Jag förstår inte hur två barn kan vara så otroligt mycket mer än ett. När jag är ute med båda barnen så får jag ingen kontakt. Det känns som att de är i en helt annan värld än jag. Oftast. Men sen, när jag tar med mig ett barn på kvällspromenad eller nåt, ja men då blir det en helt annan kvalitet. Vi pratar på ett annat sätt, han lyssnar på ett annat sätt, ger mer, vi har roligare… och ja det blir helt enkelt mer kvalitetstid. Nu när vi har hund så blir det ofta små mikrostunder med ett barn i taget. Win!
Är det bara jag som tycker att det är en enorm skillnad att umgås med ett barn i taget? Eller det är kanske bara så det är?
Om de är i en ålder/fas när de bråkar mycket med varandra så blir det ännu värre: det ska retas och petas och knuffas och tjafsas. Man blir inte en jätterolig mamma då…