Barnen

Idag vaknade Mio och var “frisk”. Han var inte helt bra utan hade huvudvärk och mådde illa. Men var ändå så pass bra att han gick till skolan. Ett litet ljus i allt mörker ?

När han skulle gå till skolan så insåg vi att han inte har någon höstjacka. De senaste åren har jag slutat investera i skidbyxor och riktigt varma kängor eftersom det alltid har slutat med att han har varit sjuk hela tiden och inte använt det en enda gång.

Men en höstjacka, och sen även vinterjacka, måste han ju ha. Det är bara det att han mer eller mindre har legat sjuk sen det var varmt ute. Han har helt enkelt legat hemma sen det var tröjväder. Så imorgon vet jag i alla fall en sak som står på min to do: Köpa jacka till Mio. Synd bara att han har börjat ställa så otroligt höga krav på vad det ska vara för nåt. Plötsligt duger det bara med bra (svindyra) märken. Det är förhoppningsvis en fas som så småningom går över… men inte tills imorgon. 

 

Jag kör en gammal klassiker idag – Ett foto i timmen från min dag igår. 

Dagen börjar med att jag går rakt upp i sängen och hoppar i det som ligger närmast till hands i klädväg, och går ut med Bruno.

Jag väcker barnen (dagens absolut jobbigaste) och får med nöd och näppe upp dem till frukosten, som jag har fixat. Jag har insett att på vardagar är det snabbast och smidigast att jag fixar frukost. 

Har kört Alvin till skolan och kommit till kontoret. Börjar dagen med att betala mängder av fakturor och rensar i stora pappershögen. Ångest, men så jäkla skönt när det är gjort. Har en liten hög kvar som vackert väntar på mig men eftersom den är så liten känns det lugnt. Ska bara se till att fixa den innan den växer.

Jag älskar att det händer nu. Att #metoo har tagit sån fart och nu formligen exploderar. Det är så mycket som är skevt, och givetvis är det värsta att det finns så många tjejer som har blivit tafsade på, och till och med våldtagna. Och många gånger våldtagna på ett sätt som har gjort att de har trott att de ska skylla sig själva eftersom de faktiskt kände killen och till och med valde att vistas i samma rum som honom. SOM OM DET SPELAR NÅGON ROLL! Ett nej är ett nej! Alltid! Det finns inga motargument till det. Det ska vara färdigdiskuterat där. Ja det är så jäkla skevt helt enkelt.

Jag har aldrig råkat ut för något fysiskt, helt otroligt egentligen. Eller jo… det är skrämmande att jag inte ens tänker på det… Det är det här som är så skevt. Det är klart att jag har fått en dask i rumpan och liknande, men jag menar att jag aldrig har varit med om något “riktigt” övergrepp. Det är så galet att det är så mycket som vi har levt i och som har upplevts “normalt”. Det är inte normalt. Jargongen bland många killar och män är ju helt förfärlig. Blickar, kommentarer, “roliga” skämt, en dask i rumpan, en kommentar om urringningen, “högt till tak-humor”… you name it. Och synonymt för alla de här tillfällena är att den tjej som ryter ifrån “inte har någon humor” eller är “överkänslig”. Och kanske till och med får sparken, eller blir utfryst, om det sker på en arbetsplats. 

Det sjuka i allt det här är (förutom alla fysiska övergrepp så klart!!) är att vi har vant oss vid. Därför är jag så otroligt glad över att det finns så många grymma tjejer och kvinnor som har öppnat sig. Heja! ♡

Jag vill att mina pojkar växer upp och inte ens ser det som ett alternativ att prata nedlåtande eller sexistiskt mot tjejer, så på ett sätt tänker jag att jag bara vill visa hur det ska vara och prata på ett självklart sätt om det… men jag inser ju att det går inte. Det finns ett problem där ute som jag måste lyfta med dem. Jag har förklarat vad #metoo handlar om men känner att jag borde göra något mer för att de ska lära sig att bli så som en kille/ man borde vara. Det vill säga ha respekt för alla andra, oavsett kön.

Status på Mio är aldrig roligt att skriva om. Det blir ju aldrig bättre 🙁 Nu har vi haft det så här så länge jag kan minnas. Hur var det egentligen tiden innan huvudvärken, operationerna och den ständiga oron? Ja jag vet inte eftersom det var så himla länge sen. Jag minns helt enkelt inte. Men nu när jag börjar tänka efter så inser jag att det har ju varit så här sedan han var 1 år. Då handlade det inte om huvudvärk dock, men han var allvarligt sjuk och inlagd på sjukhus många gånger de första åren utan att vi nånsin visste vad som felade. Och det har ju kommit att bli den röda tråden i hans lilla liv… att vi inte vet vad som felar.

Huvudvärken, som han har haft närmare 80 % (ja jag tror faktiskt att det är så mycket) av sin tid de senaste sju åren, går inte över. Vi har provat många olika slags shuntar och det enda samband som vi tror oss kunna se är att så fort han nyligen har opererats och fått en ny shunt eller nya slangar, så funkar det bättre ett tag. Upp till flera månader faktiskt. Och så var det sen han opererades senast i april. Han fick en ny shunt och var bra flera månader efter det. Men nu är vi, sedan några månader tillbaka, tillbaka i misären med ständig huvudvärk och noll socialt liv. Det är så synd om vår tappra lilla kille. Han måste ha världens starkaste psyke som fortfarande ändå är på benen och kan le ♡

 Den 12 november åker vill till Tyskland och till det där barnsjukhuset där de är specialister på neurologi – och jag är så otroligt tacksam till alla ni som har gjort detta möjligt. Tack Duncan, Janna, Pella, Lotten, Åse, Henrik Ling, MFF, ÖFK och alla ni andra. Jag önskar att jag hade kunnat namnge er alla och personligen tacka er. Det ni har gjort kommer vi aldrig glömma ♡

Hoppas, hoppas, hoppas att de kan komma fram till vad som är fel nu – och att vi sen så småningom kan göra någonting åt det. 

Jag blir så otroligt rörd när jag tänker på vad ni alla har gjort. Och tänk vad fint att MFF hjälpte till så mycket…

Det är helt otroligt och så väldigt fint att tänka att människor är så fina! 

God morgon folket!

Jag har ju alldeles glömt att säga att jag ska dra igång ett nytt poddprojekt. Det här är en podd som handlar om ett visst ämne, och tanken är att vi ska släppa 10-15 avsnitt och sen får de liksom ligga där och bli lyssnade på efter hand som folk vill. Så det är alltså ingen följetongspodd men jag tror ändå att det blir bäst om man knyter personliga stories även till faktapoddar, eller vad vi nu ska kalla det, så det blir en utmaning. Men det ska bli kul, och alldeles snart ska ni så klart få höra vad det är för podd och med vem jag ska göra det. Ämnet är någonting som jag brinner väldigt mycket för så det känns sååå himla rätt att göra det här. Hmm, är jag en sån där störig typ nu som säger A och inte B? B kommer snart, det lovar jag.

Jag ska till kontoret tidigt idag för att, tillsammans med tjejerna, avsluta vår nya sociala medier-strategi. Den blir så bra. Eller ja, det är ju bra att vi får ner vilka som är i vår målgrupp och hur vi ska prata med dem. Varje gång man gör en sån här grej så tycker jag att man känner sig så himla dum att man inte gjorde det för flera månader sen…

Mio är fortfarande dålig… men Alvin mår bra. Snart ska vi till Tyskland och förhoppningsvis få nån hint om vad det är som felar hos Mio ♡

Det var så mysigt att komma hem till mina små godingar igår ♡ Alvin är nu bättre efter fyra dagars migrän (?) eller vad det nu är han har när han får så där ont och kräks. Jag fick tag i hans läkare, en neurolog, häromdagen och hon har nu skrivit ut migränmedicin så att vi kan göra ett ordentligt försök med det igen. Vi testade för ett år sen men det hjälpte tyvärr ingenting – men man kanske borde ge det en chans till tänker vi. Så nu har vi medicin som han ska ta så fort han känner minsta lilla huvudvärk. 

Och så Mio då, han har ju haft ont i huvudet i flera månader igen 🙁 Det verkar inte bli bättre så därför känns det extra bra att vi nu ska till Tyskland. Planen är att åka i mitten av november och jag tror att jag får det 100 % bekräftat imorgon. Nu håller jag tummarna stenhårt för att Tyskland ska ge oss ett svar, och så småningom även en lösning, för annars… ja vad gör vi annars..? Det har liksom hela tiden varit vårt stora, och sista, hopp. 

Barnen är fortfarande sjuka, båda två. Så trist. Alvin har extremt ont i huvudet, och Mio likaså. Mio har ju varit väldigt dålig hela hösten så det har tyvärr blivit en “vana” igen. Alvin brukar bli så här i två dagar, och om det inte har gått över då så brukar det ta upp till en hel vecka. Jag gissar att han är back on track på måndag. Mina små sjuklingar ♡

Det är så tråkigt att det ska vara så här. Önskar att de får må bra snart. Jag ska till Stockholm imorgon och gå på Inluencers of Sweden-galan. Ska ni dit? Om ja – kom fram och prata. Jag ska nämligen styra Influencers of Swedens Insta stories.

Jag beställde tre klänningar från Nelly och ska ha en lång, blå på mig. Inte den här grå allts, men det var den enda som tydligen fick äran att hamna på bild. Vi körde en omröstning på Inos Insta stories, och enligt ca. 100 personer (mot 30) så skulle jag välja den blå. Jag är inte riktigt en galaklänningsperson så har lite svårt att hitta min egen stil i den typen av kläder. Höll på att välja stora och “pråliga” smycken till men kom på att om det ska vara jag så måste det vara stilrent och enkelt. Speciellt eftersom klänningen har ganska mycket spets upptill.

Idag var vi alla på kontoret igen efter ett par krassliga dagar för några av oss. Som grädde på moset, eller som lite extrakrydda eller vad jag nu ska kalla det, så hade vi även Alvin där en stund. Han har fortfarande väldigt ont i huvudet och är hängig. Jag hoppas att det är migrän, som de just nu tror, och att han är bättre imorgon. Två dagar borde väl räcka om man har migrän? Eller?

I morse när jag skulle hämta Alvin hos Jonas – för att köra honom till skolan – så ringde han mig och sa att han hade jätteont i huvudet. Jag var redan på väg men åkte och handlade så länge (ja men jag passar ju på när jag plötsligt får tid över så där klockan kvart över sju på morgonen) och skulle sen åka och hämta Alvin för att ta med honom till kontoret där han ju kan ligga och vila.

Efter en liten stund ringde han mig igen och sa att det går inte att följa med dit eftersom han mådde illa också. Så blir det ibland när han får sådär ont i huvudet, att han även blir illamående. Jag tror att det är migrän. Vi har kollat så att han inte har samma ökade tryck mot hjärnan som Mio. Det har han tack och lov inte. Så då gissar de på migrän. Det är dags att boka en ny tid till neurologen känner jag.

Hur som helst – jag hämtade upp Alvin och skulle köra hem honom, och han hann inte komma mer än komma in i bilen så kräktes han. Som tur är (eller tack vare tidigare erfarenheter av huvudvärk och illamående) så hade jag en sån där kräkpåse från sjukhuset i bilen. Han kräktes och kräktes lilla stackaren… ♡ Men sen blev det bättre. Vi åkte hem och bänkade oss här i sängen.