Det är så himla fint att barn (och människor överlag) ständigt har ett hopp. Mio hade väldigt ont i huvudet hela dagen igår, men har ändå – med självklarhet – bestämt med Jonas idag att när han hämtar de så har Mio redan hämtat Alvin på fritids, och ätit mellanmål. Allt för att hinna ha så mycket tid som möjligt på fotbollsplanen med sin pappa. För det är det de fullkomligen älskar att göra med honom. Skillnaden mellan mig och Jonas – när det kommer till datorer, telefoner och entreprenörskap – är stor. Han är ute otroligt mycket när han är med barnen, och håller aldrig på med telefonen så som jag gör. Han har inte det intresset vilket ju är fantastiskt skönt.
Det har varit jättejobbigt för Mio, som var en fantastiskt duktig fotbollsspelare (okej, han var ju ett barn, men ändå) och blev antagen till MFF innan han blev sjuk – att helt tappa sin “karriär” och se lillebror gå om medan han har legat sjuk år efter år. Men han är otroligt stark, min lille (stora) kille, och ser sig som självklart på fotbollsplanen så fort är blir frisk. Det är tur att han alltid själv ser sig som självklar, både i skolan och på planen.
Jag undrar om inte Alvin har gått om Mio nu… fast jag ska nog inte uttala mig. Det kan hända att jag (tillsammans med min kompis och gamla granne, och mamma till en av de andra killarna i laget) är den sämsta bland alla föräldrar när det kommer till bedömning av bra eller dåligt spel. Det konstaterade vi i söndags när de spelade match. Att det blir mål, det är bra, så långt kan jag förstå.
Nu håller jag tummarna stenhårt för att Mio ska vakna och må bra idag. Han var lite bättre igår kväll. Så jag hoppas så innerligt… ♥