Det värsta med diabetes typ 1 är:
- att risken att dö i förtid är dubbelt så stor än om man är frisk.
- att det alltid finns en risk att man blir för låg och hamnar i koma eller för hög och blodet förgiftas (=dör)
- att organen tar stryk
- att blodsockret plötsligt (ganska ofta) är totalt oförutsägbart. När man minst anar det, och egentligen hade planerat in lördagsgodis, så är Mio skyhög och får därmed avstå. Det är jättejobbigt för honom, han blir helt knäckt vid de tillfällena, stackarn.
- att man ständigt går omkring och är orolig. Barn med diabetes tvingas snabbt bli mogna och kontrollerade kring maten. De får ta ett väldigt stort ansvar och jag märker på Mio hur ängslig han blir när han har dåliga värden.
- att man ibland, fast man är hungrig, avstår från att äta. På grund av att det är sent på kvällen och man har dåliga värden. Som för Mio ikväll… Vi skulle snart lägga oss… och han var lite hungrig men ville inte äta, för han vet hur dåligt det är för honom om blodsockret inte är bra i natt. Det är väldigt svårt att hålla på och justera blodsocker på nätterna…
- att folk har så lite kunskap om det (inget blameande här alltså, bara fakta. Känner att jag borde dra igång en ordentlig kampanj för att lära ut…) och inte vet vad man ska göra om en diabetiker tuppar av. Man ska ge socker, i flytande form – för det går ju inte att tugga om man är avsvimmad – och smeta runt på tandköttet, då går det snabbast in i kroppen. Socker! Socker! Socker! Alltid socker om man skulle se att en diabetiker plötsligt tuppar av.
- att man aldrig, aldrig kan ta en liten paus från sjukdomen – inte ens när det är semester.
Vad bra att du informerar och skriver om diabetes. Har själv diabetes sedan 20 år och har en dotter på 13 år som fick det för två år sedan. De flesta människor är väldigt dåligt insatta i vad som gäller. Det är en väldigt jobbig sjukdom som man lever med konstant dygnet runt och aldrig kan släppa tanken på. Lider med lille Mio och er familj som även har andra sjukdomar att tampas med. Styrkekramar till er.