Det började med att jag var hemma med sjukt barn (Alvin) igår på förmiddagen. Sen skulle jag till Stockholm. Och jag visste ju att det var snökaos – men ändå så är det så svårt att förstå omfattningen när man inte är där. Så jag åkte till flygplatsen. Flygresan gick jättebra. Inga som helst problem. Men det var sen allt började. Arlanda Express gick lite så där sporadiskt, så jag väntade väl ungefär en timme. Och när jag kom på tåget så var det förstås knökfullt. Men så tänkte jag att tjugo minuter är väl ingenting, jag kan stå hur trångt som helst, bara jag kommer in till stan.
Men det gjorde vi inte. Inte på väldigt länge i alla fall. Resan tog över en och en halv timme (!) och det som var mest frustrerande, näst efter att min mobil började ladda ur och att det var så otroligt trångt, var att vi stod en minut från Stockholms central. En minut! Förstår ni frustrationen? Man vill ju bara gå av. Hur som helst – vi kom ju fram. Till slut. Gissa hur lång taxikö det var? Den var jäkligt lång. Så lång att jag insåg att det här är ingen idé. Om jag ska komma fram innan kvällen är slut så är det lika bra att ta tunnelbanan istället. Så det gjorde jag. Kön där? Ja men den var också svinlång. Och jag fick vänta rätt länge innan jag fick plats. Det var nämligen många som hade tänkt som jag. Som liksom inte hade något annat alternativ.
Jag kom i alla fall på en tunnelbana till slut och gick av på Söder. Tanken var att jag sen skulle ta en taxi till hotellet, men det var ju helt omöjligt så det var bara att börja gå. Götgatan, som ju är rätt trafikerad av fotgängare var som en enda isbana. Hur kan man inte salta en sån stor gata undrar jag? Jag gick i snigeltakt eftersom inget annat var möjligt. Var femte person jag mötte halkade omkring och ramlade. Helt galet allting.
Efter ett tag insåg jag att jag inte kommer hinna mellanlanda för en dusch på hotellet, utan vände om och letade upp en toalett för att byta om och fräscha till mig lite. Och sen åkte jag skridskor tillbaka längs Götgatsbacken ner till Slussplan.
Där var det däremot väldigt trevligt. Jag var på en nätverksträff igår med ett gäng grymma entreprenörer. Vi träffas en gång i kvartalet under väldigt trevliga former med vin och småplock. Ämnet igår var “att göra en exit” eftersom en av killarna just har gjort det. Intressant ämne som inte har någon som helst botten eller några som helst gränser. När jag skulle hem så fick jag tag i en Uber. Priset var 2,4 gånger högre än vanligt (ja men det ser man ju i appen när man loggar in). Det han (chauffören) inte visste var att jag hade betalt 10 gånger mer om nödvändigt.
I morse fick jag gå upp klockan 5 och missa hotellfrukosten (årets sämsta va?) för att vara säker på att komma till Arlanda i tid. Mitt flyg går klockan 9 men med tanke på omständigheterna så finns det liksom inga gränser för vad som kan hända på vägen mellan Söder och Arlanda. När jag igår kväll bad recptionen om att boka en taxi så sa de att de skulle försöka, men att de absolut inte kunde lova nånting. Jag somnade med en inställning att “ja ja, om jag fastnar i Stockholm så får jag bara göra det bästa av situationen”. Men det gjorde jag inte. Eller det tror jag inte i alla fall. Jag är på Arlanda (Yey!) och mitt flyg är inte inställt (Yey!) som så många var igår.
Det blev fyra dyra timmar på hotell inatt. Jag har precis bara hoppat ner där i ena sidan av sängen, sovit några timmar, och sen studsat uppn ige. Men det var fyra vääääldigt sköna timmar.
