Bra:

• Jag har haft lunchmöte med två personer från en bank om eventuell sponsring av På Insidan. Hoppas att de hoppar på nästa säsong.
• Jag och Anni har haft ett möte med en potentiell ny poddkund samt med en potentiell ny kund att skapa innehåll för. Vi vill så gärna jobba med båda två så håll tummarna.

• Jag har skickat iväg en offert till en statlig myndighet. Vi är med i en upphandling om att jobba med en podcast. Kul.
• Jag och Anni har varit i ett väldigt varmt Göteborg på kundevent.

Hennes fläta!

• Pappa har varit här.

• Hela veckan har bjudit på fantastiskt sommarväder.

Att kunna sitta ute klockan 8 på morgonen…

• Jag och Anni har haft ett seminarie om podcasts. Väldigt kul!

Fråga mig inte varför jag står så där…

• Vi har påbörjat Omnipod-kursen med tanken att Mio ska få ett enklare liv.
• Jag har påbörjat “Personlig träning online för mammor som vill bli starka” Så himla kul!
• Vi har varit på kusinkalas (igår)

Alla barn i vår familj måste ha blå strumpor.
Dåligt:

• Det var lite väl mycket aktiviteter förra veckan, och därmed lite väl lite sömn.
• Mio var dålig i måndags (men en dag lite då och då får vi nog köpa)

Nä, jag kan inte komma på mer dåligt. Allt är tydligen happy här. Eller nåt. Hur var er vecka?

Den här veckan ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: Det ska bli spännande och säkert alldeles fantastiskt att börja med Omnipod för Mios del. Men jag vet att första tiden innebär vakna nätter (vakna som att checka en gång i timmen!) och rätt mycket fixande och trixande. Kan han ens klara av det själv i skolan? Nån som vet? Alltså jag menar i början…
Sen ska jag vara med i en podcast. Hurra! Jag älskar att podda och det är extra kul när jag ska medverka istället för att hålla i det.
Det brukar alltid vara jag som intervjuar men den här gången kommer det vara tvärtom. Kul.Vi ska prata om balans – och det är ett ämne som jag älskar att prata om. Jag gör många saker medvetet för att skapa balans:

• Lugna helger! Eftersom jag har så extremt fullbokade veckor där både arbetstimmarna på kontoret är fyllda av möten och kvällarna är fyllda av träning och fotbollsträningar så ser jag till att inte boka upp helgerna. Helgerna är tid för återhämtning och vila både för mig och barnen. Sen kan det absolut hända att vi gör saker ändå, men det är oftast spontant. Vi alla behöver det här med att vakna och veta att man inte har nån tid att passa. Alvin spelar ju fotboll på söndagar i och för sig.
• 8 timmars sömn! Eftersom jag har många upphackade nätter (Mios diabetes) där jag vaknar och somnar flera gånger så är det svinviktigt att jag går och lägger mig tidigt. Och det gör också att jag är pigg på morgonen när jag vaknar och har en stund för mig själv (nu) innan alla andra vaknar.
• Träning! Jag sitter mycket vid datorn och tränar därför väldigt medvetet ryggen. Sen dansar jag (Sh'bam) två gånger i veckan och kör benpass. Träningen gör väldigt mycket för välmåendet.
• Alkohol! Jag dricker aldrig. Eller jo, jag älskar att dricka om vi ska ut på festligheter (särskilt bubbel), men jag dricker aldrig annars. Har aldrig varit typen som har vin eller öl hemma så det är ingen uppoffring. Man blir sjukt trött i kroppen av att dricka…

Hur gör ni för att skapa balans i livet? Det hade varit kul att höra fler tips.
Jag märker att det finns en rädsla för att vara nybörjare – och jag kan verkligen relatera till det. Hatar att stå på ett pass och flaxa med armarna och gå till höger när alla andra går till vänster. Men Sh'bam är faktiskt ett lätt danspass när det kommer till koordination. Skulle ni ändå vilja testa ett par gånger själva kan jag tipsa om Les Mills on demand, där kan man köra ett riktigt pass hemma. Här.

Jag älskar det här lediga morgnarna när det bara är jag som är vaken. Men just idag så är det en del som ska hinnas med: Jag ska laga mat inför veckan, träna ett ryggpass och sen stoppa in barnen i bilen och åka på kusinkalas i Helsingborg.
Tänker att jag kanske ska hinna måla naglarna också. Jag är periodare när det kommer till nagellack eftersom det tar så himla lång tid att torka. Ja jag menar även om man har ett snabbtorkande lack över. Med två barn och en hund så känns det som att jag alltid behöver kunna rycka in med mina händer. Det finns en annan sak som också är lite jobbig: Att ta bort nagellacket. Amen, hur svårt kan det vara? Jag förstår inte varför det alltid ska hänga kvar en liten bit färg vid nagelbanden. Det ser så… ofräscht ut.
Men vet ni vad? Jag har hittat det absolut bästa nagellackborttagningsmedlet (hitta ett längre ord om du kan): Nämligen det här från H&M. Så himla bra! All färg försvinner i ett nafs. Älskar det!

Ni vet hur det är, det finns många grejer man vet – på pappret – hur de ska vara. Till exempel att om man äter för mycket fett och socker så går man upp i vikt, att inte träna ger en rätt osund kropp, att skrika på barnen löser ingenting – det är alltid bättre att sitta ner på golvet och pedagogiskt prata, när man har fått barn så ska man se till att fortsätta dejta varandra. Och så vidare.
Men det är lättare sagt än gjort, eller hur? Vi vet allt det där men det är bannemej inte lätt när det är skarpt läge. Så det kan vara högst provocerande med människor som utifrån sitter och kommer med tips. På pappret.
Men nu tänkte jag fråga – hur gör ni egentligen? Hur funkar det hemma hos er?

• Svära eller inte? Får barnen göra det? Typ säga “skit”?
• När går era barn och lägger sig? Min ambition är att Alvin ska vara i säng 20 och Mio 21.
• Hur mycket får era barn se på iPad, telefoner eller andra slags skärmar? Är det skillnad mellan TV och iPad?
• Hur ofta skriker ni på barnen respektive sitter ner på huk och pratar pedagogiskt?
• Hur ofta sitter ni själva med en telefon i handen? Eller kanske så här: Hur många timmar per dygn är ni 100 % närvarande?

Hos oss får inte barnen svära, inte heller säga skit, men det händer nån gång ibland ändå. Fast då oftast efter att ha sagt: “Får jag svära nu?” (Så gulligt) Det är inte alltid jag hinner få Alvin i säng till 20 – speciellt inte de dagar han kommer hem sent efter att ha spelat fotboll. I perioder sitter de alldeles för mycket med en enhet i handen och jag håller alltid på att fixa en massa här hemma, eller sitter och jobbar. Det är därför jag tycker att själva nattningsrutinen är viktig, eftersom vi vissa dagar går bredvid varandra flera timmar men knappt ser varandra ändå.
Hur är det för er? Berätta gärna – det hade kanske lättat mitt och andras samvete, eller så blir det en pepp att shape it up!
Det här med att gå ut med liten vovve är ett bra sätt för att få fina samtal med barnen. Och även ett bra sätt att skapa konlikter. “Vems tur är det att gå ut?” Hur kan det alltid vara “Inte jag!”? I morse var det en enkel match att gå ut, så det blev jag och pappa som tog morgonrundan.
 

God morgon denna lediga lördag. Just nu är min kalender så full av saker varenda vardag att jag blir så glad så fort jag är ledig. Kräver inte mycket mer än att just vara ledig. Det är ju inte så att jag bara ligger hemma och slöar då (Vilken förälder gör det?) men det är det här med att inte ha några planer som ger mig ett lugn och en skön frihetskänsla. Den enda tiden jag har att passa idag är mitt Sh'bam-pass nu på förmiddagen. Sen ska jag sätta ihop första träningsprogrammet till Mamma online-träningen också ju. Det kommer bli jättekul.
Men nu vill jag tipsa om ett par helt random saker som cirkulerar runt i mitt huvud:

• Om du har svårt att komma åt rumpan (det vill säga väcka den, vilket de flesta av oss behöver) så ska du träna utfallssteg. Börja utan vikt och bara gör det. Knäet ska ända ner i golvet.

• En blogläsare – Paulina – har tidigare skrivit ett inlägg apropå det här med att se livet genom linsen, och hon skriver så här: ” Visste du att genom att fota kan du öka den positiva upplevelsen av saker du är med om? Det såg man i en studie gjord på 2000 deltagare där hälften blev ombedda att fota sina upplevelser och hälften inte. Genom att fota vardagliga upplevelser kan vi bli mer engagerade och fokuserade i det vi är med om. Och eftersom vi oftast delar med oss av positiva upplevelser kan fotandet få oss mer uppmärksamma på positiva saker i vardagen. Bra, va?” Och undersökningen kan man läsa mer om här. Kul.

• Min kompis Linda, aka Lalinda, har börjat ta sitt videoande och vloggande på allvar och kommer nu ut med en video på fredagar och en vlogg på tisdagar. Jag tycker att video är svårt, men tycker att Linda är så himla bra på det. Hon har liksom fattat grejen. När jag pratade med henne igår så sa hon ungefär så här: “Det är bara att köra, det är liksom inte så mycket att fundera över utan det är bara att testa dig fram”. Kul! Det ska jag minsann göra. Men strunt i det nu. Det ni borde göra är att följa hennes YouTube-kanal. Här.

God morgon helg ☀️

• Uppe med tuppen för att föreläsa om poddar.
• PT-kunder i omgångar (Sååå himla kul)
• Benpass för mig (Det gick så bra! Älskar styrketräning)
• Shopping av födelsedagspresent till liten kusin (som inte läser bloggen)
• Shopping av gummistövlar och vinterjackor till barnen. (Dyrt)
• Shopping av mat och fredagamyssnacks till kidsen

Och nu – middag på lokal med pappa och barnen. Sen – soffhäng. Så jäkla lyxigt.
Hur har er fredag varit? Imorgon ska jag svara på era kommentarer och mail 🙂

Det diskuteras kring bloggare och instagrammare och om hur osunt och icke närvarande det är att se livet genom linsen. Ni vet det här fenomenet med att kameran flyger upp så fort man får en snygg maträtt på tallriken, så fort man är på utflykt med barnen eller när man har nya blommor hemma. Och man kan ju tycka att det är ett beteende som känns osunt och där man inte är i nuet. Visst, jag kan hålla med om det vid vissa tillfällen, jag blir till exempel väldigt glad när det är fotoförbud på ett bröllop, för då kan jag slappna av. Jag vill vara där och i den stämningen istället för att jaga en bra bild. Men vid många andra tillfällen så tycker jag att det kan berika vardagen istället. Jag ger några exempel:

• Det är lätt att bli hemmablind, och jag tänkte på det när jag var ute med vår Bruno i morse och tog en jättefin bild på havet och Öresundsbron. Tänk att vi bor så fint – med havet några meter från dörren, och havsutsikt från två rum. På en ö fast ändå så nära stan. Jag tycker att sånt är lättare att förstå när jag plötsligt tänker på det utifrån, dvs. när jag tar en bild till bloggen eller instagram.

• Om jag lagar mat till mig själv så brukar jag inte lägga så mycket vikt vid dukning, uppläggning och fina servetter. Men hade jag varit en person som hade tagit inspirerande matbilder så är jag säker på att jag hade tyckt att det varit mer värt det. För det är inte riktigt lika inspirerade att dela med sig av en slafsigt upplagd lasagnebit, eller hur?

Det här ser ju trevligare ut än en slafsig lasagnebit, eller hur?

• Jag tycker att det blir ännu roligare att pyssla runt här hemma med växter, vaser och annat så tycker jag det är mycket roligare  när jag vet att jag även kan inspirera nån annan genom att sen lägga upp tips i bloggen.

Vad tycker ni? Gillar ni att se livet genom linsen ibland eller tycker ni bara att det är dåligt?

Har ni varit med om det här med att en person ställer en fråga bara för att få berätta nåt om sig själv? Typ: “Kunde du sova i natt när det åskade?” och så innan man har hunnit säga klart sin mening så säger hen “Ja alltså det bullrade så högt hemma hos mig att jag inte har sovit en blund på hela natten.” Och så vidare. Ni fattar typen va? Jag tror att det är samma slags person som man kan samtala med timme efter timme, gång på gång och som aldrig ställer nån fråga, utan som bara litar på att en själv håller igång konversationen och frågar och frågar.
Jag blir så otroligt dränerad på energi av den här typen av samtal, men är ändå en mästare på att feeda de här människorna med det de vill ha: frågor och uppmärksamhet. Men jag är ju också intresserad. På riktigt. Men jag behöver ju inte feeda dem. Varför jag gör det? Ja men det är ju det jag undrar.
Känner ni igen er? Kan vi lösa det här, här och nu tror ni? 😉

Att ha ett barn som lever med livshotande sjukdomar är… ja men hur ska jag beskriva det? Det är så klart helt förfärligt, men livet måste ju pågå ändå. Barnen går i skolan, vi föräldrar jobbar och vardagen rullar på som för alla andra helt enkelt. Eller inte riktigt, det finns mycket som är annorlunda än hos “alla andra”. Men jag går ju inte omkring som en zombie nergrottad i ångest hela dagarna. Utan har en positiv yta och kör liksom. Vi måste ju det! Och jag tror att vi alla mår bättre av att ha en positiv inställning. Men det händer rätt mycket med en när man har lever med en sån här situation:

• Jag har en otrolig ångest för att resa iväg. Jag är rädd att Mio ska bli sjuk och inlagd för operation och så är jag fast nånstans och kan inte ta mig hem snabbt. Värst är det när det krävs flyg för att komma hem. Har jag bara möjligheten att hyra en bil och köra så känner jag mig lite lugnare, men när det krävs flyg så är det en lite större apparat. Kan inte ens beskriva de blandade känslor jag har inför Svalbard – fantastiskt på ett sätt och väldigt ångestfyllt på ett annat. För därifrån går inte alltför många flyg gissar jag.
• Jag har blivit en mästare på att stoppa katastroftankar och på att inte ge den hysteriska, kontrollfreakiga delen av mig alltför mycket utrymme. Jag försöker få mig själv att släppa kontrollen – det är ju inte jag som håller honom vid liv. Typ. Men det är svårt.
• Jag kan allt om sjukdomar. Av alla dess slag. Mio har genom åren varit inne på de flesta avdelningar, och jag minns att vår privata barnläkare för några år sen sa att jag nu kunde hämta ut min läkarexamen. Kul. Fast inte så kul egentligen. Det är till exempel till mig man ringer om man har ett barn som är sjukt och har feber. Jag vet direkt om det är ett virus eller en bakteriell infektion. Eller jag förstår skillnaden, skulle ju inte för mitt liv försöka mig på att ställa en diagnos. Men det förstår ni nog.
• Jag har absolut inga problem med att känna empati när andra är sjuka – tvärtom så tror jag att mina erfarenheter får mig att känna ännu mer empati, speciellt om det rör barn. Men vuxna som “överdriver” sin sjukdom, och är lite hypokondriska har jag inte lika lätt att känna med. Jag tror egentligen att det mer har att göra med att jag vet så mycket om sjukdomar och allmäntillstånd, och snabbt kan förstå om det är “allvar” eller inte.

Det som händer i mig dagen innan han ska in på operation tänker jag inte ens ge mig på att försöka beskriva.
 
 

Saker som jag har fastnat lite extra för senaste dagarna:

• Jag lyssnade på Ida Warg i hennes podd som hon körde tillsammans med sin kille Alexander Pärleros (som har Framgångspodden), där de pratade om “framgång”. Jag älskar att lyssna på historier om framgång av alla dess slag, och Ida läser just nu en bok: “Tänk rätt bli framgångrsik” av Napoleon Hill. Och enligt Ida så är hela nyckeln till framgång, enligt boken, att man inte ska ge upp. Den som fortsätter och kör på lyckas liksom förr eller senare. Och jag tror verkligen att det är så. Vill man så kan man kämpa, kämpa och kämpa tills man når målet. Det är inte alltid man orkar hela vägen, och det är inte alltid man är beredd att ge vad som krävs hela vägen, men jag tror starkt på att den som är uthållig är den som till slut lyckas. 

Den här lille killen – honom borde man inspireras av. När jag sätter mig i gräset så springer han runt, runt, runt i oändlighet. Jag tror att han skulle hålla på i flera dygn om jag inte hade stoppat honom. Och… hur snabbt kan man springa egentligen? 

• Petra Mede pratar, i senaste avsnittet av Framgångspodden (runt 34,00 i podden) om hur motgångar har gjort henne mer orädd, det vill säga modigare. Och jag håller verkligen med. För mig finns det ett par tydliga tillfällen i livet då jag har “hoppat” och där jag därmed har tänjt på modighetsgränsen. Första gången var när jag lämnade mitt förra företag Foap. Det kändes typ som att jag var mitt företag, och när jag inte längre hade det, vad hade jag då? Hur skulle jag kunna betala hyran i slutet av månaden? Ja men allting löste sig förstås, och jag insåg rätt snabbt att jag inte var mitt företag. Andra gången var när jag beslutade mig för att lägga ner NewsHubby och sen sätta det i konkurs.  Det var ingen rolig resa, men det fina är att det ju aldrig är slutet, hur mörkt det än ser ut. Jag älskar det här uttrycket av John Lennon:

“Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.”

• Och så en annan sak som Petra Mede sa, i samma poddavsnitt, runt ca 40,00: Säg ja till saker även om du inte vet att du kommer att klara det. Jag är typen som gärna säger ja till sånt jag tror att jag har en chans att klara av, men aldrig hade velat ställa upp i en tävling där jag redan från början vet att jag skulle förlora. Dumt, jag vet. Men jag tar till mig av det hon sa: Säg ja!

När jag skriver “Uppsnappat” så beskriver jag med egna ord hur jag har uppfattat olika saker som personer säger, det är alltså inte ordagrant personernas citat. Så att ni vet.