Personligt

God morgon (efter en hel natts sömn). Tänk att det är så stort att vara ensam ett dygn. Definitionen på vad som är härligt att göra förändrades den dagen jag blev mamma, kan man säga.
Vi brukar alltid skoja på kontoret, med min kollega, och säga att “hon fattar ingenting för hon har inte barn”. Hon har tydligen blivit attackerad av ett gäng mammor en gång – i sociala medier – där hon fick höra att så länge man inte har barn förstår man inte nånting. Typ. Så det är ett väldigt roligt skämt som vi ofta kör. “Äsch, du fattar ändå ingenting, du har inga barn”.
Men det är rätt sorgligt egentligen. Vem säger nåt sånt? Varför tror mammor – som det var i det här fallet – att ingen annan kan ha det stressigt? Ha sömnproblem? Förstå vad livet handlar om? Jag tycker att jag förstod vad det innebar att ha barn innan jag fick det själv, kanske för att folk upplyser en från att man är liten, om hur jobbigt det är. Och visst kan det vara jobbigt ibland, men det kan ju pojkvänner, vänner, jobbet, träningen och livet också vara. Och eftersom jag var så förberedd på det värsta så blev det bara bättre än förväntat. Och jag tror att man mår väldigt mycket bättre av att inte klaga – man kan gärna vara arg eller ledsen – men inte klaga hela tiden, det ger nog bara dålig energi till både andra och en själv.
Hur som helst, det finns ändå många saker som jag tycker är väldigt njutbara att göra, och som kanske låter fullkomligt idiotiska för nån som inte har barn, jag vet inte. Jag ska fråga Sanna – hon som inte fattar nånting:

• Gå och handla mat själv, utan nån tid att passa. Kunna stanna och prata med folk jag möter utan den jagade blicken och ben som är på väg att ta nästa steg. Framåt.
• Komma hem efter jobbet och gå rakt ur bilen, med bara min egen väska (Ja för då har jag inga skolväskor, gympapåsar, matkassar och annat), och komma in i hemmet som ser precis likadant ut som i morse. Och så bara sätta mig. Ingen matlagning, inget dealande med trötta barn, ingen fotbollsträning. Ja ingenting helt enkelt. Bara komma hem och inte ha en enda grej jag måste göra. Det här är nog det bästa.
• Vakna själv på morgonen. Gå upp i lugn och ro. Äta frukost och sätta på Nyhetsmorgon på TV'n. Ha god tid på mig, göra lite yoga (Haha…. det har jag aldrig gjort på morgonen men jag skulle vilja) och starta dagen lugnt, utan tjat. (Jag måste bli bättre på att få upp och iväg barn utan att tjata. Är trött på min egen röst)
• Komma till kontoret på morgonen och veta att jag inte har nån tid att passa på eftermiddagen. Det ger ett sånt otroligt lugn hela dagen att veta att jag kan jobba tills jag är klar. Älskar de dagarna.

Det här är verkligen några av de lyxigaste ensamgrejerna jag kan tänka mig. Jag överdriver inte utan uppskattar verkligen de här banala grejerna.
Eller de är ju inte banala. Det handlar om att känna lugn när man ska göra saker. Känner ni igen er? Vad har ni för ensamlyxstunder?
Så fort jag är på gymmet utan nån tid att passa, passar jag på att leka lite i slutet. Stå på händer, testa nya övningar i TRX, fotar lite. Ja men gör sånt där som jag inte har tid till annars.
 

Det går upp och ner här men jag är så otroligt glad för varenda dag som är frisk. Och än så länge är det ju mest bra dagar. Så tacksam för det.
Och inatt ska jag ha sovfest. Barnen är hos Jonas och jag har alltså inga uppgifter – såsom att ta blodsocker – utan ska bara sova precis hela natten. Utan avbrott. Och jag kan sova ända till åtta om jag vill. Nu har jag ju vanan inne att vakna titt som tätt – men också gåvan att snabbt kunna somna om. Så det blir en fantastisk natt.
Inget sånt här inatt alltså 🙂

Det är så himla fint att barn (och människor överlag) ständigt har ett hopp. Mio hade väldigt ont i huvudet hela dagen igår, men har ändå – med självklarhet – bestämt med Jonas idag att när han hämtar de så har Mio redan hämtat Alvin på fritids, och ätit mellanmål. Allt för att hinna ha så mycket tid som möjligt på fotbollsplanen med sin pappa. För det är det de fullkomligen älskar att göra med honom. Skillnaden mellan mig och Jonas – när det kommer till datorer, telefoner och entreprenörskap – är stor. Han är ute otroligt mycket när han är med barnen, och håller aldrig på med telefonen så som jag gör. Han har inte det intresset vilket ju är fantastiskt skönt.
Det har varit jättejobbigt för Mio, som var en fantastiskt duktig fotbollsspelare (okej, han var ju ett barn, men ändå) och blev antagen till MFF innan han blev sjuk – att helt tappa sin “karriär” och se lillebror gå om medan han har legat sjuk år efter år. Men han är otroligt stark, min lille (stora) kille, och ser sig som självklart på fotbollsplanen så fort är blir frisk. Det är tur att han alltid själv ser sig som självklar, både i skolan och på planen.
Jag undrar om inte Alvin har gått om Mio nu… fast jag ska nog inte uttala mig. Det kan hända att jag (tillsammans med min kompis och gamla granne, och mamma till en av de andra killarna i laget) är den sämsta bland alla föräldrar när det kommer till bedömning av bra eller dåligt spel. Det konstaterade vi i söndags när de spelade match. Att det blir mål, det är bra, så långt kan jag förstå.Nu håller jag tummarna stenhårt för att Mio ska vakna och må bra idag. Han var lite bättre igår kväll. Så jag hoppas så innerligt… ♥

Det här med vardagsglädje – det kan vara det bästa av ytliga ting på jorden. Det här är några vardagsglädje-saker som jag gillar:

• När det är varmare och soligare än man förväntar sig och har krav på. Typ när man går ut med hunden den 5/9 och det är varmare än den varmaste av sommardagar! (Skulle bara inte haft jeans på mig. Puh!)

• Levande ljus. Det sätter en sån himla mysig stämning.

• När hemmet är nystädat och jag sitter med ett nytt, gott luktande magasin i händerna.
• Färska snittblommor.
• Dricka bubbel med en kompis mitt på dagen. Ute.

Ni då? Vad har ni för vardagsglädje i era liv?

Neeeej. Mio har ont i huvudet igen. Suck! Suck! Suck! Nu har han mest ont bakom vänster öga när han tittar åt sidorna. Han, som numera hatar att gå till sjukhuset, sa till och med att han ville gå dit eftersom det inte känns bra. Men vi väntar en dag och ser hur det blir imorgon.
Hur som helst – häromdagen så ringde Försäkringskassan till mig. De ska tydligen höra av sig vartannat år, angående Mio. Men grejen är att jag har inte tagit ut en enda VAB-dag. Jag har liksom tänkt att eftersom jag har eget företag så känns det fel och konstigt och… krångligt. Men hon, den här fantastiska kvinnan, talade om för mig att det är klart att jag har rätt till det. Och vet ni – det är en sån otrolig lättnad att kunna göra det. Både för att jag då på ett sätt får en känsla av att jag faktiskt, med gott samvete, kan vabba ordentligt. Det vill säga inte jobba utan istället vara hemma med mitt sjuka barn när han är sjuk. Och inte heller sitta uppe hela natten för att komma ikapp. Min kompis Peter sa till mig för ett år sen att “du kanske bara borde försöka acceptera hur din situation ser ut istället för att bara fortsätta med lika fullt schema”. Och han har så rätt. Mio är sjuk och visst behöver jag jobba också, men vi är ju två som kan vabba, och jag behöver ju faktiskt sömn.
Så i eftermiddag ska jag vabba. Måste dock in till kontoret för veckans viktigaste möten – alla våra planeringsmöten som vi har måndagförmiddagar.
Hoppas så innerligt att det bara är tillfälligt.
 

Bra:

• Mio har varit bra nästan hela veckan. Han var hemma från skolan i måndags på grund av huvudvärk, men resten av veckan har ju funkat bra. Han har haft ont vid vissa tillfällen men inte så mycket att det har hindrat honom att ha en normal vardag.
• Mio har varit på fotbollsträning två gånger den här veckan. Första gången sen… ja jag vet inte när. Han har sån träningsvärk nu stackarn, men är så glad över att han har kunnat gå och träna
• Jag hade en lugn vecka (på kvällarna). Hade sett till att inte boka in nånting alls förutom barn och träning.
• Jag hade en fantastiskt produktiv vecka jobbmässigt, trots tusen möten och en huvudvärk som pågick i tre dygn.
• Det har varit så himla varmt och skönt väder. Suger ut allt jag bara kan nu av öppna skor och kortärmat.
• Jag har haft lunchmöte med en fin entreprenörskollega och pratat om sånt man behöver göra med just fina entreprenörskollegor.

• Jag körde ett benpass i måndags som gav mig grotesk träningsvärk i fyra dagar. Så man kan säga att jag har känt att jag lever.
• Jag har kört Sh'bam i tisdags och i lördags. Älskar det!
• Jag avslutade veckan – igår eftermiddag – med ett benpass. Skönt! Det innebär at mina två nästa pass är favvispass: rygg och Sh'bam.
• Jag var hos min osteopat. Fantastiskt. Gör nu som hon säger och börja massera vaderna. Jag tror att det är få av oss som inte är stela i vaderna.
• Jag har fortsatt rensandet och röjandet här hemma. Samtidigt så har sommarskor åkt ner i en låda och höst-och vinsterskor kommit fram. De fick ligga här, i röran, tills jag hittade plats åt alla. Puh. Det här med plats alltså. Det visade sig nu att Alvin har sex par gympaskor och Mio har noll. Så blir det när man är lillebror.

• Jag börjar känna mig rätt redo, klädmässigt, för Svalbard. Det är ju lite tidigt att redan ha dragit fram alla vinteroveraller och underställ, men eftersom jag alltid tvättar allt (gillar inte när det luktar unket) och vi ska till Svalbard snart så var det nödvändigt.

Dåligt:

• Jag hade konstant huvudvärk i tre dagar. Tror att det var ett virus eftersom jag hade det dygnet runt, till och med när jag vaknade på nätterna och var uppe och tog blodsocker. Men all respekt till folk som går omkring med huvudvärk så där. Fy tusan vad det är knäckande.
• Båda barnen var sjuka i måndags.

Jag ser att jag har övervikt av bra saker. Det är ju tur det, så att det inte är tvärtom.
Men nu är det ny vecka. En vecka full av möten, och en Göteborgstripp med Anni. Och så kommer pappa ner från Stockholm också. 
 
 

Det här kan vara den bästa stunden på dagen – på morgonen, innan någon annan har gått upp och jag precis har duschat och liksom är grundklar. Och så har jag en halvtimme, timme över till att blogga och se vad som har hänt sen igår.
Jag är nästan aldrig ensam så jag njuter av varenda sekund. Skulle gärna vara själv hemma ett helt dygn, utan att behöva jobba eller ta mig iväg på nånting. Men den lyxen är det väl få som har va? Som tar sig tiden till. Men det ska jag göra mer av under den här hösten. Nu, så länge Mio är frisk, så ska jag passa på att nån gång vara helt ensam och helt ledig. Det innebär inte att jag faktiskt kommer att vara ensam hela tiden, men att jag har friheten att bestämma själv. Väldigt spontant. “Äsch, jag går väl och tar en fika med en kompis i några timmar.” Utan att sen ligga på minus när jag kommer hem. För här hemma står allt kvar precis som när jag gick, och ingen är hungrig. Det ni.
Hur gör ni? Ser ni till att få ensamtid hemma? Och visst är det väl ändå lite mysigt att det är höst nu?

Tre saker som jag önskar att jag hade gjort oftare:

• Sysslat med mindfulness – som det är nu så känns det mest provocerande att sitta och försöka tänka på ingenting. Lär mig gärna ni som kan!
• Fotograferat mer. Gärna människor. Älskar bilder där känslan tar över kompositionens viktighet.
• Njuta av nuet. Jag har så lätt för att titta framåt och ständigt vara i rörelse.

Vad hade ni önskat att ni gjorde oftare?
Djur är faktiskt rätt bra på att få en att bara vara här och nu.

Om det är någonting som är värt att investera lite pengar i så är det ett riktigt bra regnställ. Jag köpte ett ordentligt förra året och gissar att jag kommer att ha det livet ut. Ett regnställ är inte världens roligaste utstyrsel att ha på sig, så det är ju lite kul om man i alla fall känner att det sitter bra och är någorlunda snyggt. Men framförallt: att det är tätt.
Jag provade och provade förra året innan jag hittade en jacka som var bra. För om man väl är ute i riktigt regn så förstår man vad man behöver: typ en jacka med luva som har en liten skärm på och där det inte läcker in vatten vid sidorna. Och att den går att knyta ihop ordentligt så att det blir tätt vid ansiktet. Man vill inte ha in vatten uppifrån. Och så ska sömmarna vara tejpade förstås så att det inte tränger in vatten. Och så vidare. Jag hittade en från North Face och ett par byxor från Stadium. Helnöjd!
Det är inte jätteofta man använder det, men när jag väl ska iväg på fotbollsmatcher i regnet, som idag till exempel, ja men då är det skönt att ha. Nu blev det inte så regnigt som det såg ut dock…

När man är på en tillställning och träffar kända och okända människor är det bra om man har nån slags social kompetens. Det här är sidor som jag tycker är rätt trevliga:

• När man har förmåga att lyssna på vad den andre har att säga.
• När man visar intresse för den man pratar med. (Man älskar väl folk som intresserar sig för en)
• När man inte avbryter hela tiden.
• När man inte tar inte över nåns berättelse och upplevelse genom att säga “Jaaa, där har jag också varit…” och börjar berätta om det, eller “Usch, jag har också brutit benen en gång. Det var när jag…”  Jag skulle kalla det stöld. Personen som försökte berätta nåt tappar förmodligen all energi, utan att förstå vad som hände.
• När man pratar gott om andra människor. Eller i alla fall inte pratar illa om nån. Fy vad osexigt.

Och det är precis på samma sätt man ska bete sig i sociala medier om man vill lyckas där. Tänker främst på er som jobbar med företagssidor. Eller om man bloggar för all del. Det är otroligt många som sysslar alldeles för mycket med att själva prata och inte lyssna. Att till exempel ha en blogg och inte svara på kommentarer är precis det jag menar – man pratar själv men svarar inte när den andre pratar tillbaka. Då känns det som att man inte lyssnar. Ju.
Vad tycker ni? Håller ni med? Borde man svara på kommentarer? Jag tycker verkligen det, och om det är så att man får så många kommentarer att det är omöjligt så behöver man ju inte svara på de där det bara står “Fin bild” – för det är ju “bara” ett svar på ett inlägg och kräver ingenting mer. Men när en läsare skriver en fråga så tycker jag absolut att man ska svara. Hur kan man inte göra det? Skulle man få alltför många frågor så får man väl försöka svara på alla i en och samma kommentar. Eller på annat sätt bemöta att man har fått frågor och inte riktigt hinner svara detaljerat på varenda en. Inte bara ignorera. För då är man definitivt inte socialt kompetent. Eller? Vad tycker ni?
Det är precis på samma sätt som om man är på ett mingel.