik man än är så mår man bra av positiv feedback) – att jag tycker att de är bra, duktiga, inspirerande och så vidare… Hur är ni? Kan ni njuta av alla komplimanger ni får eller kräver ni också (precis som jag) efterhand mer?
Kommentera (0)
