… vaknar vi och får höra om ett terrordåd. Usch, vi lever verkligen i en ny värld där vi aldrig kan känna oss helt trygga. Jag börjar nästan bli rädd för att vistas i stora folksamlingar med barnen. Jag läste om en av mina (ytliga) vänner, på Facebook, som hade hamnat mitt i det och som fick ta sina barn och springa för livet. Herregud, man måste ju ha mardrömmar lång tid efter en sån här grej. Hur är det med er? Börjar ni känna att ni helst inte reser till städer? Jag tror inte att jag, efter det här, skulle vilja ta med barnen till nån storstad. Men det är ju just nu, jag vet ju hur man funkar… man glömmer så lätt – om man inte har varit nära förstås, jag tror inte att de som var där glömmer så lätt. Och de som utför dåden verkar inte heller glömma. De bara fortsätter och fortsätter. Fy vad det är läskigt…
Det är de här två som jag är så otroligt rädd om. Ibland så önskar jag (på grund av all oro) att jag bara hade mig själv att tänka på. Oron för barnen, som på något vis verkar vara konstant, är jobbig. Världens finaste små killar❤️