Jag lider av separationsångest och kan ha det för det mesta här i livet. Vid närmare eftertanke – faktiskt för nästan allt. Ja men jag menar verkligen det; Jag hade det när barnen slutade på dagis, jag har det nu när Mio ska byta skola, jag har det när jag ska lämna jobbet och gå på semester, jag har det när jag ska avsluta semestern och gå tillbaka till jobbet, jag har det definitivt när jag ska vara utan barnen (men njuter så klart också av lugnet och friheten när jag är själv – det har inget med separationsångesten att göra), skulle väl dö om vi skulle flytta till en annan lägenhet (ja det hade till och med kunnat vara lägenheten bredvid – det spelar ingen roll. Separationsångest är inget förnuftigt) och ja jag har som sagt separationsångest för det mesta här i livet.
Och det gör att jag är så otroligt låst! Det passar liksom inte alls med mitt frihetstörstande jag. Hur kunde jag få de två egenskaperna i kombination? De är ju inte kompatibla. Alls. Och… Hur gör man för att mildra separationsångest? Bara kör över den och gör? Det kanske är grejen. För det är ju bara separationen jag skyr som pesten, inte det nya. Jag älskar ju nya grejer och nya platser.
Hej då sommarsemester 2016 ?¨