Blodsockernätter kallar jag dem – nätterna då jag behöver springa upp och ner för att kolla Mios blodsocker – det är helvetesnätter. Jag kan inte säga det nog många gånger: Att bli väckt en gång i timmen är en alldeles utmärkt tortyrmetod. Thank God att jag somnar om så lätt. Det är verkligen en gåva att jag kan somna på ett par sekunder. Alltid.
Igår kväll la vi oss ändå tidigt och tittade på New girl, jag och Alvin, men han ville verkligen inte stänga av sen när det var dags. När jag till slut ändå gjorde det blev han lite ledsen och sa: Jag är orolig. (Älskar att mina barn har så lätt för att uttrycka sina känslor) Lilla gubben, han var orolig över magnetröntgen som ska göras idag. Han har haft besvär med huvudvärk och kräkningar senaste året och ska göra magnetröntgen av huvudet idag. Och så var han orolig över det och började gråta. Mio, som i de lägena är världens finaste storebror, kom inspringandes och kramade om honom och berättade lugnt och fint hur det gick till. Ja han är ju själv specialist i ämnet efter att ha gjort det ett 20-30-tal gånger.
Och så letade vi fram en film som kunde visa hur det gick till. Då kändes det bättre och han kunde somna.
Sen startade helvetesnatten… kl 23,40 tog han insulin, och det verkar i flera timmar.
Nu på morgonen, vid 5, kom Mio in och var ledsen. Han hade råkat slå in huvudet i väggen medan han sov och var rädd att den där apparaten som sitter där skulle ha gått sönder. Så vi blev till slut några stycken i sängen. Och det är därför jag är uppe så tidigt, trots en night from hell. Det där med att jag kan somna om lätt brukar inte gälla på morgnarna tyvärr.
Däremellan är min plats.
❤️❤️❤️❤️