Barnen

Vi hade ju möte på skolan angående Mio igår, och det känns så himla skönt att ha träffat alla på den nya skolan nu också. Vi var åtta personer kring bordet, både personalen från den gamla skolan och från den nya. Det känns nästan som att vi hittar på när vi berättar om att han har tre så pass allvarliga diagnoser; en tumörsjukdom, shuntproblematiken och så diabetesen…
Men nu har vi i alla fall en handlingsplan för hur vi ska hantera det när Mio blir dålig. Det känns tryggt att alla är välinformerade och kommer att hjälpa till att göra det här så bra som möjligt efter de förutsättningar som är. Målet är förstås att alla ska hjälpa till så att, trots eventuell hög frånvaro så måste han få en chans att klara skolan och få betyg. Mötet avslutades med att rektorn läste upp den dikt som Mio hade skrivit, och som valdes ut till skolavslutningen. Så himla fina ord från min älskade lilla kloka kille ♥

Från 0 till 5,
från liten till större,
från sjuk till frisk.
Nu börjar jag om på nytt.
Jag börjar på ett nytt kapitel i boken som heter Linné.
Jag kommer sakna alla lärare och elever.
Tack för en perfekt start på livet.
Hej då Ön ♥

Kan inte förstå att en och samma person ska behöva gå igenom så mycket ♥

 
 
 
 

Okej, om du sitter och äter just nu och lätt blir äcklad, eller helt enkelt bara lätt blir äcklad – läs nåt annat. Här är nämligen en uppföljande del i nåt som verkar bli en lång historia, med en rätt äcklig tillhörande bild. Kämpandet med Freestyle libre fortsätter. Han hade den som sagt på armen under en dag, och nu efter att ha tagit bort den för två dagar sen så blir det fortfarande värre.
Så här ser det ut nu:Och på andra armen har vi testat med skavsårsplåster (Compeed) under, och det verkar funka fint för huden, men redan efter ett dygn höll det på att trilla av. Så nu har vi gjort så här. Misstänker att den kommer att lossna under natten 🙁Ni som har tipsat om Cavilon (hette det så?) – tror ni att det kommer att funka även om man är extremt känslig? Skyddar det helt och hållet? Vi har nämligen fått det utskrivet…

Nope! Det funkade inte. Jag gick omkring i ett lyckorus hela dagen och tänkte att eftersom inte Mio hade hört av sig så hade det nog funkat bra. Men det hade det inte. Han fick eksem igen och det började klia så mycket att han kliade av den. Tusan också. Alltså det är svårt att beskriva hur härligt enkelt livet är med den där Freestyle libren. Det måste finnas nåt sätt. Väl? Vad gör man med folk som inte tål att ha plåster och tejp på sig under en längre tid? Det måste väl ändå finnas nåt sätt? Har ni nåt finurligt tips? Finns det nån allergivänlig tejp? NÅT bara? Vi vill så gärna använda den… men återgår till det vanliga tills vidare. Suck..
Det känns så… banalt att det ska hänga på tejpen… och eksem.

Freestyle libre är himmelrike för en diabetiker, och är det något som Mio behöver få en liten glimt av så är det just himmelriket. Igår blev han så ledsen över att inte kunna äta sitt lördagsgodis som han hade valt ut med omsorg. Blodsockret levde helt och hållet sitt eget liv och var alldeles för högt helt enkelt. Och då bryter han ihop min stackars lille kille. “Varför är det bara jag som har alla sjukdomar?” Ja det kan man ju undra. Det är så synd om honom. Hur som helst, idag provar vi än en gång Freestyle libre, som förenklar nåt oerhört för oss alla. Bara han inte får sån vidrig eksem.
Sist funkade det inte alls tyvärr…… men vi har fått tips om att testa den tillsammans med Nasonex nässpray…… så då sprayar man först Nasonex på armen där själva libren ska sitta…… sen tar vi själva hylsan med nålen i…… och “skjuter” in i armen. Här blir Mio, som är sprut- och nålrädd, snurrig av rädsla. Han hatar det.Men det gör egentligen inte ont alls… … och den är väldigt liten och smidig när den väl sitter där. Sen kalibrerar man den här lilla apparaten, och när det är klart behöver man bara föra den över den lilla vita knappen på armen för att få blodsockerstatus. Och detta är alltså istället för att ta blodsocker genom att sticka i hans småsönderstuckna fingrar… (och har ingenting med insulinet som han tar i magen att göra)Låt oss nu hoppas att det funkar den här gången, med Nasonex under! Håll tummarna så hårt ni bara kan. Den här lilla apparaten gör att det är lättare att hålla jämnt blodsocker (plus att det är mycket lättare för mig på nätterna när jag är uppe och tar blodsocker. Slipper allt pill). Men mest av allt för Mios skull ❤️ Idag har han ätit en ganska kolhydratsnål kost för att kunna få sitt lördagsgodis – som han alltid väger. 70 gram är ungefär vad hans kropp klarar. Och då måste han ta jättemycket insulin. Han är så söt när han står och väger sitt godis, väljer bort en stor för att ta tre mindre, ändrar sig igen, frågar om råd: “Mamma, tycker du att jag ska ta den här eller den här?” Min lilla hjälte. Ibland glömmer jag hur han faktiskt har det.

Det pågår ständigt en ganska vild debatt om huruvida LCHF-kost är bra eller dåligt för en diabetiker. Och jag förstår grejen att man inte kan ta bort allt insulin bara för att man går på en strikt LCHF-kost. För det är farligt. Man behöver alltid en grunddos av insulin, oavsett. Det tror jag oavsett vad folk säger, eftersom jag ser det tydligt på mitt barn. Han behöver insulin. Punkt.
Men… däremot så känns det väldigt konstigt att de (sjukvården) förespråkar vitt mjöl och pasta (det finns väl inget bra med vitt mjöl?), eftersom ju mer man äter av det desto mer insulin måste man ta. Det känns ju knäppt att stoppa i sig sånt som man måste ta medicin mot för att kroppen ska kunna hantera.
Nu är ju Mio ett barn, och jag skulle aldrig vilja (eller våga för den delen) begränsa honom med någon strikt diet, men det jag däremot kan göra är att hitta kolhydratfattiga livsmedel och maträtter för att hjälpa att hålla styr på hans blodsocker. Speciellt när han blir hungrig sent på kvällen eller när han ska äta chips eller godis, då är det toppen om maträtten innan innehåller så få kolhydrater som möjligt. För att spara dem till snackset. Och när han har sin huvudvärk under en längre period. Då är hans blodsocker ofta omöjligt att sänka – eftersom kroppen är stressad och han dessutom inte rör på sig – och därmed blir det svinviktigt att vara extremt duktig med kosten då. Nu när han har varit frisk ett tag och det dessutom är sommar (han är mycket i rörelse) så är blodsockret mycket mer förlåtande.
Hur som helst, jag ska leta fram nya LCHF-rätter som jag kan laga, och igår köpte jag (väldigt dyrt, men ändå värt det hoppas jag. Han måste gilla det eftersom jag betalade 79:-) knäckebröd till honom. Bra att ha på kvällen om han vill äta nåt efter middagen.

Jag pratade ju häromdagen om att jag skulle köra den där Internetretorik-webbkursen, och det gjorde jag, men den gav tyvärr inte så mycket. Jag älskar Elaine, tycker att hon är grym på det hon gör, och kursen är säkert bra om man är rookie, så det är väl mest att jag får skylla mig själv som inte tog reda på nivån innan. Vi har ju själva kört frukostseminarie om Social Selling – där vi går igenom hur man ska prata på nätet för att engagera och inspirera andra och sen få sina följare – eller i alla fall några av dem – att bli kunder. Utan att stalka dem.
Ja ja, hur som helst – nu har jag påbörjat en annan webbkurs och den har redan gett mig huuur mycket som helst. Jag vet inte hur många gånger jag har fått förklarat för mig om bländare, slutare, vitbalans och ISO-tal utan att riktigt ha tagit det till mig – men NU verkar det minsann som att det börjar fastna. Jag har nämligen påbörjat Emily Dahls fotokurs, som jag köpte på Better Bloggers. Här. Den kursen är för den som på allvar vill komma ifrån autoläget på kameran och börja köra manuellt. Jag kör alltid på auto om jag fotar på riktigt. Vågar bara köra manuellt när jag experimenterar, men ska alltså ändra på det nu då.
Nu ska jag försöka återge på ett väldigt enkelt sätt det jag lärde mig igår. OBS! Jag lovar inte att jag återger perfekt. Och förlåt Emily om jag misshandlar dina ord, det är inte meningen i såna fall.
Det är flera grejer som påverkar hur ljus, mörk, suddig eller kornig bilden blir:
Bländaren (den som det står “f” på) behöver vara så öppen som möjligt ju mörkare det är i rummet. Ju mer öppen – desto lägre siffra.
ISO – Den ska vara inställd på 100-400 om du fotar i dagsljus. Om det är mörkt ska du ha högre ISO-tal. Testa! Om du till exempel fotar med ISO 6000 i dagsljus så blir bilden helt kritvit. När du verkligen behöver högt ISO-tal är med andra ord när det är mörkt där du fotar. Problemet är att ju högre  ISO-tal desto kornigare blir bilden.
Slutartid – Det är den där det brukar stå t ex 1/ 320. Ju högre tal desto snabbare öppnar och stänger sig slutaren (dvs. det hinner inte komma in så mycket ljus) Så om det är väldigt ljust ute så vill man alltså ha ett högt tal, för man behöver ju inte så mycket ljus.
Herregud, jag tror att jag har det, att jag äntligen har fattat grejen. Och förhoppningsvis har jag också förklarat det på ett enkelt sätt nu. Tack Emily, och än en gång förlåt om jag har feltolkat något som du har sagt. Och till er som läser det här – boka kursen istället så får ni infon direkt från ett proffs 🙂

Det viktigaste med träningen är att skaffa och behålla motivationen. För med den så kommer man hur långt som helst. Med en grundmotivation så klarar man av nederlag och så kallade svackor när man av någon anledning inte kommer iväg till träningen. Har man grundmotivationen, som inte på något sätt bör vara byggd på “all in” (för det är ju så lätt att gå “all out” då) så fortsätter man liksom.
Jag tränar ju rätt mycket och ofta, fast definitivt med balans. Det finns ingen ångest över min träning eller över de gånger då jag inte tränar. I helgen har jag haft besök och varit på kalas och har inte haft en chans att hinna med träningen. Men jag tycker att det är okej, för att jag vet att jag går och tränar sen. Sen när det finns tid. Inte för att jag kan förlita mig på att det automatiskt kommer att finnas tid – tid är något som är en bristvara och vill man peta in något utöver “det vanliga” så får man planera. Det kommer liksom inte vara så att jag flera gånger under en vecka har en massa tid över och plötsligt känner att nu passar det utmärkt att gå och träna.
Jag har, som jag har sagt flera gånger tidigare, själv varit en “all in”-person på många sätt men bestämde mig en dag för att det är ju så himla dumt. Det funkar inte. För någon. Det gör verkligen inte det, inte i längden, så jag älskar att ha den där balansen. Det blir så mycket bättre resultat då. Och framförallt: Jag faller inte ur.
Men nu tänkte jag bjussa på några konkreta tips för hur man skaffar den där motivationen (som ju egentligen bara kan komma från ett ställe: inifrån dig själv)

• Hitta dina styrkor – Vad är du duktig på? Satsa på det. Gör bara sånt där du känner dig framgångsrik. Om du är en urusel joggare som har svårt att komma iväg – jogga inte.
• Gör upp ett realistiskt veckoschema som inte bygger på “all in”-principen. Förslag: börja med 1 till 2 pass i veckan och sätt upp ett tredje pass som “bonuspass”.
• Ha en plan för när det händer grejer som gör att det inte blir som du hade tänkt dig med din träning. Du kanske blir sjuk, barnen kanske blir sjuka, du måste jobba över eller liknande. Om du blir förkyld – ta en promenad istället (om du inte har feber eller är riktigt risig förstås), om barnen är sjuka – hitta nån annan tid eller ett mer effektivt 15-min-pass hemma… ja du fattar. Ha alltid en plan B i bakfickan.

Ibland kommer det både hundar och ungar i vägen, men det är bara att köra ändå 🙂

• Se det ur ett större perspektiv så slipper du känna dig misslyckad om du av någon anledning inte får till din träning en vecka. Det kommer fler veckor…
• Gå till en PT och gör ett test. Styrketest till exempel. Man märker rätt snabbt att styrkan ökar. Konditionen tar lite längre tid.
• Håll inte på och väg dig! Det finns inget mer omotiverande, om du vill gå ner i vikt, än att se varenda liten synd man stoppar i sig. Strunta i vågen och slappna av istället. Träna och lyssna på kroppen.
• Läs träningsbloggar, hitta inspiration och en förebild i någon som tränar på ett sunt sätt och som har en sund kosthållning och kroppsbild. Kolla in personer som är nöjda med sin kropp och inte står och drar i sin tröja över rädslan att visa en valk på magen. (Vi har alla gjort det).
• Använd kroppen! Ju mer du använder kroppen desto mer kommer du gilla den för vad den kan istället för hur den ser ut. Och det om något höjer motivationen.

Lycka till! 

I senaste poddavsnittet pratar vi om vänskap och hur en vän ska vara och inte vara. Vi har väl ganska så lika tankar om det, jag och Alex, men hon är nog snäppet hårdare. Både hon och jag värdesätter lojalitet väldigt, väldigt mycket (Finns det någon som inte gör det?) och tycker inte om att bli svikna. (Och även det måste väl vara nåt som vi inte är ensamma om?) Så hittills har jag nog inte sålt in senaste avsnitt särskilt bra… Men in och lyssna ändå om du vill lyssna på exakt hur en vän ska vara. Och inte vara. Som vanligt så har vi nämligen facit 😉
Här kan du lyssna.

Det är så himla skönt att vara hemma. Det bästa som finns – efter en vecka på sjukhus – är att komma hem och duscha och sen slänga mig i soffan med mina två, härliga små barn. Nu väntar en helg med jobb (har en del att ta igen), mys med barnen, och så ska jag på Go! Hälsomässa. Ska bli himla kul, speciellt eftersom jag ena dagen ska möta upp några PT-kollegor och andra dagen ska dit med Peter. Det finns en hel massa träningspass att testa på där, så det ska jag definitivt göra. Ser verkligen fram emot det 🙂

Jag fick en fråga av en journalist som vill komma i kontakt med techbolag som direkt drabbas av id-kontrollerna som börjar idag.
“Vi ska skriva om hur techbolag i Öresundsregionen påverkas av id-kontrollerna, som inleds på tågen över sundet idag. Känner du någon i branschen som påverkas konkret genom till exempel långsammare pendling till jobbet?”

Någon? Kontakta mig så connectar jag er 🙂