Barnen

Första morgonrundan – check! Så.jäkla.härlig! Bäst av allt är att man bara lämnar in nyckeln i receptionen och slipper hålla på och släpa runt på den.  Och kanske att hotellet ligger på stranden. Det är också bra. Ett steg utanför så är man ute på sin runda liksom. Första delen av rundan var faktiskt riktigt sval. Jag stack väl ut vid kvart i sju tror jag. Perfekt tid. Tidigast halv sju kommer jag vara ute, för innan dess är det mörkt.
Gick en del och sprang en del. Kunde inte låta bli det där med att springa vid vattenbrynet. Men det lutar ju så förfärligt så det var rätt jobbigt. Inte fysiskt jobbigt, mer krångligt. Snett.
Gick förbi Atalaya (tror jag. Är det här Atalaya?) som är Alcudias högsta berg. Där uppe på toppen har jag varit, när jag gick Ving-skolan 1992 (!) Jag kommer så väl ihåg hela den dagen. Det stod “Flora & fauna” på schemat, och plötsligt när vi satt där i vårt klassrum så säger våra lärare att vi har sju minuter på oss att springa upp på rummen och byta om till träningskläder och köpa dricka och snacks. Det var nån slags 7-minutersregel som man skulle klara som guide. Ingen tid för onödigheter om gästerna behövde en liksom. Kanske nåt jag borde lära Mio som gärna tar tjugosju minuter på sig för att ta på sig skorna? Hur som helst, jag kommer ihåg att min ena lärare lärde mig nåt väldigt bra där, när vi svettiga kämpade oss uppför: “När man tycker att all ens energi är slut har man alltid minst hälften kvar.” Jag älskar den tanken. Den ger en kraft när man som mest behöver. Tack för det Elisabet! 

Sen tog det plötsligt stopp! Vägen var slut.

Men det gjorde ingenting. Jag tog mig tillbaka till strandpromenaden igen. Som hade börjat vakna. Nu mötte jag inte längre bara städpersonal eller folk som gick hem från gårdagens krogrunda utan en massa andra joggare och powerwalkare.

Kom tillbaka till hotellet som inte riktigt har vaknat än.

Och till barn som inte heller riktigt hade vaknat än. Någon saknar sin mamma och flyttar tydligen över till storebror när jag är borta. Älskar de där två små <3

7,47 km blev det. Lite powerwalking och lite jogging. Nu – invänta barn som ska vakna… 
Och sen – äta världens godaste hotellfrukost. Jag tror det i alla fall. Jag kommer ihåg att redan min första säsong, (det var lääänge sen) så hade Sunwing fattat grejen med riktigt jäkla bra hotellfrukost. (Jag gick upp 3-4 kilo under en säsong bara på grund av frukosten tror jag). Så jag tänker att den har följt med i tiden och blivit ännu bättre nu. För höga förväntningar? Äsch, det enda som kan hända är att jag går här i ett frukost-längtans-lycko-rus i onödan. Man ska väl ta varje chans att vara glad? Typ.

Vi tog det rätt lugnt igår. Vi hade som sagt sovit alldeles för lite natten innan så för att slippa att någon skulle bryta ihop – Ja det finns en (liten en. Faktiskt minst) i den här familjen som inte riktigt klarar det här med för lite sömn – så gick vi och la oss tidigt. Men först, den där härliga stunden efter badet ni vet, när man kommer upp på rummet, har duschat och sen bara ska fixa sig (i luftkonditionerat rum, annars hade man svimmat). Just den här stunden älskar både jag och barnen. De har några lekar som de alltid leker efter duschen, och det är så himla härligt att se och höra dem då. Lååångt ifrån iPads, telefoner och tjafs.
Vi tog hissen ner till restaurangen. Det är sååå skönt att den ligger i samma byggnad såna här kvällar (när man är alldeles vimmelkantig av trötthet).

Det ser ut som att vi hade en rätt otrevlig stund där i restaurangen. (Mio åt väldigt mycket friterat + en glass efteråt. Väldigt svårt för diabetesen, men vi gjorde tydligen helt rätt insulindosering så det gick jättebra. Trixet när man äter så mycket fett ihop med kolhydrater är tydligen att ta insulin vid 2 eller 3 tillfällen istället för bara precis innan maten). Det var tapas-buffé på menyn. Jag älskar tapas. Men inte fisk. De hade inget kött/ kyckling som jag gillade så jag fick gå på barnmenyn och ta köttbullar till mina tapas.

Som att båda barnen var jättesura.

Och att jag och Alvin inte ville veta av varandra.

Och kanske som att jag försökte på mig nån sorts försoning.

Men så var det inte. Vi hade jättemysigt. Gick en runda på stranden efter middagen.

Träffade på en kille från Malmö som jag känner lite grann. Så klart. Världen är som bekant väldigt liten. De är här ett gäng sen i fredags. Men sen tog jag mina trötta barn, och min egen trötta kropp, och gick upp på rummet. Jag tippar på att det tog en sisådär 2 minuter för barnen att somna.

Ha! Jag vann över dygnet. Efter att ha sovit 2 timmar (barnen 5) natten innan så gick vi och la oss tidigt igår och somnade vid 22. Så idag vaknar jag, utvilad, innan dagen har vaknat. Perfekt! Nu ska jag snöra på mig skorna och gå ut på en powerwalk (eller kanske löprunda, allt beroende på hur varmt det är och vad jag hittar för slinga. Längs med stranden till att börja med är ju självklart) precis samtidigt som solen går upp. Det är två fina grejer med det: 1) Ja men det är ju fint 2) Det är inte så varmt.

Ja men vi har det ju väldigt bra här. Det är fint att äta frukost i Malmö och lunch på Mallorca. Och sen ta ett dopp efter det. Vi hyrde solstolar och parasoll (Är ju så nojig över att Mios insulin ska bli för varmt) men det visade sig vara helt onödigt. Barnen låg i vattnet heeeela eftermiddagen och då var ju jag tvungen att vara där. Men jag hittade ett bra läge där på bryggan.
När vi kom till rummet packade vi inte upp. Vi slet bara åt oss det vi skulle ha och ställde till med kaos på bara några minuter.

Lunch åt vi på hotellet, i vår byggnad Nuevas Palmeras. Superfräsch buffé. Det fina med buffé är att någon annan har skurit upp oändliga mängder med frukt och grönsaker. Och lite extra bra här är att det bara är jag som kostar. Barnen äter gratis.

Att se de här två leka i overkligt turkost vatten – Wow! 

Efter badet gick vi iväg till hamnen för att handla hem snacks och dricka. DET VAR VARMT! Ni vet så där varmt att luften dallrar och det sista stället man vill vara på är en asfalterad väg utan skugga men däremot en massa bilar. Där gick vi. Alvin lovade på vägen tillbaka (under hot) att han aldrig mer skulle fråga hur långt det var kvar.

Men nu – nu sitter jag här
Och de – de hänger där
Och väskorna – de är uppackade.

Och vet ni vad jag älskar? Att hotellet har en egen sajt med all info. Det är ju rätt stort här och många aktiviteter. Älskar att det är så tillgängligt i telefonen så att man vet vad som händer när.

Men nu – dusch och maaat! Är så hungrig!

Så många minnen! Både från mina otaliga gånger här med pappa, som liten. Jag gick både i miniklubben, Club 13 och Club 18 här. Det vill säga många olika eror. Och så gick jag ju Vingskolan här en vinter. 2 månaders inskolning till livet. Och sen, inte minst, så har jag ju bott och jobbat här flera säsonger. Minnena cirkulerar runt som en tornado i huvudet, men eftersom det är urtrist för barnen att lyssna på en gammal mossig mammas upplevelser så försöker jag hålla det någorlunda för mig själv. Men nu ligger jag här på den där fina reklambryggan ni vet (Ving-reklamen), samma gamla brygga som jag låg på när jag var 10 år, (Jösses, hur länge håller en brygga egentligen?) och håller koll på barnen som kastar boll, och ser samtidigt den där filmen spelas upp. Den är väldigt lång. Och brokig. Men nu måste jag hoppa i vattnet. Hejrå.    

Jag älskar kvalitet och genomtänkta saker. Det fina med Sunwing är att man genom decennier av erfarenhet har gjort det bästa av det bästa. Man har förstått de mjuka värdena, att det inte bara handlar om hårdvaran och hur snyggt hotellet är. Nu råkar deras hotell dessutom vara väldigt snygga men det är ändå allt det där lilla extra som gör det så förbaskat bra. Älskar det! Jaja, jag har ju jobbat utomlands för Ving (och även på Sunwing) i 7 år men vill ändå påstå att jag är objektiv. Alla som jobbar i servicebranschen: det är det där lilla extra och den höga kvaliteten på saker som gör det. Tänk alltid på det!
Att checka in och få nyckeln redan på flygplatsen till exempel – Finemang!  
Eller det här med att bussen bara går till Sunwing, utan några stopp innan alltså. Hur skönt för barnen som bara räknar ner tiden tills vi hamnar i plurret?  
Älskar det!  Älskar också att Mio lämnade sin pollenallergi i Malmö.

Innan jag fick barn hade jag alltid luft mellan alla aktiviteter. Jag hade liksom alltid en massa tid till godo mellan allt. Skulle jag ut och resa var det mesta tvättat och klart ett par dagar innan. Nuförtiden ser det inte ut så. Jag försöker fortfarande se till att ha den där luften emellan men man kan säga att det är väldigt mycket tajtare nu, och att det enda den gör, den där luften, är att se till att jag kommer ungefär i tid. Utan marginaler och ofta med extremt effektivt arbete de sista timmarna inför t ex en resa. Men det ordnar sig ju alltid, det gör det. Det skulle ju inte hända att jag “råkar” ta för lång tid på mig med packningen och därmed missar flyget. Det finns några saker som är livsviktiga, och det är Mios diabetesmediciner, allt annat går ju att fixa. Så jag har lärt mig att gilla läget. Det går inte att ha de där milsvida marginalerna längre. Det går inte att ha en massa extra tid för om ifall att. Men det funkar ändå. Och det vikigaste av allt: Jag försöker hellre hålla mig lugn och sansad så att det är härlig stämning inför resan än stressar på så att det bara blir en tråkig upplevelse för barnen. Nu är det ju semeeeester, vi kan ju inte hetsa inför den.
Somliga i familjen är mästare på att koppla av. 2 min hemifrån:  

Ja men man vill ju inte missa flyget. Anteckningarna? De har levt där länge. Orkar ändra. Huvudsaken är att klockan ringer.  
Just det. Det här är första gången vi ska ut och resa med diabetes. Jösses vad många OM man måste ha med i beräkningarna. Tänk om insulinet försvinner, om en penna går sönder, om något tar slut och så vidare. Ett OM som inte skulle funka är om resväskan med allt insulin och alla grejer skulle försvinna hela veckan. Då är vi körda. Men gissar att man har diabetes på Mallorca också. Intyg? Måste man ha det för att få igenom grejerna genom säkerhetskontrollen? Herregud, vi har ju redan intyg på att han får resa, intyg på att han inte ska gå igenom magnetkameran (shunten kan ställas om och det vill vi inte) och intyg på vad han har för slags shunt och vad göra in case of emergency. Har inget intyg om diabetesen dock  men tror att det kommer funka finfint. Borde jag tänka på nåt annat? (frågar jag så här liiite i sista stund) Klura på det så sover jag några timmar så länge… Gonatt folkens!

Jösses vilken effektiv dag. Har nog aldrig shoppat så mycket och så effektivt. Barnens sommargarderober var ju typ tomma så det var precis som att jag hade fått hem två barn – helt plötsligt – och att de hade kommit helt utan kläder, som jag nu skulle se till att åtgärda. 10 par shorts, t-shirts, badbyxor, flip-flop senare är jag nöjd.

Vi började dagen med ett besök på allergimottagningen. Fick nya mediciner som kanske kan hjälpa lite bättre. Halleluja!Det bestämdes också att han ska bli satt på hyposensibilisering. Heter det så? En slags allergivaccination som förhoppningsvis ska bota hans pollenallergi avsevärt. Det enda lilla kruxet med den där behandlingen är att det är otroooligt tidskrävande. En halvdag i veckan får man sätta av, i 12 veckor, men sen är det lite mer sällan. Ja ja, skit samma, vi gör vad som helst bara han kan bli bra från det här. Inför hyposensibiliseringen ska man fylla i ett formulär. När påståendet “Jag har känt mig irriterad eller frustrerad dök upp” råkade Alvin väldigt bestämt säga “Ja”.

Det var inte jättepopulärt. Han fick inte vara med längre. “Förlåt Mio, jag bara skojade” funkade inte.

Efter allergimottagningen lämnade jag barnen hos Jonas. De behövde ju lite pappa-mys så här sista dagen innan vi ska iväg. Och jag fick Peter-mys. Hängde på stan hela dagen och fick sällskap av Peter en stund. Himla härligt att ses eftersom det inte har blivit så ofta nu när jag inte har varit på kontoret på länge.

När jag kom hem så skyndade jag mig att byta om till en powerwalk. Tänkte att jag skulle gå samtidigt som jag blev intervjuad. (Gillar att optimera tiden) Om vad? Jo men just om träning och powerwalks. Till en tidning som kommer ut i oktober. Kom ihåg det. Eeeh, eller så får jag påminna. Sen gjorde jag det som jag är bäst på: Råkar kombinera många olika outfits med varandra. Det bara blir så när man hastar omkring så här. Idag: Träningskläderna som inte hade hunnit duschas av + en myshoodie för att det är så kallt inne på Malmborgs + Birkenstock för att jag kan kliva rakt in i dem + handväska som passar till lite finare kläder. Alltid denna missmatch när jag går på Malmborgs. Jag tror på riktigt att de som bor här i mina hoods tror att jag har en jätteknäpp klädstil.

Men du, kära inköpare på ICA Malmborgs Limhamn, nu gör det ingenting eftersom jag ska åka iväg i morgon, men har du inte märkt att den blå (sockerfria) Monstern snabbt har förändrat beteende? Att den liksom har börjat försvinna i snabbare takt? Jag tror att ni får öka på inköpstakten här. Men jag är hemma först om en vecka så det är lugnt. 

Och nu – POWERPACKNING! Hjälp! Vi ska upp om sju timmar och jag har nog mååånga timmars arbete framför mig här hemma. Hejrå så länge.

Mäh! Plötsligt när man öppnar terassdörren så kommer det in kall luft. Eller ja kall är väl lite att ta i, det är ju ändå över 20 grader – men nu när vi är bortskämda med 30-gradigt väder och absolut ingen anledning att fundera över kofta eller jacka, och definitivt ingen anledning att smeta på smink – ja då blir man liksom lite… störd. Fast då vänder man om. Tänker att i morgon åker vi ju till Mallorca, och att det kanske rentav är fantastiskt att resterna av Almedalsväskan nu kommer att packas upp och istället bli till en Mallorcaväska. Det är väl dags nu tänker jag. Men först till allergiläkaren (Herregud, inte en dag för tidigt. Mio lider väldigt mycket av sin pollenallergi och behöver starkare mediciner) och sen till stan för att köpa shorts och t-shirts till barnen. Inte heller en dag för tidigt. Mio har ett par shorts. De står snart av sig själv.

Gilla läget. Vädret.