Barnen

God morgon! Jag njuter så mycket av att det är helg, och även om jag var ute på stan igår och gjorde en massa ärenden, och alltså inte bara låg hemma i soffan och degade, så hade jag en sån där härlig känsla i kroppen, ni vet när man liksom inte har nån tid att passa och bara känner sig fri. Älskar det! Fast det hände flera gånger under dagen att jag tänkte SHIT! Har jag glömt nåt?? Är det nån tid jag har missat? Men förutom att Alvin skulle på kalas så fanns det ju inga bestämda tider. Underbart!

Vi hade tur och fick en spontan klipptid till båda killarna. Vi hittade en frisör som hade tid direkt och som kostade 150:- (!) Och de blev så nöjda båda två! Slut på att betala närmare 1000 kr för två klippningar alltså. Win!

Så jag tänker att jag ska börja hitta fler vegetariska rätter att laga här hemma, och så kan jag äta kött ute ibland. Eller så här: Jag vill inte göra en grej av det men vill bara få in lite ny (vegetarisk) inspiration i mitt kök. Och det allra roligaste vore om jag lyckades få barnen att gilla en och annan vegorätt också. Vad tror ni? Kan jag lyckas med det? De älskar kött och ska förstås få fortsätta äta det, men jag tänker att vi kan blanda. Det måste ju inte vara allt eller inget, eller hur?

Det här är min favvisrätt just nu – pasta med pesto, soltorkade tomater, parmesan, ruccola, pinjenötter och Salami sticks. Den tänker jag fortsätta med så länge jag gillar den, så det är alltså inte så att jag tänker sluta med sånt jag gillar, jag vill bara lägga till några rätter – och då helst vegetariska. 

Jag tog med båda barnen till frisören idag för att de så himla gärna ville klippa sig. De hade riktigt tråkiga frisyrer så jag förstår dem verkligen, men det blev tydligen alldeles för mycket för Mio. Han led hos frisören eftersom han hade så ont i huvudet.

 

Nu är det precis som att han aldrig är bra längre, och så fort han ger sig iväg på nånting så blir han ännu sämre. Med huvudvärken alltså. Det går inte ens upp och ner längre utan är konstant dåligt på dagarna, och sen på kvällarna så blir det ibland lite bättre en stund, men så avslutas dagen oftast med att han blir sämre igen. Vad är det som händer? Hur kan det vara så här? Han tog ju prover tidigare i veckan, då när han svimmade ni vet, men de har vi inte fått svar på än. Jag vet inte vad jag ska hoppas på… det enda jag vet är att så här kan han inte ha det längre. Jag står inte ut med tanken på att hela hans uppväxt ska vara helt förstörd och att hans liv ska vara så här meningslöst…

 

Nyklippt men trött kille med huvudvärk ♡

God morgon! Ni anar inte hur lycklig och lättad jag är över att det är helg. Jag är väldigt tålig, uthållig och klarar det mesta när det kommer till att kämpa på. Det jag menar är att om det är extremt mycket att göra, eller om det är många problem omkring mig, så bestämmer jag mig ofta för att “bara kavla upp ärmarna och köra”. Eftersom jag måste. Det är ingenting som jag varken är stolt över eller tycker är coolt eller bra – jag tycker att det är mycket mer imponerande att vara en person som kan sitta lugnt och harmoniskt i soffan om kvällarna istället för att jaga runt för att se till att man har det perfekta hemmet eller att man alltid jobbar. Såååå oattraktivt – men ibland så bara måste jag. Och det är väl ändå tur att jag har den förmågan, eller hur?

 

Men den här hösten, som har varit väldigt jobbig och som nu har toppats med en vecka där jag varje dag har gått upp klockan fyra och sen kommit hem sent och varit helt slut (Även om jag älskar att föreläsa och utbilda så tar det otroligt mycket energi) har gått långt utanför gränserna. På alla sätt. 

 

Hur som helst, igår när jag kom hem – ni förstår inte hur mycket jag njöt när jag satt i bilen på väg hem från Kristianstad och tänkte på att jag skulle få ha en riktigt mysig kväll med barnen och Idolfinal – så blev det inte riktigt så härligt som jag hade tänkt mig. Först och främst så var jag tvungen att åka och handla på vägen hem, och det kan låta som en enkel sak, men när det värker i hela kroppen för att man är trött och det riktigt svider i ögonen – då är varenda litet extra moment lika jobbigt som att bestiga ett högt berg. Och sen när jag kom hem så var det precis som i den här videon som jag alltid visar under min utbildning:

Precis så var det, förutom att slutet blev helt annorlunda. När jag frågade Mio om han kunde gå ut med Bruno, eftersom jag behövde packa in allt i kylen och sen åka till pizzerian och hämta mat till oss, så började han tjafsa om att det egentligen borde vara Alvin som gjorde det. Jag, som inte hade någon som helst energi, blev bara väldigt irriterad:

 

– Antingen gör du det utan gnäll eller också så gör du det inte. OCH DÅ GÖR VÄL JAG DET DÅ! 

 

JAG GÅR OCH LÄGGER MIG! Jag orkar inte med ert tjafs! GOD NATT!

 

Nu sa jag inte det, men jag var arg och irriterad och väldigt opedagogisk. Ni vet när man hamnar ungefär på deras nivå… Det var inte alls så jag tänkte mig kvällen… Vi har alltid så mysigt när vi gör saker tillsammans men jag var väl helt enkelt för trött för att vara på det där sköna fredagshumöret, och hade inte en gnutta energi kvar i kroppen.

 

Vi kollade så klart Idol ändå men det blev inte riktigt så mysigt som jag hade tänkt mig, och det berodde bara på min krypande irritation inombords som aldrig riktigt försvann. Barnen var på bra humör och “på ytan” var det ändå en bra kväll. Förstår ni vad jag menar? I alla fall… nu har jag fått sova en hel natt och njuter av att det är lördag. Idag ska vi försöka hitta klipptid till båda barnen eftersom vi ska göra en plåtning imorgon, och de då vill vara nyklippta. Sen är det kalas för Alvins del i eftermiddag. Och även om vi inte kan hänga hemma hela dagen så är det nåt helt annat än att gå upp fyra och sen prestera hela dagen. Jag äääälskar den här helgen, den är sååå välkommen ♡

 

Och på tal om Idol hörni – HERREGUD vad jag älskar när Chris sjunger Imagine! Wow! Wow! Wow! Det kommer bli en plåga för alla som befinner sig i min närhet eftersom jag är typen som tjatar sönder låtar genom att spela de igen och igen och igen…

Den här dagen alltså… Suck… Nu är jag så trött att jag håller på att somna stående. Utbildningen och människorna idag var kalaskul. Det var den mest frågvisa och engagerande gruppen på länge. Så himla kul. Jag älskar när jag får relevanta frågor och när folk vill veta en massa. Det känns som att det ger så mycket mening liksom.

 

Men dagen började ganska dåligt… Ni vet hur det kan vara när det mesta går fel… Jag gick upp klockan fyra för att jobba undan, men hade en hel del att fixa till med själva presentationen eftersom jag själv var på utbildning igår. Det var en del grejer som jag så himla gärna ville lägga till, och när jag vet att jag kan göra något ännu bättre så har jag svårt för att låta bli. Och sånt tar ju tid. Så det blev rätt bråtton till slut, och ändå hann jag varken korra texter eller rensa inkorgen som jag hade tänkt.

 

Sen insåg jag att Alvins telefon (min gamla) var ihopkopplad på nåt jäkla sätt (Så sjukt frustrerande med Apples produkter ibland) med min, så att hans samtal och sms inte kom till hans telefon utan till min. Och så insåg jag också att alla mina bilder låg i både hans och Mios telefon. Stress, stress, stress för att lösa det viktigaste – så att hans telefon åtminstone funkade. 

 

Sen visade det sig att Alvin var sjuk. Han hade jätteont i huvudet, ni vet när man går sänkt med huvudet, och kunde inte gå till skolan. Så det blev väldigt hastigt och lustigt så att han fick hänga på mig till hotellet där jag skulle ha min utbildning. 

 

Och som om inte det var nog så strulade skrivaren – och jag fick inte ut de papper som jag skulle ha med mig till utbildningen. 100 sidor… Ja alltså det mesta gick snett i morse. Jag glömde också två sladdar (men fick låna) som jag behövde för att kunna köra min presentation. Ja men det mesta gick snett, men ändå bra till slut. 

 

Nu är jag så trött att det blir inte mycket mer än så här idag. Men vi hörs imorgon – och då är det freeeeedag!!! 🙂

Det här ser ganska tragiskt ut… lilla gubben. Han hade det rätt bra med fika framdukat hela dagen, och en hel soffa för sig själv, men när han skulle ladda sin telefon var han tvungen att sitta så här 😉

God morgon! Idag är det väl tredje dagen som jag gick upp klockan fyra. Det börjar bli en vana det här, men så får det vara. I alla fall den här veckan när det är så mycket att göra. Och det är förresten anledningen till att jag inte har tid till så mycket annat än att jobba, vara med barnen, äta och sova. Det är bara under en vecka så jag tycker att det är ok. Helgen är dock efterlängtad, även om den består av en himlans massa kalas (för Alvin) och även en fotografering på söndag. Men det blir bra. Vi kan sova ut i alla fall.

Och på tal om att sova ut, jag är så himla dålig på det. Kan ni sova ut på helgerna? Jag har så otroligt svårt för att ligga kvar i sängen och bara ligga. Visst, ibland lyssnar jag på poddar och ligger kvar en stund, men jag måste nog ändå säga att det där med att ligga i sängen är min sämsta gren.

 

Kan det vara därför jag sover så bra förresten? För att jag bara sover när jag är i sängen? Jag somnar alltid så fort jag lägger huvudet på kudden och somnar om så fort jag har varit uppe och tagit blodsocker på Mio. Det tar max tre, fyra minuter att somna om. Kanske det är för att sängen är så starkt förknippad med sömn och ingenting annat för mig? Äsch, jag vet inte, men det jag vet är att jag ändå älskar tanken på helg och att få ligga kvar i sängen. Även om jag inte gör det så njuter jag av känslan så här inför. Och så är det ju Idolfinal på fredag!

 

Jag är väldigt nöjd med att jag inte har jobbat på kvällarna den här veckan trots att jag har haft så mycket att göra, för det har nämligen inneburit att jag har kommit hem och direkt har kunnat släppa allt och istället för att ha andan i halsen varit lugn och mysig med barnen. Vanligtvis skulle jag ha varit ganska uppjagad den här veckan och sagt till barnen att sorry, men den här veckan kommer mamma jobba på kvällarna (och inte vara särskilt harmonisk). Men så har det inte varit. 

 

Vi myser som aldrig förr just nu, mycket tack vare att det är julmånad – årets mysigaste månad. På morgnarna sitter vi framför TVn och julkalendern och äter frukost och på kvällarna tittar vi antingen på gamla bilder och videos från när barnen var små, tittar på film eller lägger oss tidigt (jag och Alvin) och kollar på Glee. 

 

Ungefär som för “några” år sen 😉

Igår vaknade Alvin och började direkt att gå dubbelvikt och bara sa “Aj, aj, aj…” som han gör när han får huvudvärk. Han kan ju också ha en grotesk huvudvärk ibland, så att han knappt orkar gå upprätt när det är som värst – ni vet när man rynkar pannan och går med försiktiga steg och har kroppen lite framåtlutad för att det dunkar så mycket – och så att han till slut kräks. Men vi har kollat, och han har inte samma höga tryck som Mio. Och en annan skillnad är att det går över efter ett par dagar eller max en vecka. Migrän? Ja jag vet inte. Han är också under utredning. Hur som helst – han fick följa med mig till jobbet i alla fall och jag “bäddade” ner honom i våra stolar. Förresten, på tal om det, jag ska ta med några filtar till jobbet så blir det mysigare de dagar han är där.

– Är det redan klart? 

– Ja!! Vad skönt att det gick bra va? 🙂

 

Sekunden senare säger han att han mår illa, och jag ser hur hans läppar vitnar. Så jag ropar på sköterskan som har gått iväg, bara nån meter bort. Han svimmar!! Hon kom och la ner honom till liggande läge och bad mig hålla upp benen. Han började rulla med ögonen och krampa. Han rycker och krampar och det är så sinnessjukt obehagligt. Ser det verkligen ut så när man svimmar? Att man krampar så? Är det normalt? Sköterskorna försökte prata med honom men det var ju så klart omöjligt. Han var ju avsvimmad… De frågade mig om han hade epilepsi, så mycket krampade han. Men det har han ju inte. Han är undersökt kors och tvärs, det vet ni. Sen vaknade han i alla fall och började skrika rakt ut: “Vad händer? Vad händer mamma?” Lilla gubben… han tycker att det är så obehagligt. Och jag med för den delen.

 

Och i samma stund så kommer jag på att min älskade lille Alvin sitter där, på golvet bredvid, med uppspärrade ögon. Jag klappade på honom och frågade om det var läskigt. Jag hade verkligen inte en chans att ge honom fokus under de där minuterna när Mio var borta. Och det var så himla läskigt att jag inte kunde släppa Mio för en sekund, om jag så hade tänkt på det. 

 

– Det var jätteläskigt. Jag trodde att han fejkade när han gjorde så där med ögonen, sa han…

 

Den här gången var det riktigt otäckt, och nu har det hänt tre gånger på ett par månader. Nästa gång de ska ta prov i armen får vi nog göra det på sjukhuset, med lustgas. Det verkar vara enda sättet. Han är verkligen så otroligt rädd och skräckslagen, och det kan ju inte vara ok att han svimmar varje gång. Eller hur? Eller är det så för vissa helt enkelt? Är det farligt att svimma och börja krampa så där? Ja jag får så klart kolla med nån av hans läkare också, men ni vet ju hur det är – det är inte så att jag har nåt mobilnummer att bara ringa så där, utan vi får ju boka telefontid om vi ska få en läkartid inom närmaste tiden.

Jag och Mio har, för femte eller sjätte gången, tränat inför hans SO-prov, så om ni skulle undra någonting över jordens klimatzoner så vet jag allt. Jag skulle få alla rätt på det provet nu kan jag säga. Mio älskar när jag förhör honom. Det är återigen det här med att vara närvarande som vuxen. De tycker att det är en himla fin grej, och allt annat – så som dyra aktiviteter och presenter – är egentligen helt onödigt. Nästan i alla fall. Därför får jag extra mycket dåligt samvete under de perioder som jag jobbar mycket hemifrån på kvällarna. Och på nåt sätt så tror barnen att jag alltid gör det. Jag har inte jobbat någonting alls på hela helgen, vilket resulterar i att jag ska gå upp 04.30 imorgon för att komma ikapp. Och ändå så sa Mio nåt om att “Ja men du har väl ändå jobbat i helgen?” Nåt sånt typ… Haha… där får man för allt gammalt man har gjort. “Näää, jag har inte ALLS jobbat”… kunde jag ju inte säga. Men jag ville.

Bruno vill alltid vara med när vi gör läxor. Han undrar nog vad som pågår och känner sig lite lätt utanför.

Hur firar ni första advent? Är ni lika juliga som jag? Jag är så barnsligt förtjust i julen och har fört över det till mina små killar, så från och med 1 december kör vi all in. Vi pyntar inte som i amerikanska filmer – jag menar inte all in på det sättet – men vi gör ofta ganska juliga aktiviteter som till exempel bakar pepparkakor, gör en ceremoni av julkalendertittandet varje dag, äter extra god och mysig frukost när det är advent och så vidare. Och idag är det ju första advent och därmed hög mysfaktor. Mio och Alvin turas om med vem som ska tända adventsljuset och i år var det Mios tur att börja. Helt sjukt att de håller reda på det där år efter år.

Jag får ofta höra att jag är en fantastisk entreprenör, mamma, nätverkare och gud vet vad. Att jag grejar allt liksom. “Hur hinner du med alla projekt” säger folk jämt. Och hur kan du vara så glad, stark och jobba på när du har ett barn som är och har varit så sjukt i så många år?

Men vet ni vad… det är inte så som ni tror – att jag grejar allt med en klackspark och ett leende. Eller jo det gör jag kanske, utåt, för jag är en person som oftast ser positivt på saker och som inte vill lägga tyngd på andra – och därför “gnäller” jag aldrig. Men jag tycker ändå att det är jobbigt, fast det inte syns. Förstår ni vad jag menar?

Och visst driver jag ett fantastiskt företag och har anställda och en massa nöjda kunder, men det ligger väldigt mycket slit bakom… och framförallt väldigt mycket magont och oro över att det ska finnas pengar på kontot varje månad till att betala ut löner, skatter, hyror etc. Jag kan vakna mitt i natten och mer eller mindre få panik över saker som bara måste lösa sig – men som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Som tur är så är jag en person som alltid har lätt att somna och somna om. 

Och tro mig… hade jag kunnat så hade jag just nu delegerat allt och tagit en månads paus… För den här hösten har varit förfärlig på så många sätt och jag skulle så gärna vilja ha ett lugnare tempo där jag hinner andas, prata långsammare, gå långsammare och hinna reflektera över en massa saker. Men det går inte, så jag måste köra på. För jag måste ju betala mina räkningar, och därmed måste jag alltså jobba. 

Hur som helst – ibland tror jag att ni som inte lever nära mig tror att jag är en övermänniska som alltid är glad och stark och har ett alldeles perfekt liv. Så är det inte. Det är skittufft att få allt att gå ihop. Det går egentigen inte ihop och jag blir stressad och gnäller på barnen ibland, ska ofta “bara jobba undan det sista” innan jag kan vara närvarande med mina små killar, kämpar som ett djur för att få allt det ekonomiska att gå ihop i företaget, får ångest inför stora pappershögar och skjuter gärna de framför mig, glömmer att byta till vinterdäck på bilen, hinner inte laga nåt ordentligt till middag alla dagar… och så vidare. Allt annat än perfekt alltså.

Men ni ser ju bara den glada, energifulla Alexandra så jag förstår att ni tror att allt är ganska perfekt – efter omständigheterna då så klart. För jag vet att ni inte är dumma. Ni vet att jag har en del att kämpa med, med Mio.

Och på tal om Mio… Hur klarar jag det? Ja men det gör jag ju inte. Jag klarar det inte alls! Det är jättejobbigt, och jag har ont i magen varje dag, dygnet runt, för att han är så sjuk. Den känslan försvinner aldrig. Det spelar ingen roll vad jag gör – den finns alltid där i bakhuvudet och snurrar. Men när jag möter folk på stan som frågar hur det är med honom så stänger jag av. Jag går inte in i några känslor där och då. Det är alldeles för stort för att orka ta i en snabb hälsning så där. 

Så det där som ser så perfekt och enkelt ut är alltså precis allt annat… Men jag är en positiv person som ändå gillar mycket här i livet och som skrattar och har kul varje dag. Det är nämligen ingen motsättning mot det där andra. Förstår ni vad jag menar?

 

Barnen är hos Jonas nästan hela den här veckan så därför blev jag så himla glad när Mio kom hem i morse. Jag jobbade hemma på förmiddagen och han kom hem för att få hemundervisning av en av hans lärare. Visst hade han kunnat få det hos Jonas, men nu gjorde vi det så här av praktiska skäl (som jag inte orkar förklara). Och det var så himla mysigt. Han börjar bli så stor nu så han förstår när jag säger att jag behöver jobba men att jag ändå är “här” liksom, fast jag sitter med huvudet rakt in i en skärm. Han la sig i soffan och kollade på YouTube och emellanåt så sa vi nåt till varandra och ibland fick jag en liten kram av honom. Det var en fantastiskt mysig morgon och väldigt gott för själen att få lite egentid med honom. Jag saknar de så mycket när de inte är hemma, men njuter samtidigt av min tid och frihet. Jag älskar att känna mig fri!