År: 2018

Lite av varje

Är Facebook bra för företag? Ja! Men ni måste annonsera också

Av Alexandra Bylund / 10 oktober 2018, 17:43

Igår pratade vi med en av våra kunder om ett eventuellt utökande av vårt arbete, och så kom vi in på Facebook… Är det fortfarande en plats att vara på för företag egentligen? Ja om vi tittar på statistiken så växer Facebook fortfarande, och jag skulle säga att det är en hygienfaktor att ha närvaro där. Man bör finnas på Facebook och se till att uppdatera med bra innehåll varje vecka eftersom det fortfarande är den största kanalen. Och det är fortfarande på Facebook som man lättast kan bygga community… men… det har blivit mycket, mycket svårare. Har man en yngre målgrupp, upp till 25 år, så skulle jag satsa mer på andra kanaler, kanske särskilt på Instagram, men ändå finnas på Facebook och uppdatera varje vecka så att det ser bra ut när man väl går in där.

Men framförallt… alla borde jobba mycket mer med att skapa riktigt specifika målgrupper på Facebook och sen annonsera olika budskap till olika målgrupper. Facebook vet så otroligt mycket om sina användare så det är ju guld värt att kunna rikta olika budskap till olika personer.

Vi har jobbat mycket med det här för våra kunders räkning och då brukar vi börja med att sätta oss ner och skapa olika målgrupper i en excelfil. Vilka vill vi nå och vad vill vi säga till dem? Man kanske vill säga ungefär samma sak till flera, men så borde man kanske göra det på olika sätt beroende på vem man pratar med.

Som vi till exempel, på Mama Said, nu har vi inte hunnit göra det här för oss själva, men OM vi skulle göra det (Det ska vi, det är bara en tidsfråga när) så skulle vi ha samma budskap till en social media manager som till en VD för ett mellanstort företag – men vi skulle uttrycka det på helt olika sätt. Förstår ni hur jag tänker?

Mitt tips är alltså att man sätter sig ner några stycken och brainstormar… Vilka vill vi nå? Vilka intressen har dem? Hur skiljer vi ut dem från varandra? Vad har vi för budskap? Hur ska vi vinkla budskapen beroende på målgrupp? Och skapa en jäklans massa annonser som rullar hela tiden. Sen är det så klart bra att gå in och skruva på dem lite ibland, beroende på hur de går, men låt de gärna ligga där över tid. Man behöver inte lägga så stor budget på varje annons. Låt oss säga att du har en budget på 1000 kronor i veckan. Då kan du göra 10 annonser och spendera 100 kr per annons. En bra start för att få spridning! Och så skulle jag även marknadsföra minst ett inlägg i veckan – och då gärna det inlägg som har gått bäst efter ett dygn. Lycka till om ni testar! ?

Kommentera (16)

Entreprenörskap

Ensamt att vara ensam ibland

Av Alexandra Bylund / 10 oktober 2018, 06:22

God morgon! Jag var så himla glad igår kväll över att det kändes bättre både i kroppen och i huvudet. Tänkte liksom att det var på väg åt rätt håll… men så vaknade jag inatt och kände mig precis lika dålig som innan. SUCK… Det var bara tabletterna (kombinationen Alvedon + Ipren) som hade gjort mig lite bättre. Det är så drygt att vara sjuk på det här sättet, för jag har bara huvudvärk och känner mig hängig i kroppen. Det hade varit mycket lättare att acceptera om det var ett vanligt förkylningsvirus för då vet man liksom hur processen ser ut. Nu känns det bara som att det aldrig tar slut. Men det gör det ju. Jag satsar på att det blir bättre under dagen idag och att jag sen mår lite halvbra imorgon, ok?! ?

Hur som helst – igår kväll så spelade jag och Linda in veckans poddavsnitt, och vi pratade om det här med att vara ensamma grundare. I hennes fall, som jobbar mycket med Influencers of Sweden där de har en megastor styrelse, så ser hon så klart fördelar med att vara ensam.

Så var det för mig med när jag kom från att ha drivit företag tillsammans med en medgrundare. För det ÄR ju verkligen så att det har sina för- och nackdelar… och jag vet inte om jag ens borde ha drivit Mama Said med någon annan, men det jag kan konstatera är att det känns väldigt ensamt ibland. När Mio har hamnat på sjukhus till exempel, när jag är sjuk (som nu), när allt känns svajigt, när vi sitter i en knivig ekonomisk sits… ja men ni fattar. Det finns lägen när det hade varit skönt att ha någon bredvid sig som inte är där för att hen får betalt. Någon som drivs av samma sak som jag och som hade velat och kunnat stötta när det hade behövts. Och det är inte bara i motgångar och krångligheter som det är kul att vara två förstås… detsamma gäller ju så klart när det går bra.

Ja men det här pratar vi om i veckans avsnitt, och vi (eller jag då) landar väl i att jag ska ta tag i det här med att skaffa en coach, eller att jag hittar en person där vi kan coacha varandra varannan gång kanske, jag vet inte. Linda pratar om att hon precis har skapat en grupp, ett pyttenätverk, där de ska hjälpa varandra med den här typen av saker. Ja men ni får lyssna helt enkelt, när avsnittet kommer ut på torsdag, men ni får gärna redan nu komma med era smarta synpunkter på det här med att vara ensam. Här finns podden att lyssna på förresten, men det nya avsnittet är ju inte ute än så vi får diskutera här i bloggen så länge.

Hur funkar ni..? Jobbar ni helst själva eller i team? Har ni företag? Själva? Med en partner? Tell me!

Nu ska jag och Mandy till Göteborg, för att vara med på ett event för en av våra kunder. Vi ska fota, filma och intervjua. Och sitta i bilen i sex timmar. Tur vi har mycket att prata om. ?

Kommentera (48)

Entreprenörskap

Work it! … eller inte!

Av Alexandra Bylund / 9 oktober 2018, 16:42

Hörni, jag vet inte om det bara är jag och i min lilla bubbla… eller stämmer det att folk har börjat bli mer måna om sin fritid och inte längre tillåter sig själva att jobba dygnet runt? Eller är det bara för att jag själv är i den fasen då jag strängt har sagt till mig själv att det inte är okej att jobba hela tiden? Förmodligen är det så. Det är så lätt att tro att det som egentligen bara sker i min lilla värld, sker överallt.

Jag ska väl visserligen erkänna att jag har svårt för att samarbeta med folk som inte har hög arbetsmoral eller som inte kan jobba hårt (både jag och mina kollegor har mycket energi och kan kavla upp ärmarna och bara köra om det behövs) när det krävs, men jag måste ändå säga att jag tycker att det är sorgligt att tänka på hur vi springer på och kämpar som små illrar för att få ihop vardagen. För vad? Varför springer vi på i 190 km/h? Varför sitter vi och jobbar fram till sena nätter? Varför sätter vi gränsen där? För att vi har så mycket att göra? Det argumentet duger inte. I alla fall inte i längden. För till slut så tar ju dygnet slut. Vad gör vi om vi har ännu mer att göra då? Vi kan ju inte få fler timmar än 24 på ett dygn, eller hur? Och det är bara vi själva som kan sätta gränsen. Så varför sätter vi den där?

Det är ju ett sätt att låta annat (jobb och karriär) komma före oss själva. Och jo, jag vet att man kan älska sitt jobb (Jag gör det själv så jag vet verkligen vad jag pratar om) men att över tid (Ja nu pratar jag alltså om när det är ett långvarigt mönster, inte det här med att man ibland tvingas jobba över pga. hög arbetsbelastning. Sånt händer i perioder, det är bara att acceptera!) jobba från tidig morgon till sen kväll, och optimera varenda minut (Åh herregud, jag pratar ju om mig själv?) – det är inget bra liv. Det är inte snällt mot oss själva, och inte heller mot vår omgivning.

Den här lilla godingen till exempel. Han är värd sååå mycket mer än något jobb, eller någon kund, i världen. Och det är så underbart att umgås med barnen utan att hela tiden känna att “jag borde sätta mig och jobba sen…”

I somras så insåg jag att jag måste lära mig att gå och lägga mig på kvällarna med olösta problem och en inte 100-procentigt avcheckad to do-lista. Det är helt enkelt så livet är för många, och jag behöver inte vara en sån “duktig flicka” hela tiden. Det är inte värt det – för arbetsuppgifterna tar aldrig slut. Och så är det nog för de flesta… det har nog mer med en själv och ens egen (obefintliga) gränssättning att göra – än med att man har så otroligt viktiga to do's (för i såna fall borde läkare, ambulanspersonal, sjuksköterskor, undersköterskor etc. aldrig gå hem – om vi nu skulle tänka i viktighetsgrad) Jag insåg hur som helst att det kommer aldrig komma en lugnare period så det var mycket smartare att ta över makten och börja sätta gränser för mig själv. Och jag älskar att jag har gjort det.

Visst, saker kanske inte går i exakt samma takt som tidigare, men jag har också prioriterat bort sånt som inte är absolut nödvändigt, samt rutat in livet mer. Det låter ju trist när jag säger det, men att ha gjort ett schema gör faktiskt otroligt mycket för effektiviteten och friheten. Så jag tycker fortfarande att jag får mycket gjort, men att jag ändå har otrooooligt mycket mer fritid och lugn i kroppen. Visst, jag kan sitta och skriva på min föreläsning en hel helg – det är ju också jobb – men det är ändå en heeelt annan sak än att ha inställningen att “all min tid är arbetstid”. Jag älskar att jag har kommit till insikt med det här och önskar av hela mitt hjärta att fler gör det. Att fler inser att det inte är värt att jobba “ihjäl” sig. Det är så mycket bättre, och mer värt, att ta hand om sig själv och sina relationer – i alla fall de som är viktiga för en!♡

Throwback till i somras när morfar och Carina var nere och hälsade på och vi hängde en dag i Smyge tillsammans med kusinerna.

Kommentera (16)

Lite av varje

Skriva av mig både morgon och kväll?

Av Alexandra Bylund / 9 oktober 2018, 06:31

God morgon! Ni vet väl att jag kör en kort meditation + skriver varje morgon? Det har jag gjort sen 1 augusti i år och jag älskar det. Själva skrivandet kan bestå av precis vad som helst. Allt från hur jag tänker att mitt flöde borde se ut på Instagram till att jag vill lyssna mer på min magkänsla. Högt och lågt alltså, och jag ställer inga krav på att det varken måste vara snyggt skrivet, långt eller djupt. Det får vara hur som helst, och det fina är att det tvingar mig att reflektera. Älskar det. Nu har jag bestämt mig för att testa att även köra en skrivprocess på kvällen.

Absolut ingen lång och omständig sådan utan det räcker med några få ord. Fem minuters skrivande alltså. Jag tänker mig de här rubrikerna: (Det ser kanske mycket ut men när jag testade så tog det inte ens tre minuter att skriva. Det räcker liksom med enstaka ord tänker jag – för att tömma hjärnan)

To do's: saker som jag kommer på att jag ska göra imorgon eller nån annan dag och som jag helst inte vill gå och lägga mig med.
Tacksam för: något som jag är tacksam för. (Det här har jag alltid tänkt är en svår, och onödig grej, men jag vet ju att det ska vara bra så nu testar jag).
Bra med mig: nåt bra som jag har gjort idag eller nåt som jag bara känner mig stolt över (det är så lätt att tänka alltför många “Men ååååh, varför gjorde jag nu så?”-tankar. Tänker att jag ska ändra fördelningen så att det blir mer positivt).
Magkänsla: dagens magkänsla (om det har dykt upp någon)
Acceptera känslor: Vilken känsla känner jag? Och så vill jag liksom erkänna den och acceptera den (Ja för det är sååå vanligt att vi strävar emot våra känslor)
Lämna bakom mig: vad från dagen vill jag lämna bakom mig? (Det är så dumt att fastna i saker och älta dem)
Kärlek: Vem vill jag ge kärlek? (Helst vill jag vara en sån där övermänniska som kan känna kärlek till någon som jag tycker är “dum”, men det är nog svårt. Jag kanske kan försöka ändå…)

Jag ska börja med det här, så får vi se om jag får in rutiner kring det. Jag tror att jag kommer att få det om jag hänger upp det kring nånting. Det är lätt att komma ihåg mina morgonrutiner eftersom jag kör de så fort jag kommer ut ur duschen… det här känns lite svårare men jag ska verkligen ge det ett ärligt försök.

Hälsningar från sjukstugan. Jag kommer bara sticka in till kontoret för ett möte idag, resten av dagen ska jag vara hemma.

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Det blev inte som jag hade tänkt idag

Av Alexandra Bylund / 8 oktober 2018, 17:24

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig idag. Jag sa väl att jag var halvkrasslig häromdagen va? Ja men jag tror att jag nämnde det, och det blir liksom inte bättre. Jag har ont i huvudet och känner mig hängig, men det verkar inte som att någonting riktigt vill bryta ut. Men så kom jag på att det är ju skit samma. Mår jag dåligt så mår jag dåligt – även om jag inte kan definiera vad och varför – så jag gick hem från kontoret efter lunch idag. Bäddade ner mig här i soffan och kollade på YouTube. Så enkla och lättsmälta videos som möjligt. Typ hur Bianca fixar sitt hår och vardagsmakeup och så på urgulliga Arnold. Ja men jag älskar barn och bebisar och kan titta hur mycket som helst på sånt. Har jag sagt att jag följer väldigt många småbarnsmammor på Instagram? ?

Mio var också hemma idag eftersom han hade huvudvärk ?Och Alvin kom, som vanligt hem tidigt, så då bytte jag ut YouTube mot att vi tittade vi på en serie tillsammans. Vi hade bestämt att det var spelfri och datorfri dag idag så det passade ju bra ändå att jag var hemma tidigt. För honom.

Just nu tittar vi på en serie som heter Atypical. Vi började se den igår efter att ha sett klart hela Riverdale.

Vi har inte riktigt kommit in i den så än så länge känns den… sådär… och jag letar febrilt efter en ny serie som vi kan fastna i. Har ni tips? Vi har sett Gossip girl, Pretty little liars, New Girl, Crazy ex girl friend, Glee och Riverdale. Haha… wow, vad många serier vi har plöjt ändå.

Nu är Alvin iväg på fotboll och jag borde egentligen plocka undan här hemma eller jobba en stund, men jag har så sjuuukt ont i huvudet så jag tror jag hänger i soffan en stund till istället. Märklig måndag…

Kommentera (49)

Entreprenörskap

Veckans planer – vecka 41

Av Alexandra Bylund / 8 oktober 2018, 05:48

God morgon! Den här helgen har varit magisk i det att det inte har funnits någon som helst stress i att jag ska iväg på saker (bortsett från min PT-timme igår morse), utan bara har kunnat hänga med barnen i lugn och ro. Jag känner mig som sagt inte helt kry så det har passat bra. Igår när vi kom hem från kusinerna i Helsingborg så slank vi först in i varsitt rum allihop och styrde med vårt eget. Mio och Alvin med spel och YouTube, och jag med min föreläsning. Det tar sån himla tiiid att skriva ihop den, och träna in det jag ska säga. Ja alltså jag tränar inte på själva framträdandet än utan försöker mest testa för att höra hur det låter. Bruno tycker nog att det är ganska knäppt när jag står och pratar högt, och viftar med armarna, för mig själv.

Och sen tog vi en paus och körde läxor. Alvin har inte haft prov och läxor på länge men nu kom det minsann med besked. Det är massor av prov, läxförhör och glostest närmaste veckorna. Vi började med att köra Medeltiden, och det är rätt bra för mig med eftersom jag har glömt typ ALLT. Japp, lördagsgodiset från i lördags åkte fram. Shit happens ibland.

Sen gjorde han matteläxa. Lite enklare för mig, för där behöver jag inte förhöra honom. Han är helt underbar när han sitter och gör sina läxor för han sitter och sjunger precis heeela tiden.

Och på tal om det så bokade jag äntligen in gitarrlektioner till honom igår. Jag har bokat 15 lektioner. Äntligen! Det var svårt att hitta, och han är så otroligt musikalisk och vill så gärna så det har liksom känts angeläget. Men nu så!

Ja ja… det tog tid att komma till “Veckans planer” märker jag, men here we go:

Måndag

Vi börjar som vanligt veckan med veckomöte där vi planerar in allt innehåll som ska skapas och delas i veckan för våra kunder. Och så räknar vi timmar. Det vill säga hur många timmar varje person jobbar med varje kund. Vi tycker att det är oerhört viktigt att vi alltid levererar det som kunderna har köpt (så klart). Det är egentligen en självklarhet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att vi varje vecka kollar det här noga.

Resten av dagen ska jag boka in några säljmöten. Jag fick svar på flera mail sent i fredags, när jag redan hade gått hem, och mitt nya jag jobbar ju inte på helgen utan jag låter sånt vänta till måndagen. Sen ska jag skicka iväg fler säljmail samt boka in ännu en resa till Stockholm. Många av mina säljmöten sker där uppe. Ska också ringa pappa och se om han och Carina är hemma någon av de gångerna som jag ska upp, så att vi kan ses.

Någon gång under eftermiddagen ska Mios läkare, neurokirurgen ringa, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För Mio har ju varit mycket, mycket bättre sen vi ställde om shunten – men samtidigt så är det inte helt bra. Han har sina dåliga dagar… Och jag är så trött på att försöka övertyga honom om att det här är shuntrelaterat, men det är väl det som borde vara mitt mål. Vi märker ju det så tydligt.

Tisdag

Jag börjar dagen med att, tidigt på morgonen, spela in en podcast tillsammans med en retorikexpert härifrån Skåne. Det är ett kärt ämne för mig så det ska bli kul att intervjua henne.

Sen har jag och Anni Skypemöte med en av våra absolut äldsta (som i att vi har haft de länge) kunder för att prata om framtiden, och om vad vi mer skulle kunna göra för dem.

Resten av dagen kommer jag ägna åt sälj, fakturor och beta av min to do, och sen på eftermiddagen så ska Mioi till tandhygienisten.

Onsdag

Jag och Mandy åker till Göteborg över hela dagen och ska vara med på ett event för en av våra kunder. Vi ska filma och fota från eventet, så att det får leva lite längre än bara just den eftermiddagen.

Torsdag

En hel dag till det som numera är mitt huvudsyfte; sälj och affärsutveckling. Jag ska slutföra det som jag påbörjade förra veckan, nämligen att sammanställa allt som vi jobbade fram i Båstad. Jag har gjort allt i excel så att vi nu har det väldigt tydligt definierat exakt vad vi säljer, hur många timmar jobbet tar samt hur processerna går till. Det är en sån befrielse att vi börjar få rätt på det här.

Fredag

Förutom att jag har två timmars Skypemöte med Peter, från Snacka Snyggt, så är det en helt obokad dag då jag återigen kan fokusera på admin och sälj. Jag märker att jag, efter sommaren, har blivit mycket duktigare på att boka färre möten och lunchdejter och ser till att ha fler “öppna” dagar. Det ger otroligt mycket!

Men slutpratat om mig och min vecka nu. Ni då? Vad hittar ni på i veckan?

Kommentera (32)

Lite av varje

Positivt tänkande – Flum eller logik?

Av Alexandra Bylund / 7 oktober 2018, 17:26

Jag tror jag har sagt det här tidigare, men jag säger det ändå igen… Jag är en person som gärna väljer det positiva framför det negativa – utan att det för den sakens skull får bli ytligt dock. Glättighet – där man inte erkänner att det finns ett problem, eller där man inte vågar gå in på djupet – är jag allergisk mot, men jag älskar däremot att ha en så positiv syn på saker som möjligt. Det är, för mig, ingen motsättning till att man tycker att saker är pest och skit ibland. Jag försöker bara att alltid se det lilla positiva som finns i en jobbig situation. Först acceptera att det suger, och sen försöka se det ur en positiv synvinkel alltså. För att överleva. Alternativet känns som att det är att gnälla, bli arg, skälla, skrika eller göra nåt annat ganska destruktivt. Jag försöker hellre lösa saker och då behöver jag ta till min “Nu måste jag hitta en positiv vinkel”-sida. Förstår ni hur jag menar?

Långt ifrån falska leenden och ytlig glättighet alltså. Snarare en överlevnadsstrategi tror jag, och en strategi för att få saker att hända… förändras. Meeeen, hur som helst då… det jag vill komma till är att det faktiskt finns forskning som stöder det här med att positivt tänkade är en hyvens pryl. Hurra va?! Jag håller på att samla ihop fakta till min föreläsning och tänker att jag ska dela med mig även till er. Först och främst så kan positivt tänkande leda till finfina effekter – och det här känns kanske aningen uttjatat, men jag börjar här ändå. Positivt tänkande kan leda till:

Längre liv
Mindre stress
Mindre risk att drabbas av depression
Ökat motståndskraft mot förkylningar
Bättre stresshanteringsförmåga
Mindre risk att drabbas av hjärtsjukdomar
Ökat fysiskt välbefinnande
Bättre mental hälsa

Och det är så klart fint, eller hur? Men sen finns det också annan forskning:

När man har gjort magnetröntgen på hjärnor så visar det att om din hjärna, för ett kort ögonblick, blir utsatt för ordet “NEJ” så utsöndras stresshormoner.
Man har sett att ju fler negativa tankar en människa som mår dåligt tänker, desto mer påverkat blir minnet, känslorna, sömnen och aptiten. OCH dessutom så försämras förmågan att vara lycklig.
Ännu värre blir det om man sätter ord på sina negativa tankar, eller på annat sätt för över de till den fysiska världen, till exempel genom att rynka pannan. Och det är inte bara min egen hjärna som utsöndrar stresshormoner om jag säger något negativt eller rynkar pannan, utan det händer även för den jag kommunicerar med.
Ännu mer skadligt är negativa ord som sägs i ilska. (Ja men det kan man ju ändå förstå, eller hur?)
Ord som ”kris”, ”fattigdom”, ”sjukdom” och ”död” påverkar oss negativt, och även om vi, rent teoretiskt vet att det inte är verkliga hot så reagerar delar av hjärna som att det skulle vara det. (Så att jag ens skriver det nu innebär alltså att det är negativt för oss. Det är alltså därför jag så starkt känner att jag inte vill grotta ner mig i tragiska nyheter).

Så… fuck det negativa. Jag tycker att Mandy illustrerar det rätt bra på den här bilden även om hennes finger inte över huvudtaget är relaterat till min text. ?

Hur är det för er? Tycker ni att det är svårt att se ljust på saker när det känns som att det mesta suger?

Kommentera (17)

Entreprenörskap

Kommer ni på min föreläsning?

Av Alexandra Bylund / 7 oktober 2018, 07:21

God morgon från Helsingborg! Vi passade kusinerna igår och har alltså sovit här inatt. Mysigt! Idag måste vi dock köra hem tidigt eftersom jag har ett PT-pass nu på morgonen. Jag jobbar inte som PT på fredagar längre eftersom jag i somras var tvungen att hoppa in hos en kund en längre tid när en kollega blev sjuk. Så nu har jag vissa PT-kunder som har några tider kvar, som jag försöker boka in lite då och då. Inte helt optimalt, men så får det bli. Jag vill gärna ta upp min PT-verksamhet igen så småningom men valde att den här hösten lägga den tiden på min föreläsning istället. På att förbereda den och på att snart bestämma datum och boka in första tillfället. Kommer ni? Och på tal om det – Vad är man beredd att betala för en föreläsning? Är 150:- rimligt? Ni får jättegärna komma med feedback så att jag vet. Thänks ?

Och på tal om föreläsningen. Hjälp vad svårt det är att skriva ihop den. Alltså att veta vad som är relevant att ha med och inte. Jag är nog ingen särskilt bra historieberättare i mig själv (alltså jag vet inte vad jag ska ta med och vad jag inte ska ta med) så jag är glad att jag har tagit hjälp av Snacka Snyggt retorikbyrå. Vi körde vårt första möte för ett tag sen och efter det insåg jag att det här är svårt. Men det kommer bli svinbra när jag har tagit mig igenom det, jag vet det. Hela dagen idag, efter mitt PT-pass, tänker jag att jag ska sitta och skriva. Jag behöver ha klart ett första utkast (som egentligen är ett tredje utkast) ikväll, så önska mig lycka till.

Jag kommer berätta några olika stories ur mitt liv, och sen ge några “nycklar” till hur jag tog mig ur eller tog mig vidare… typ. Svårt att förklara bara så här, men det jag vill säga är att varje story ska ha med det här:

Måla upp rollerna
Beskriv problemet/ konflikten
Vilket botemedel/ acceptans
Utveckling
Huvudpoäng

Och när jag tittar på mina stories så ser jag att det saknas… ganska mycket. Japp, det blir till att kavla upp ärmarna idag och bara grotta ner mig. Det kommer bli bra, eller hur!?!? ? Men hörni, kommer ni på min första föreläsning? Peter, som min retorikkonsult heter, säger att första tillfället aldrig blir helt hundra… fan då… Kan ni kanske tänka er att komma två gånger? ? Alltså jag har ju föreläst många gånger… men jag märker att det här är något helt annat. När det inte handlar om sociala medier eller entreprenörskap…

Kommentera (48)

Lite av varje

Den som sa det han var det

Av Alexandra Bylund / 6 oktober 2018, 17:36

Kommer ni ihåg det där uttrycket: “Den som sa den han var det!” Som man ofta sa när man var liten. Kommer ni ihåg? Det kan tyckas vara ett ganska barnsligt uttryck men jag tycker ändå att det ligger någonting väldigt sant i det. Jag tänker ofta på det när jag hör att folk pratar illa om andra människor, och kan faktiskt inte låta bli att “döma” den som pratar illa snarare än den som blir pratad om. Jag tror nämligen att det i 99,9 % av fallen är så att den som säger någonting, antingen direkt till någon eller bakom ryggen, oftast är den som sitter med just det problemet som hen tar upp.

Till exempel:

“Du ska alltid bestämma” sägs oftare av den som vill bestämma än av den andra.

“Du ska alltid ha rätt” sägs oftare av en person som alltid vill ha rätt än av den andra.

“Du bara ljuger, jag kan inte lita på dig” sägs oftare av en person som själv inte talar sanning.

… och så vidare. Jag vet att det här kan låta lite förenklat men jag tycker att det stämmer i så otroligt många fall, och om vi tänker efter… det är sällan så att en person som inte bryr sig om att bestämma ens tänker på att någon annan vill göra det. Förstår ni hur jag tänker?

Jag kommer ihåg en gång för väldigt många år sen, när en bekant klagade över att alla på deras gata mätte sig med varandra. Vem har snyggast bil? Vem är hemma tidigast med barnen? Vem har snyggast kök? … och så vidare. Det tog ett tag, men så småningom, när jag hade hört hennes stories om just de här grejerna – där hon faktiskt mätte sig med sina grannar och försökte överträffa dem – så insåg jag att det var ju hon som hade det här problemet, inte grannarna. Ja men ni fattar vad jag menar va? Har ni tänkt på det här? Om inte, tänk på vad ni själva retar er på hos andra… Visst är det ofta sånt som ni själva har “problem” med?

Och på tal om det här med att “snacka skit” – vad tycker ni om det? Jag tycker absolut att det är okej att skvallra lite ibland, med människor som man litar på, men jag är EXTREMT mycket emot att prata illa om vänner, kollegor och bekanta som jag sen ger ett smile, och där jag visar att jag gillar dem. Det har jag svårt för. Vad tycker ni i den frågan? ?

Kommentera (48)

Lite av varje

Hur blir kommunikationen i sociala medier i framtiden?

Av Alexandra Bylund / 6 oktober 2018, 09:41

God morgon! Jag är enormt stolt över mig själv som låg i sängen ända till halv nio idag. Många av er känner mig nog vid det här laget och vet att jag nästan aldrig går upp efter sex. Men så har jag känt mig lite halvkrasslig senaste dagarna (kan bero på stökiga nätter pga. Mios diabetes eller så ska jag bli sjuk, jag vet inte) och tänkte att nu måste jag göra allt för att sova lite extra, eller i alla fall vila. Hur som helst, när jag låg där och försökte somna om så låg jag och funderade över det vi gör på Mama Said, och på framtiden inom sociala medier. Kommer vi ens behövas? Kommer företag ens att behöva anlita oss? Jag menar, kommer de ens finnas i sociala medier??

För å ena sidan så kan man ju tänka att “Hur länge ska Facebook vara så här stort egentligen?” och å andra sidan så blir vi ju mer och mer uppkopplade och mer och mer beroende av de olika sociala kanalerna. Så hur blir det?

Så här… I somras läste jag artiklar, kollade på YouTube och lyssnade på poddar om just det här. Jag lyssnade på en massa smarta människor som spådde om framtiden, och har dragit mina egna slutsatser utifrån det:

Först och främst: JA, vi kommer att fortsätta att hänga i sociala medier, och JA, företag kommer också att göra det. Det finns liksom ingen som kommer backa nu och tänka att “Äsch, vi skiter i det här, vi satsar på printannonser istället”. Nä, det kommer inte att hända, utan utvecklingen kommer fortsätta framåt. (Puh! Mama Said kan fortfarande växa alltså?)

Det som kommer att hända däremot (och det ser vi redan nu) det är att det kommer bli svårare och svårare att bara prata om sig själv och inte bry sig om andra. Nej, det är inte algoritmerna som ställer till det för oss på Instagram… det är att det numera finns så många människor där som vill nå ut med sitt innehåll. Konkurrensen är mycket hårdare nu än tidigare och därför blir det svårare att nå ut. Jag skulle dock säga att det fortfarande finns chans att växa ganska snabbt, men inte med hjälp av fler eller snyggare bilder utan snarare genom två andra saker: 1) genom att nå in istället för ut och 2) genom att nätverka och intressera sig för andra mer än för sig själv.

Men hur når man in då? Och vad betyder det ens? Ja alltså att nå in betyder att dina följare följer dig för att de faktiskt bryr sig av en eller annan anledning. Mer än att det är snygga bilder i ditt flöde alltså. Du säger något, visar något eller skriver något som berör på ett eller annat sätt. Det behöver inte nödvändigtvis vara personligt eller väldigt mycket öppenhet i det, man kan beröra på många sätt. Kanske genom igenkänning, humor osv. Och själva huret kan vara lite klurigt, men först och främst så måste man fråga sig vad ens drivkraft är. Vill jag till exempel prata om psykisk ohälsa för att dela med mig och hjälpa andra eller är det för att jag vill ha fler följare? Vill jag visa upp kläder och mode för att få fler följare eller för att jag verkligen vill inspirera andra? Förstår ni skillnaden? För om det är för att du verkligen vill inspirera, hjälpa andra eller kanske få andra att skratta eller bli snyggare så ska du anpassa din kommunikation och dina bilder efter det, och då är det lättare att ni in. (Vi får prata mer om huret i ett annat inlägg)

Petra Månström är en person som når in och inte bara ut. Hennes nisch är löpning, men hon bjuder också på väldigt mycket mer. Kolla in hennes Instagram så förstår ni vad jag menar. Hon gör löpandet väldigt inkluderande och lättillgängligt även för de som känner sig som sämst i klassen på löpning. Hon heter @maratonpetra på Instagram.

Sen är det det här problemet med att vi alla bara postar och postar och postar, och så förväntar vi oss att få många likes och kommentarer på våra inlägg. Men tänk efter… om fler och fler lägger mer och mer tid på Instagram för att få till snyggare bilder, för att posta oftare, för att skriva bättre och så vidare… då finns det ju ingen som har tid att likea andras bilder. Vill vi lyckas i framtiden (och även nu) så måste vi tänka om. För de sociala kanalerna blir mer och mer som den riktiga världen nämligen. Vem går omkring på ett mingel med svinsnygga kläder och bara visar upp sig och tar emot hälsningar och kommentarer från folk som aktivt kommer fram och säger hej? Ingen! Är man på ett mingel så går man omkring och är trevlig, sätter sig själv åt sidan en stund och ställer (förhoppningsvis) frågor till folk som man träffar och kanske vill lära känna, eller hur? Det är exakt så vi måste agera i sociala medier också. I framtiden kommer kanalerna garanterat att låta oss se, i statistiken, hur mycket vi interagerar med andra konton och det kommer bli väldigt mycket viktigare än att lägga ännu mer tid på att polera sitt eget.

Så för att summera det här nu då… hur ska vi göra om vi vill hänga med och växa i de sociala kanalerna även i framtiden? Jo vi måste göra två saker:

Börja lägga mer tid på att prata med andra (på riktigt! Inte bara genom en kommentar som “snygg bild!”) och mindre tid på våra egna konton. Som i verkligheten alltså. Hur får vi nya vänner irl? Just det, genom att skapa relation!
Börja nå in istället för nå ut! Kan tyckas vara lite klurigt, jag vet, men det fina är att alla som bara vill visa upp någonting och inte bryr sig om själva nätverkandet kommer att sållas bort. Sociala medier kommer vara socialt och inte en catwalk.

Vad tror ni? Håller ni med? Lägger ni tid varje dag på att nätverka med andra människor utanför era egna konton? Berätta gärna hur ni ser på det?

Kommentera (16)