alexandrabylund

Nu börjar lugnet

God morgon! Nu är min utbildningsturné slut, och som vanligt när saker tar slut så tycker jag att det är lite sorgligt. Är det inte märkligt? Har ni också den egenskapen, att det är jobbigt när det tar slut?
Det har varit kul att jobba med Tourism in Skåne, som alltså är uppdragsgivaren till de upphandlingar som vi vann, och utbilda en himla massa människor inom besöksnäringen. Det har varit allt ifrån små bed & breakfast, till kanotuthyrningar och kommuner. Jag älskar att träffa så många olika människor och att sätta in mig i deras branscher. Det är nog en av mina bästa superkrafter förresten, att jag är så otroligt bra på att sätta mig in i andra situationer, oavsett om det handlar om jobb eller privata saker. Nästan lite för bra ibland, för i privata situationer kan det nästan bli jobbigt att “förstå” så mycket, förstår ni vad jag menar?
I alla fall… så känns det känns lite tomt nu när jag är klar med mina utbildningar för i år. Jag tycker att det är kul att vara iväg så där ibland och sprida det jag brinner för. För det är verkligen så att jag brinner för att hjälpa folk att bli bättre på att skapa bra innehåll och jobba i sociala medier för att nå ut med sina tjänster.
Så när jag kom hem igår så gick luften ur mig. Fast på ett bra sätt alltså. Det var svinjobbigt att köra i över två timmar i ett beckmörkt och emellanåt snöigt Skåne, och när jag väl kom hem så var jag tvungen att sticka inom Malmborgs och handla. 
Sen passade jag på att göra något som jag aldrig gör – jag köpte en tidning, Amelia, och la mig i soffan och läste bland annat om Angelica och hennes skilsmässa. Så himla fin artikel ♡ Jag är så himla imponerad av henne, dels för att hon ändå har orkat dela med sig av sina egna känslor och dels för att hon har “klarat” det så bra och jobbat på med ett gott humör utåt. Jag förstår att det finns mycket bakom det goda humöret så klart, men jag tycker ändå att hon är så jäkla grym.
Och så kan jag inte låta bli att bli arg på hennes ex-man som bara kom hem en dag och plötsligt ville skiljas. Ja jag VET att det alltid finns en sträcka innan det och bla bla bla… men är man gift och har barn så känns det som att man vill ha lite mer heads up än så. Det tar väl ändå ett tag att komma fram till att man vill skiljas? VARFÖR SÄGER MAN INGENTING DÅ??? Innan det är för sent menar jag. Ja ja, det där är ju inte min sak att avgöra om det är rätt eller fel, men jag kan inte hjälpa att jag känner lite ilska mot honom. 
Men Angelica, som också är ena halvan av Tvillingpodden förresten, imponerar verkligen! Hon är fin. Och det var en fin artikel i Amelia. 
Nu ska jag hämta barnen hos pappa Jonas, och köra de till skolan. Sen ska jag direkt till en kund och bestämma detaljer inför att vi ska börja jobba ihop. Hoppas jag. Vi har inte signat än, men det ser ut att kunna bli ett samarbete. Wiiiii!!! 
Och senare idag så har jag lunchdejt med Johanna Kajson. Det blir en bra dag idag, utan några tider att passa i eftermiddag, eftersom barnen är hos Jonas. Det gör att jag inte känner nån som helst stress på hela dagen. Jag kan liksom jobba tills jag är klar. UNDERBART!

Kommentera (0)

☆ Lucka nummer elva: En Lucia jag minns

Det allra bästa Luciafirandet är det första man har på förskolan, det vill säga med första barnet. Allt är så himla stort med första barnet och det är viktigt att det blir rätt. Man peppar och laddar med fina Luciakläder, man ser till att de går och lägger sig tidigt och man övar svinmycket på alla sånger. I Mios fall så var han pepparkaksgubbe första året, och vi hade övat jättemycket på alla sånger. Ja han var ju knappt två år men jag tyckte ändå att det var stort och att han kunde alla sånger så bra. Så jag såg sååå mycket fram emot hans första Luciafirande på förskolan. 
När de kom ut i tåget, sjungandes hand i hand så gick det väl ganska bra ändå… men jag såg på honom att det här var inte hans grej. Så mycket uppmärksamhet av så många vuxna människor var inget han var ett fan av. Men han grejade det. Han stod kvar där framme med alla barn och fröknar… med ryggen emot. HELA Luciafirandet stod han med ryggen mot “publiken” och sjöng rakt in i väggen. Haha… så här i efterhand så var det ju så himla kul. Och så väldigt typiskt Mio. Han ville liksom inte, och då fanns det inte något i världen som skulle kunna få honom att ändra sig. 
Älskade lilla unge ♡ Synd att jag inte hittar bilderna på honom när han stod där med ryggen emot… Haha…

Det här är en del i Kajsons julkalender. 

Kommentera (0)

När även lillebror får diabetes

Jag vet inte hur många gånger jag har tagit blodsocker på Alvin under de här tre åren som Mio har haft diabetes. Tio kanske? Tjugo? Så fort han har kissat lite för mycket eller haft ont i magen så har jag tänkt “Han har väl inte fått diabetes han med?” Och jag tror att det är en vanlig tanke hos oss diabetesföräldrar.
Men man tror ju ändå inte att det ska hända… men det gjorde det för Josefine. I senaste avsnittet av vår podd “Barndiabetespodden” berättar hon den väldigt sorgliga historien om när även familjens minsting, treårige lille Eskil, i somras fick diabetes.
 
Jag blir så ledsen när jag tänker på att en sån liten människa ska behöva gå igenom allt som en diabetiker får gå igenom. Det är så svårt att förklara ordentligt för en sån liten tänker jag. Och jag får så otroligt ont i magen när jag hör hur ledsen Josefine blir när hon berättar. Jag förstår det verkligen och önskar INGEN på jorden denna hemska sjukdom.
 
 

Kommentera (0)

Ångesten över när barnen blir tonåringar

Tänk att min lilla, lilla kille är tonåring. Jag har liksom inte riktigt förstått det eftersom han blir så mycket yngre och mindre när han bara är hemma och är sjuk. Han gör inte de saker som tonåringar gör… typ tjatar om att få vara ute länge på kvällarna, har hemligheter (det har han säkert men så länge han bara är här hemma så är det inte hemligheter som spelar nån roll liksom), hänger hemma på rummet med låst dörr och en massa kompisar och så vidare. Han är ju mest bara hemma med oss i familjen och tar det lugnt. När han mår lite bättre så har han i alla fall nån form av socialt liv med sina kompisar via Skype, och det är ju tur. 
 
Hur som helst, jag tycker att det är jobbigt nu när barnen börjar bli stora. Jag vill ju att de ska vara små! Alvin är fortfarande liten och behöver mig rätt mycket, men Mio är så stor att han klarar sig utmärkt själv. Vissa saker vill han inte ens att jag är med på. Precis som det ska vara alltså, men jag tycker ändå att det är jobbigt och lite sorgligt. Jag lider ju av separationsångest och det är väl det jag känner nu… att de börjar bli stora och självständiga och därmed snart “separerar” från mig som förälder. Inte riktigt än alltså men jag känner i luften att vi är på väg dit. OCH JAG VILL INTE DET! Jag vill ha mina små killar kvar.
 
Det här var min prime-time när det kommer till föräldraskapet. Vi sov alltid så, jag och Mio. Älskar bebisar och bebistiden ♡
Eller den här tiden, när Alvins stora intresse var att dansa på bordet.
Jag bloggade ganska mycket på den tiden, om mode, så när det vankades fotografering gjorde Alvin precis som sin mamma – ställde sig vid “fotoväggen”. Jag älskar bebisars och småbarns sätt att helt ohämmat ta efter oss vuxna.Alvin var alltid busig!
Och hade alltid bus i blicken. Oj vad jag saknar den tiden när de var små ♡
 

Kommentera (0)

Det här ska du mäta på Facebook

God morgon! Nu ska jag köra upp till Ronneby för att köra min utbildning. Det är sista gången på ett tag som jag går upp så här orimligt tidigt och ska köra den här utbildningen, och jag ska erkänna att jag kommer att sakna det (ja inte att gå upp tidigt alltså, men att utbilda), även om det ibland är lite ensamt att jobba… ensam. Jag saknar mina kollegor.
Men i alla fall… jag tänkte att jag ska dela med mig av en ny del som jag har i min utbildning. Nämligen om KPI'er och hur man ska mäta på Facebook:
Att jobba i sociala medier innebär så mycket mer än att bara posta inlägg. Du ska först och främst skapa innehåll, och eventuellt också göra research innan du kan göra det. Sen ska du fundera på hur du ska formulera din caption så att den fångar intresse. När du har postat ditt inlägg så ska du svara på kommentarer och helst också gå omkring och interagera med andra personer så att du inte bara sitter och trycker ut saker själv utan att intressera dig för andra. Vill du dessutom ha en chans att utvecklas och bli bättre så behöver du följa upp och mäta hur dina inlägg går. Frågan är då vad du ska mäta? För du skulle kunna jobba heltid med att bara analysera dina siffror, men det känns onödigt. Lägg en halvtimme i veckan på det, det räcker för att du ska förstå vad du ska satsa mer respektive mindre på.
Så jag har nu samlat de KPI'er, det vill säga nyckeltal, som jag tycker att du ska mäta på Facebook:
  • Räckvidd – det antal personer som har sett dina inlägg. Det behöver inte betyda att de de facto har läst dem, utan det betyder bara att de har öppnat Facebook, och där – i den feeden någonstans – ligger ditt inlägg. Det innebär alltså att om ditt inlägg ligger längst ner (utanför scroll) så ser hen inte det om hen inte scrollar ner. Men du ska ändå alltid mäta räckvidd. Siffran säger mycket ändå.
  • Gillamarkeringar för sida – se till att du har en ständig ökning av gilla-markeringar varje vecka. Det är svårt att få nya gilla idag, men försök ha en någorlunda jämn ström.
  • Inläggsinteraktioner – en interaktion kan till exempel vara en like, en kommentar eller en delning. Den mest värdefulla interaktionen är delningar och den näst mest värdefulla är kommentarer.
  • Se vilket inlägg som gick bäst respektive sämst föregående vecka
  • Se hur enskilda inlägg går – Om du klickar på den siffran där det står “1048 personer har nåtts” så öppnas den här statistiken, om just det här inlägget. Den siffran längst ner till höger ska helst inte vara för stor i förhållande till hur många du har nått ut till 😉 Och i övrigt så kommer du, om du börjar titta på dina inlägg, förstå dig på vad du ska göra mer av, och vad du eventuellt ska sluta med. 
Brukar ni följa upp era Facebooksidor? Vilka siffror mäter ni i såna fall?
 

Kommentera (5)

Lucka nummer tio: När jag “tappade det” senast

Jaha, när jag tappade det senast… Ja men det var ju som sagt i fredags. Vi hade en mysig kväll men jag fick ett par små utbrott under kvällen på grund av stress, sömnbrist och tjafs barnen emellan. Fast det där tjafset barnen emellan hade varit så mycket enklare att tackla om jag inte hade varit så trött. 
Och det är oftast vid de tillfällena som jag tappar det, och blir arg inom loppet av två sekunder. För vanligtvis skulle jag säga att jag är ganska tålmodig. Visst, jag kan gå omkring och smågnälla över att barnen inte plockar undan efter sig, och själv bli trött på mitt tjat, men jag brukar inte bli så arg. 
Det som händer när jag sover alldeles för lite, eller är stressad, är att jag går omkring med en irritation inombords som liksom inte vill försvinna, och då vill jag helst bara vara själv. Eller gå och träna eller nåt. Men det är ju inte alltid det går. Som i fredags, så då var jag inte en härlig mamma, för sånt där känns i luften även om man låtsas som att allt är glatt och trevligt. 
Och vanligtvis har vi det så himla mysigt när vi har fredagsmys ♡
Det här är en del i Kajsons julkalender.

Kommentera (0)

Fem saker en diabetesförälder måste stå ut med

Att ha ett barn (eller annan anhörig) som har diabetes innebär att man ständigt lever med ett visst stresspåslag eftersom man aldrig kan slappna av. Det finns alltid en risk att något ska hända, det spelar ingen roll om jag har en barnfri kväll, om jag är iväg på en jobbresa nånstans, om Mio är i skolan eller hos kompisar, eller om han och Alvin är hos pappa Jonas. Ingenting spelar någon roll, för det finns alltid en risk att han ska svimma. Och gör han det så vaknar han inte förrän någon aktivt stoppar in socker under läpparna på honom, eller ger honom en akutspruta. Nu går man ju inte aktivt och tänker på det här hela dagarna, men nästan… Det är nästan så faktiskt. Det sitter självklart i bakhuvudet hela tiden, men jag skulle vilja påstå att tankarna och oron är starkare än att de bara sitter i bakhuvudet. Det är omöjligt att släppa. Jag ska ge er exempel på ett par konkreta saker:
  • Varje natt måste jag gå upp för att kolla blodsockret (förutom om han lägger sig väldigt sent och jag ska gå upp tidigt). 
  • Varje morgon när jag vaknar går jag raka vägen in till Mio och puttar på honom, för att se att han sover vanligt och inte är avsvimmad. Varje morgon! (Jag undrar om han vet det här… jag måste fråga honom)
  • Jag har alltid telefonen på och kan inte lämna den ens när jag är på mina danspass. Då ligger den där bredvid mig på golvet, intill väggen, och så springer jag och kollar med jämna mellanrum.
  • Mio måste alltid svara i telefon. Om han är hemma själv och inte svarar på en stund så blir jag hysterisk. Ja men på riktigt alltså. Jag ser framför mig hur han ligger och krampar och svimmar av, och inte kan få socker eftersom han är själv. Så då kör jag hem. Oavsett vilken situation jag är i så rusar jag hem. Den känslan är fruktansvärd.
  • Varje gång han ska äta nåt så ringer han till mig, även från skolan ja, för att få hjälp med doseringen, så om jag ska in i möten vid lunchtid så informerar jag alltid om att jag kommer behöva svara i telefon.
Ja men ni förstår kanske varför känslan och rädslan inte bara sitter i bakhuvudet, utan är högst närvarande hela tiden. Det är omöjligt att släppa eftersom den här sjukdomen pågår dygnet runt, varje vecka, varje månad – ja alltid helt enkelt.
Och jag är ju så rädd om min lille kille ♡
 

Kommentera (0)

Helg, vegetarisk mat och plåtning idag

God morgon! Jag njuter så mycket av att det är helg, och även om jag var ute på stan igår och gjorde en massa ärenden, och alltså inte bara låg hemma i soffan och degade, så hade jag en sån där härlig känsla i kroppen, ni vet när man liksom inte har nån tid att passa och bara känner sig fri. Älskar det! Fast det hände flera gånger under dagen att jag tänkte SHIT! Har jag glömt nåt?? Är det nån tid jag har missat? Men förutom att Alvin skulle på kalas så fanns det ju inga bestämda tider. Underbart!
Vi hade tur och fick en spontan klipptid till båda killarna. Vi hittade en frisör som hade tid direkt och som kostade 150:- (!) Och de blev nöjda båda två! Slut på att betala närmare 1000 kr för två klippningar alltså. Win!

Jag börjar fundera mer och mer på att äta mer vegetariskt. Jag kommer nog aldrig ta ett beslut om att bli vegetarian, men jag har aldrig kunnat eller velat tillaga kött och kyckling själv eftersom jag för det första alltid misslyckas och för det andra tycker att det är osmakligt. Det äcklar mig lite när jag ser det rått helt enkelt.
Så jag tänker att jag ska börja hitta fler vegetariska rätter att laga här hemma, och så kan jag äta kött ute ibland. Eller så här: Jag vill inte göra en grej av det men vill bara få in lite ny (vegetarisk) inspiration i mitt kök. Och det allra roligaste vore om jag lyckades få barnen att gilla en och annan vegorätt också. Vad tror ni? Kan jag lyckas med det? De älskar kött och ska förstås få fortsätta äta det, men jag tänker att vi kan blanda. Det måste ju inte vara allt eller inget, eller hur?
Det här är min favvisrätt just nu – pasta med pesto, soltorkade tomater, parmesan, ruccola, pinjenötter och Salami sticks. Den tänker jag fortsätta med så länge jag gillar den, så det är alltså inte så att jag tänker sluta med sånt jag gillar, jag vill bara lägga till några rätter – och då helst vegetariska. 
Idag ska vi göra en plåtning, hela familjen, så nu ska jag fundera över vad jag ska ha på mig. Jag älskar shorts på vintern (när man har strumpbyxor till) så det lutar mot det och höga kängor. Alltså höga som i hög klack. Sen har jag två tänkta toppar att välja mellan, men jag har inte testat än så jag tror att jag går och gör det nu så att jag vet att jag känner mig okej i det. Givetvis ska ni få se sen. 
Just det – idag är det ju andra advent. Sen, när barnen behagar vakna (de gillar att sova på helgerna) så får vi ha en riktigt mysig adventsfrukost. Jag brukar tända massor av ljus och sätta på julmusik. Det är så mysigt med jul ♡

Kommentera (0)

Varför blir han aldrig bra?

Jag tog med båda barnen till frisören idag för att de så himla gärna ville klippa sig. De hade riktigt tråkiga frisyrer så jag förstår dem verkligen, men det blev tydligen alldeles för mycket för Mio. Han led hos frisören eftersom han hade så ont i huvudet.
 
Nu är det precis som att han aldrig är bra längre, och så fort han ger sig iväg på nånting så blir han ännu sämre. Med huvudvärken alltså. Det går inte ens upp och ner längre utan är konstant dåligt på dagarna, och sen på kvällarna så blir det ibland lite bättre en stund, men så avslutas dagen oftast med att han blir sämre igen. Vad är det som händer? Hur kan det vara så här? Han tog ju prover tidigare i veckan, då när han svimmade ni vet, men de har vi inte fått svar på än. Jag vet inte vad jag ska hoppas på… det enda jag vet är att så här kan han inte ha det längre. Jag står inte ut med tanken på att hela hans uppväxt ska vara helt förstörd och att hans liv ska vara så här meningslöst…
 
Nyklippt men trött kille med huvudvärk ♡
 

Kommentera (0)

☆ Lucka nummer nio: En bild som symboliserar hälsa för mig

Hälsa är ett kärt ämne för mig (Ni vet väl att jag också är personlig tränare?) och för mig innebär det rosiga kinder, friska och glada ögon och en stark kropp. Precis så!
 
Hälsa innebär att vi äter och tränar för att kroppen och själen ska må bra, och inte för att väga X antal kilon eller komma i en viss storlek. Att jaga en viss storlek är tvärtom ångestladdat och långtifrån hälsosamt.
Så jag är alltså inte för varken dieter (vem blir glad av det?), långa löparrundor om man nu inte gillar det eller annan träning som man inte tycker är kul. 
Att röra på sig ofta, till exempel genom promenader, och att träna någon slags styrketräning för att stärka vår hållning och för att orka bära upp våra kroppar är hälsa. Och att även se till att träna vår rörlighet för att undvika skador, det är också hälsa. En annan sak som är viktig är återhämtningen, vilket alltså betyder att vi behöver vilodagar samt sömn om nätterna. 
 
När det kommer till kosten så tycker jag att det här med att vara “lagom” står för hälsa. Att vara alltför strikt tror jag inte på, jag tror att man ska se till att stoppa i sig så näringsrik mat som möjligt varje dag och sen få lov att äta nåt onyttigt en dag under helgen till exempel. Jag tycker inte att hälsa är att alltid “få unna sig”, och speciellt inte om man är överviktig. Att vara överviktig är nämligen inte bra för kroppen. Och även om du är smal, så är det viktigt att få i sig näringsämnen. Man kan vara tjock inombords och ha väldigt dåliga värden trots att kroppen ser smal ut på utsidan. Så… hälsa har alltså ingenting att göra med hur kroppen ser ut för mig. Förutom i extrema fall då. Att väga 45 kilo och vara 1,70 lång är till exempel inte hälsosamt.
 
Nu när vi ändå pratar om hälsa så ska jag passa på att ge några konkreta tips på hur ni på ett enkelt sätt kan skapa en hälsosam livsstil:
  • Ät så många färger som möjligt varje dag. 
  • Rör på dig minst 20 minuter varje dag – promenader funkar fint.
  • Träna någon slags styrka ett par gånger i veckan – det går bra att göra det hemma om ni inte gillar gym.
  • Ta din sömn på allvar! 
  • Ta bort allt godis och snacks under veckorna och ät bara det en dag i veckan.
Min egen hälsa då? Hmm, ja nu när jag skulle hitta en bild som symboliserar hälsa så fick jag gå tillbaka en bit i arkivet. Den här hösten har inte direkt inneburit hälsa för mig. Jag har ju tränat och så, men på många andra sätt har jag inte tagit hand om mig så som jag egentligen brukar. Jag har inte ätit näringsrikt, druckit alldeles för mycket Pepsi max och sovit för lite under perioder.
Men den här bilden, som är tagen för nåt år sen, symboliserar hälsa för mig. Jag promenerade fram och tillbaka till kontoret varje dag vilket innebar en timme dit och en timme hem. Jag kanske ska börja med det igen i vår? Hmm… det har så klart med tiden att göra (jag förlorar ju två timmar) men det var så otroligt härligt att börja och avsluta arbetsdagen på det sättet. Och det fina är att jag kan passa på att ha vissa möten längs vägen.
Det är är en del av Kajsons julkalender.
 

Kommentera (0)