Det blev page till slut. Jag kom på tre saker medan jag satt där hos frisören, med färg i håret:
- När man är hos frisören kan det ta tid, och då är det svinviktigt att man gillar den man ska hänga med i flera timmar. Jag älskar min frisör och hade lätt kunnat umgås med henne även utanför frisörstolen. Jag trivs och blir alltid på gott humör när jag är där. Jag gillar henne för att hon är varm och äkta. Det är nog nyckeln för att nå fram till mig, det där med att vara äkta. Jag har så otroligt svårt för folk som putsar fasaden eller spelar ett spel. Jag älskar när man känner att allt man ser är äkta och sant. Sen behöver jag inte veta allt om personen, men det hen visar måsta vara på riktigt.
- Jag är inte alls så feg när jag tänker efter. Frisyrmässigt alltså. Jag har liksom inga större problem med att klippa av en decimeter. Fast det kan i och för sig bero på att mitt hår alltid är uppsatt så att jag liksom kan välja att göra så att ingen märker nån skillnad om jag vill. Men ändå…
- Jag måste skärpa till mig med frisyren. Det finns nog ingen tråkigare än jag där. Jag har alltid uppsatt. Sätter upp det utan spegel och låter det liksom vara så. Väldigt färglös person kan man tycka. Jag måste skärpa mig. Men hur gör jag det? Jag har inte lust att lägga ner en massa tid varje dag. Max fem minuter på frisyren tänker jag… Är det optimistiskt tänkt? I såna fall fortsätter jag med att sätta upp det utan spegel.
Och just det… Skills heter salongen, den ligger i Malmö, på Tegelgårdsgatan på Gamla Väster. Och Tamara heter min frisör. Hon är grym. Döm henne inte efter hur jag brukar se ut i håret 😉
