För några månader sen:
Han var så liten. När man är sjuk (det har jag förstått nu) blir man, som barn, väldigt, väldigt mycket yngre. Det är som att man går tillbaka en massa år och bara behöver milda ord och mycket kärlek från sina nära. Mio har varit så liten så länge. Det är inte så konstigt, mycket energi har ju gått åt till att klara dagen. Han kunde emellanåt inte sitta upp. Trycket mot ögat blev alldeles för starkt och ont så fort han satt upprätt, så han låg mest hela dagarna. I soffan och åt, i bilen när vi skulle till Lund, i sängen när han tittade på YouTube. 
Och idag:
På bara en vecka blev han fem år äldre. Hänger med sina kompisar mest hela tiden, cyklar till skolan, åker till Jump och hoppar med sina vänner och har till och med fått busskort. Min stora lilla kille. Vilken skillnad det är. Hoppas han får ha det så här länge till. Han älskar sitt “nya”, fria liv. Vi pratade om det igår och han är så lycklig.