Barnen

Lunchsamtalet med Mikael Damberg och Magdalena Andersson var väldigt givande och intressant. Jag är djupt imponerad av att de – på riktigt – var intresserade av Startup-communityt och hur det funkar. Hur jag vet att det var genuint intresse och inte bara politiskt smörj? Jo men det märker man. Tro mig – jag har ett sjätte sinne, är nästintill synsk – så jag känner sånt på mig. Men framförallt – De (eller främst Damberg då, som ju är näringsministern i gänget) var enormt påläst om hur det funkar bland Startups. Och nej, inte såna där generella ting som man kan googla. Och om så skulle vara fallet så är han en jäkel på att googla, vilket inte skulle vara fy skam det heller. 
Och sen så träffade jag grymma entreprenörer där också. Annika från Dramatify, Johan från Fishbrain, Elina från Natural Cycles, Martin från Spotify, Donna från Mentimeter m fl. Hur det skulle vara om Moderaterna (som ju ändå ska vara entreprenörens bäste vän) hade bjudit in till lunchsamtal? Ja men det vet jag inte FÖR DE GJORDE JU ALDRIG DET. Ju. Det här gänget uppmanade oss att från och med nu kontakta dem om vi har problem, förslag etc. som rör just de här Startup-näringslivs-frågorna. Att vi liksom har en väg fram till regeringen genom dem. Jahopp! Det tackar vi verkligen för. Grymt ju!  

Aldrig någonsin har jag haft en sprillans ny bil som väntar på mig i garaget. Nu har jag det – and I love it! Jag älskar att köra bil långt, och mina barn är exemplariska där i baksätet, om de är med. Vi gör det till en mysig grej: Bra, hög musik (vi väljer var tredje låt och skapar bil-listor på Spotify), stannar längs vägen och äter nåt gott lite då och då (Nej det är inte lika lätt nu när Mio har fått diabetes), lyssnar på ljudböcker och poddar etc. Nu var det inte så långt att köra idag – jag skulle ju bara till Sturup – men känslan att sätta sig i den nya bilen var grym.      
 På flygplatsen passade jag på att jobba. Tömde väldigt effektivt hela mail-inkorgen och passade samtidigt på att bocka av några To do's. Fick bland annat tag i Allergimottagningen och fick en tid till Mio nästa vecka. Hans pollenallergi verkar inte ha nån som helst mercy. 
Och på flyget då – fick äntligen fortsätta med min bok: Wild. Det är ju märkligt att man ska behöva resa för att läsa. Nu – landat i Stockholm och ska sätta mig på Arlanda Express. Vädret är väldigt midsommar-igt: Mulet och 12 grader. Mmm… 

3-minuters-pitchen – Den värsta. Och den bästa. Det är den där man slipper allt skitsnack och tvingas att ta med enbart väsentliga grejer. Så det är en slags utrensande pitch, där man måste tänka till, och där det inte finns utrymme för en massa “liksom” och sånt. Det är därför det är den värsta (när man ska göra den). Och den bästa (när den är klar). Jag tänker alltid att nu har jag min pitch klar, för alltid, nu behöver jag inte göra om den fler gånger. Men så varje gång jag ska pitcha så är det nånting som har förändrats. Så det är bara att börja om. Men ok, så här nånting brukar i alla fall vår pitch se ut:
Jag heter Alexandra Bylund och är grundare av NewsHubby (Presentation av mig själv och företaget)
NewsHubby är en DIY-service för att skapa pressmeddelanden (En catchy one-liner om företaget)
Jag är tidigare även medgrundare i Foap…   … vi nådde ut till CNN, BBC, New York Times etc. (Här slår jag två flugor i en smäll. Jag berättar kort om att det är min andra startup, att vi lyckades med nåt rätt stort där samt att det var där jag stötte på problemet som vi nu försöker lösa. Det var tre flugor.)
Så här går det till: Man väljer vilken typ av nyhet man har… …och användaren betalar när… (en kort presentation om hur produkten funkar. Här får jag också, lite smidigt, in hur affärsmodellen ser ut. Utan att säga “Vår affärsmodell ser ut så här”… Som sagt – man har bara tre minuter på sig.)
Vi är ett team på tre personer (en kort, men ack så viktig, presentation om teamet. Utan teamet är man ingenting).
Vi har tagit in så här mycket kapital och har kommit så här långt och vill det här nu. (En status på hur resan har varit hittills, hur långt vi har kommit samt vad vi behöver nu och vad nästa steg är).

Så nu behöver vi… (Här kommer jag med ett väldigt konkret avslut/ förslag/ inbjudan på vad det är vi söker. Om jag till exempel pitchar för investerare så nämner jag hur mycket pengar vi söker och vart i processen vi är).

Här pitchar vi Sofias och min podd “Entreprenörspodden”  

Ibland pitchar jag andras bolag också. Eller inte. Nej då, den här bilden är från när jag är moderator på ett event, och jag måste ju passa på att säga att alla ni som har små-kids – ni ska kolla in Påhoj. Jag är uppriktigt upprörd över att inte Lycke kom på den här idén lite tidigare, när mina barn var små. Påhoj är en kombinerad barnvagn och cykelstol. Hur bra? Svinbra!

Har varit lite velig huruvida jag ska åka till Stockholm och Regeringskansliet i morgon, eller inte. Jag fick ju en inbjudan (Sa jag det? Eller var det bara på Instagram? Nu när jag skulle leta fram inlägget så insåg jag att jag nog inte har berättat om det) om att komma och äta lunch och prata med vår näringsminister Mikael Damberg samt vår finansminister Magdalena Andersson. Jag är ditbjuden i egenskap av startup-entreprenör. Så här:
“Välkommen på lunchsamtal om start-upföretagens villkor!
Det är väl känt att Sverige är ett framstående start-upland med flera
generationer av framgångsrika entreprenörer och överträffas endast av
Silicon Valley när det kommer till miljard-dollarföretag per capita. Men
det finns naturligtvis mycket att göra för att ta Sverige och Stockholm
till nästa nivå. Inte minst genom att attrahera fler investerare och
entreprenörer hit. Vi vet att du har erfarenheter och säkert även idéer
som skulle vara till stor nytta för oss i vårt fortsatta arbete med att
förbättra villkoren för företag att skapa, växa och exportera med Sverige
som bas. Vi hoppas därför att du har möjlighet att delta vid en lunch med oss och
ett fåtal utvalda entreprenörer på torsdag nästa vecka.”
Och nu på eftermiddagen så bestämde jag mig – Jag åker. Det kan bli intressant och förhoppningsvis givande. Vi ska till Knippla (en ö i Göteborgs skärgård) sen på kvällen och däremellan ska jag gå på mitt tredje Salsa-pass. Det blir en vääääldigt hektisk dag och jag hoppas att allt klaffar. Det finns nämligen inte mycket rymd mellan aktiviteterna.
Så här resväskan ut när man ska ut och resa med en diabetiker. Det går liksom inte att något tar slut så det gäller alltid att ha med sig överdrivet mycket av allt. Sist av allt måste jag komma ihåg akutsprutan. Den ska vara kyld så den måste liksom alltid vänta till sist. Utan den skulle jag åka tillbaka. Vågar inte vara på en ö och inte ha den.

Idag ringde de från SOS angående min ansökan om att få resa med en försäkring som täcker för Mio. Resultat: Vet inte än! Det var ju tusan vad de vill att vi spänt ska behöva vänta. Han som ringde sa att eftersom det ligger lite på gränsen så måste han kontakta en läkare som får bedöma. Så jag måste få fram journalerna från den senaste operationen och tre månader framåt. Tre månader framåt är exakt idag. Så det fick hamna på min To do-lista – att ringa sjukhuset och be om journalerna. Suck. Vi vill verkligen åka.

Hååååll tummarna! Nu får vi vänta ett par dagar till innan vi vet.  Men okej – om vi skulle få ett nej så är jag världsbäst på att ställa om. Vi får hitta på nåt här hemma i Sverige i såna fall. Är säker på att vi kan hitta en massa roligt att göra (om bara vädret är lite på vår sida). Tips någon?

Ja men här är vi verkligen supereffektiva! Just nu har vi en andningspaus för att rensa hjärnan lite. Det är skönt att jobb-jobba, man blir liksom lite så där slut i hjärnan. Skönt! Herregud, undrar just hur det skulle vara att sätta sig i skolbänken idag? Nu när man är så van att göra så många olika saker under en arbetsdag. Och springa omkring liksom.

Hela mitt hår är lika tjockt som Annis bebisfjun där framme i pannan ni vet.

Veckans PR-kanalen-video med mig och Anni innehåller (förutom de svarta, grå eller vita kläderna som vi tydligen alltid har, Gud vad vi inte är färgstarka) svar på frågan: Vad ska man inte göra när det kommer till skrivande och utskick av pressmeddelanden. Varsågoda!
Anni, jag tycker att du valde en bra stoppbild där med våra… miner. Natural beauties – Är det så man säger?

Idag har jag bokat in en hel dags work mode. Vad är nu det då? Jo, allt som oftast så springer jag mellan möten, telefonsamtal, betalning av fakturor, mail, faktureringar (ja vi fakturerar ju också), videoinspelning (jaja, det är bara en gång i veckan men ändå) Skype-möten och annat. Och så kommer jag hem och tänker: Jag har ju inte jobbat idag. Heller. Men det är så det är att driva företag och att vara VD (VD är en allt-i-allo-admin-person så länge det är i ett litet bolag), jag vet ju det. Och jag gillar det. Men vissa dagar är det väldigt skönt att ha helt mötesfria så att man kan sätta i lurarna i öronen (Veronica Maggio. Alltid!) och jobba undan. Idag måste jag jobba undan en grej som skulle vara klar igår så det är bara att köra.

Men först frukost. Don't ask… jag ser ut så här när jag pratar.Och nagelinspektion. (Varför växer hans naglar så otroligt fort?)  Nu – Powerwalk till kontoret! Just det, lämning på fritids av den randiga lilla foten först. Hejrå. 

Här är de ju! Skorna som kommer att bli sommarens favoriter de festliga kvällar då man trodde att man skulle hoppa i de höga skorna men inser att man inte orkar. (Alla kvällar?) Varför passar höga skor så dåligt med soligt och varmt väder förresten? Äsch, det spelar ingen roll – med Jonna så löser det sig ändå. Tack Blankens! Och välkommen Jonna!  

Igår var vi hos läkaren, jag och och den här underbara, suddiga lilla varelsen. Varför han alltid är suddig? Jo men det är ju för att han ständigt är i rörelse. Han kan inte gå, han kan bara springa, och har oftast en boll med sig som accessoar. Så att ta icke-suddiga bilder på honom är en omöjlighet. Det här är det bästa jag kan få till.

Hur som helst, igår var vi hos läkaren som sagt. Storebror fick diabetes typ 1 (en riktig skitsjukdom) för precis ett år sen och nu verkar Alvins värden tyvärr gå lite åt fel håll. Det är inte alls något som är säkert än men han ska iväg på utredning nästa vecka och efter det vet vi. Håller tummar och tår väldigt hårt för att han ska slippa den där skiten. Det är en förfärlig sjukdom att ha som kräver ständig kontroll och balans. Väldigt jobbigt för ett barn och även väldigt jobbigt för föräldern. Mio, storebror, är 11 år och han är väldigt duktig på att sköta sin diabetes och jag är enormt tacksam för att han fick det så sent. Kan inte föreställa mig hur det är att ha en bebis med diabetes. En bebis som inte kan säga hur det känns och om han eller hon är på väg att få en känning, dvs. lågt blodsocker.
Diabetes typ 1 i korta drag: Friska människor brukar ligga på ett blodsocker mellan 4-6. En diabetiker har så klart som mål att ligga där också men det svåra är att få till den rätta balansen mellan insulin och socker/ kolhydrater. Varje gång man äter kolhydrater så måste man ta insulin. Ju fler kolhydrater desto mer insulin.
Lågt blodsocker (när man får en känning): När man har fått för mycket insulin (eller för lite kolhydrater/ socker i förhållande till insulin) så får man en så kallad “känning”. Det betyder att man ligger under 4 i blodsocker, och då behöver man någonting som snabbt höjer en: Dextrosol. Dosen dextrosol är beroende på vikt och på hur låg man är. Om man inte får i sig nåt socker så svimmar man till slut (det tar inte särskilt lång tid att sjunka utan vi pratar minuter, eller kvartar) och då är det viktigt att man vaknar innan hjärnan tar skada. Enda sättet att vakna är med hjälp av socker! (Därför är man livrädd som förälder när ens barn är ensamt) Antingen kan man stoppa in flytande socker under läppen, eller – ännu bättre – använda akutsprutan om den finns nära till hands. Eftersom den ska vara kyld är det tyvärr ingenting som man brukar bära med sig. En känning skadar inte kroppen, och man har ofta det ett par gånger i veckan. Bara det inte går för långt så att man svimmar så är det alltså ingen skada skedd.
Högt blodsocker Högt blodsocker är ingenting som känns direkt men det är däremot någonting som skadar kropp och organ på sikt, och det är väldigt vanligt att man får komplikationer längre fram i livet eftersom det är omöjligt att  lyckas undvika höga blodsocker till 100%.  Är man för hög för länge så surnar blodet och då dör man. Japp, det är livshotande, men som sagt, det sker inte bara så där, utan det är om man går ett tag med för högt blodsocker. Eller om man äter en massa socker/ kolhydrater utan att ta insulin. Varje måltid som innehåller kolhydrater kräver alltså insulin och mängden bestäms utifrån vad man har för blodsocker just nu och vad man ska äta. Plus att det också är beroende av hur mycket man rör sig den dagen. Motion = mindre insulin.

Så med andra ord: Diabetes handlar om balans. Det är viktigt att varken vara för låg eller för hög. Och nej – Diabetes typ 1 får man inte av dålig kost/ för lite motion och det går alltså inte att bota utan man måste alltid ta insulin vid varje måltid, livet ut.