Personligt

Tänk att ett litet förlåt kan betyda så mycket. Hade precis en mailkonversation med en för mig helt okänd person som jag tyckte var lite väl… hetsig. Så jag sa det. Blev irriterad. Hen förklarade. Jag sa okej och sen skrev hen “Förlåt”. All min irritation försvann i exakt samma sekund som jag såg ordet “förlåt”. Folk som har nära till förlåt är fina och härliga människor och jag ska verkligen tänka på det i fortsättningen. Hellre ett förlåt för mycket än för lite.

Jag är avundsjuk på min kompis Tina som ska sälja sin lägenhet och flytta in i ett hus i andra hand i ett år – och under tiden försöka hitta ett hus att köpa. I och med att de gör en mellanlandning som kräver magasinering av (nästan) alla prylar, så kommer de att göra en utrensning som verkligen är en utrensning. De kommer bara ta med sig duntäcken och kläder till det tillfälliga boendet. Typ. Detta gör att hon är inne i ett utrensningsmode utan dess like. Jag har aldrig sett henne sån. Och jag, som är en sucker för utrensning, går ju igång hemma hos mig med (man är väl med sin vän i ur och skur liksom) och tänker: Behöver jag verkligen den här? om varenda pryl.
Eller så här är det egentligen – Jag ställer mig två frågor:

1. Behöver jag den här? (och om jag inte behöver den så frågar jag vidare)
2. Älskar jag verkligen den här så att jag skulle sakna den om jag inte hade den?

Och jag älskar det! Jag skulle aldrig kunna bli en person som bara har 100 prylar, men jag skulle gärna rensa ytterligare en nivå. Det är ju så befriande.
Fast sånt här fix vill jag aldrig rensa bort. Jag vill att det ska finnas en personlig känsla där jag bor.
 

Jag hörde i nån podd – hmm, kan inte komma på vilken – att de pratade om superkrafter och att vi alla har minst en. Och det är ju himla kul att fundera ut vad man själv har för nån superkraft. Har gått och haft det i bakhuvudet hela dagen men har inte bestämt mig för vilken som är min tyngsta än. Ja för det är klart att jag har fler 😉 Men kanske ändå nummer 1 av mina superkrafter är att jag är sjukt effektiv och kan peta in hur mycket som helst på en och samma dag. Eller att jag kan hämta barn, laga mat, svara på nåt viktigt mail, byta om på barn och köra till fotbollen på en halvtimme. Och ändå alltid komma i tid. För det gör jag – kommer i tid. Jag tycker att det är respektlöst att komma för sent och försöker så gott det går att aldrig göra det.
Vilken är din främsta superkraft?
Jag försöker dock alltid göra en sak i taget eftersom jag har lärt mig att det är mest effektivt. Jag vet… det ser inte riktigt ut så på den här bilden…
 
 

Är det nån som kan nåt om hundar? Jag har nämligen två frågor:

1. Bruno (vår hund) är väldigt rädd för främmande vuxna (dvs. alla utom mig och Jonas) och skäller så fort de kommer hem till oss, eller om han står vid balkongdörren (1:a vån) och de går direkt utanför. Hur får man en hund att bli mindre ängslig och därmed sluta skälla på folk på det där viset?
2. Hur får man en hund att sluta dra för mycket i koppel?

Väldigt lustigt att vår lilla Bruno är så lik oss i sin personlighet. Ganska lugn, snäll och sansad (ja det är så vi är här, ha ha…) men givetvis också med bus i sig. Han har verkligen inte varit en jobbig valp. Men så har han då de där två grejerna som jag undrar över. Vi andra varken skäller eller drar och skulle uppskatta om han också kunde sluta med det. Går det?

Bra:

• Det har varit många sociala tillställningar; The Conference, The Party och Kickoff med kollegorna. The Conference gav mycket inspiration (för livet generellt mer än för jobbet) plus att vi spelade in en podd som enligt rykten (Anni håller på att klippa den) kommer att bli bra. Den kommer ut på onsdag.

The Party med kollegor + Magnus som var fotograf

• Vi har valt ut några favoriter till “Podduo sökes” och väntar spänt på deras bidrag. De har fått i uppdrag att spela in 10 minuters podcast. Det var nämligen omöjligt att välja.
• Jag har haft ett par riktigt bra möten kring sponsorskap till podden På insidan. Alltså jag hade själv velat sponsra (och det kommer vi göra också) med tanke på hur grym målgrupp vi når. Allt från enmansföretagare till svinstora företag.
• Spelat in ett avsnitt till ovan nämnda podd (På Insidan) tillsammans med Emma Kronqvist från SVT.
• Jag har signat med The Raw Gym och kommer börja min PT-verksamhet där på fredagar. Äntligen har jag ett “eget” gym. Jippi!!

• Jag har satt ihop ett första utkast till vår nya tjänst där man kan prenumerera på innehåll. (På PR with an Edge)

Dåligt:

• Jag har tränat mycket mindre än jag vill (tiden har inte räckt till)
• Jag har ont i knäet. Blä!
• Jag har fått brist på hemmamys med kidsen. Men det har lett till att jag inte bokar in en enda grej den här veckan. Kvällstid alltså. Skönt!

Jag sa ju att jag borde laga mat på söndagar. Och det har jag gjort idag. Tjohoo vad jag är bra. Pannbiffar (de godaste vi har ätit nånsin. Faktiskt), kalops och laxburgare. Det kommer hjälpa lite i veckan när allt bara kör på. Det har varit otroligt skönt att ha en hemmahelg utan en massa måsten. Hela nästa vecka kommer vara likadan. Jag tänker inte boka in nånting på kvällarna, och inte heller på helgen. Såå himla härligt. Jag kommer jobba, träna, hänga med barnen, lyssna på poddar. Och så vidare. Inte mer än så. Pyssla hemma kanske. Som idag då ungefär. Idag har jag mest pysslat hemma, tränat, handlat, och så lagat den där maten då förstås.
Nu på kvällen gick vi hela gänget en runda runt Ön och rastade Bruno. Det kunde ha varit jättemysigt om det inte vore för att det var mest fokus på Pokémon för kidsen. Och att Bruno då drog iväg efter dem. Och att vi har ett (väldigt snyggt) läderkoppel som bränner sönder min hand när han drar. Men annars var det mysigt.Och så till dagens fråga: Hur lär man en hund att gå fint i koppel?

Jag fick en fråga bland kommentarerna:

Hej, tack för en bra blogg! Jag undrar om du hade kunnat tänka dig att göra en skönhetsoperation och vad du tycker om såna som har gjort en massa fixande och operationer för att bli snyggare?

Ja det hade jag. Om jag skulle må väldigt dåligt över nånting, så att det påverkade mitt liv negativt, och som faktiskt var väldigt störande och inte gick att göra nånting åt; bröst, utstående öron eller liknande så tror jag att jag skulle kunna tänka mig att göra det. Fast jag vet inte om jag hade vågat. Jag tänker egentligen att jag hellre hade velat lägga de pengarna på att gå i terapi för att börja gilla varje liten del av mig, men tror att det är en lite väl “romantiserad” vinkel. Fast jag vet inte… Jag tror att jag hade haft svårt att förlika mig med mitt “nya jag”. Jag tyckte till och med att det var jobbigt när jag gjorde fransar första gången. Tyckte att det kändes konstig och oäkta.
Sen när vi kommer till andra då… Jag bryr mig inte ett dugg ifall man väljer att göra en operation eller inte. Jag tycker inte att jag ens har nån rätt att tycka varken bu eller bä om andras kroppar. Folk gör som de själva vill och ingen annan ska lägga sig i det. Tycker jag. Det är mycket mer provocerande med folk som dömer och tycker en massa om andra, än de som opererar sig. Däremot så tycker jag inte att det är snyggt med fillers (heter det så?) i läpparna. Tycker att det ser onaturligt och konstigt ut. Men det är ju en smaksak, precis som att jag inte heller gillar plommonfärgat.
Men summa summarum – jag har ingenting emot skönhetsoperationer, och särskilt inte på andra. Jag tycker däremot att det är synd att vi har så skeva kroppsideal. Och jag är väldigt starkt emot fenomenet att lägga upp sexifierade bilder på gymmet. Där tycker jag att man ska träna för ett bättre syfte än att bli sexig.
Och på tal om gymmet så var jag på “mitt” nya i morse och tränade överkroppen. Det är alltid lite trixigt att komma till ett nytt gym (gillar det inte riktigt), innan man har fått rätt på vart maskinerna är och hur mycket man kan lägga på i vikt. För även om det står samma antal kilo så skiljer det sig mellan maskinerna. Sen insåg jag också att den här övningen inte riktigt gick att göra för mig eftersom armarna ville högre upp än maskinen… så jag fick lösa det med att sätta mig ner. Inte riktigt lika skönt, men det fick funka. 

Eftersom jag la mig tidigt igår så vaknade jag av mig själv klockan 6,15. Och jag njuter av det. Jag har alltid älskat tidiga morgnar innan alla andra vaknar. Och natten till ära så har jag bara behövt gå upp en gång för att ta blodsocker på Mio.
Jag är väldigt glad över att Freestylen libren fortfarande (med nöd och näppe) sitter kvar på Mios arm, och att han inte har fått eksem, som tidigare. Lovely! Alltså verkligen lovely! Jag köpte Compeed skavsårsplåster, det som är tunnast – annars tror jag inte att nålen som ska in i armen går igenom – och satte under libren. Tyvärr så håller inte det så bra, men som ni ser så har vi byggt på och byggt på efter hand. Och compeeden är ju ändå kvar där under och skyddar huden. Det har nästan gått en hel tejprulle under de här tio dagarna, men det är det definitivt värt. Det underlättar så mycket att slippa hålla på och sticka i fingrarna. 

Jag är så trött att halvtimmen mellan 21,30 till 22,00 var svår att stå ut med. Men jag gjorde det, med ögon som klippte hela tiden, för Alvins skull. Vi hade myskväll och såg film.
– Mamma, du somnar väl inte?
– Nej då… Zzzzz (Alla som känner mig vet att mina hålla-sig-vaken-framför-tv'n-skills är urusla)
Men nuuuu… Nu ligger jag äntligen i sängen och får lov att somna. Tänk att det är så skönt att få sova när man är riktigt, riktigt trött. Livet är väldigt härligt just i detta nu. Zzzz…
För er som har problem med sömnen (jag lider verkligen med er) så har min kompis Peter (och co.) ett företag som heter Learning to Sleep. Han är själv KBT-terapeut och duktig på just sömn och har liksom på nåt sätt implementerat det i appar. De har hållit på i ganska många år nu och har bland annat sålt in nån av sina produkter till Pfizer. Och nu (i våras) har de kommit med i en av världens mest kända acceleratorer för startups. I Sän Frän förstås. Coolt! Hur som helst – just nu är det nåt nytt på gång som snart kommer att finnas i App Store och på Google Play, som kommer att hjälpa er att sova bättre. På riktigt. Så håll ut!

 

I lördags när jag körde till Stockholm, och framför allt i söndags när jag körde hem, så hade jag så otroligt ont i knäet. De sista milen mådde jag nästan illa av smärta. Och det lustiga är att det bara gjorde ont när jag hade benet i den vinkeln som man har när man sitter ner och kör bil. När jag gick, eller till och med hoppade, kändes det ingenting. Hur som helst, sen har jag inte känt av det, eftersom jag inte har suttit ner så stilla som man gör i en bil med foten på gaspedalen. Förrän igår morse. Då vaknade jag med en ganska stark smärta. Hade förmodligen legat med benet böjt eller nåt.
I morse skulle jag ju på Sh'bam, men när jag kom fram var det inställt. Sååå himla trist. Jag har ju saknat det jättemycket. Men jag tog mig istället till SATS och körde mitt benpass. Knäböj går bra och marklyft går bra men jag vågar inte köra benpress och utfallssteg för då känns det lite i knäet. Och jag vill inte få nån grej som ska hålla på i månader. Hjälp! Tänk om jag redan har det.
Hur som helst, det var först lite jobbigt när jag inte vågade köra på och verkligen trötta ut benen, styrkemässigt, idag. Det sitter alltid en liten elak figur på ena axeln som försöker trycka ner, men den får nästan aldrig komma till tals. Men så kom jag på att jag har ju inte bråttom nånstans. Det gör inget om jag inte blir starkare och starkare för varje månad som går. Det är ju okej att stå kvar på samma plats ett tag och bara underhålla också. Ja det måste det ju vara om man har ont, men jag känner verkligen att det är en okej känsla. Jag har inte bråttom nånstans och är helt fine med att stå kvar på den här platån ett tag om det är nödvändigt. Jag har förlikat mig med det och har helt andra krav och förväntningar på nästa benpass.
Tro mig, jag vet allt om att ha höga krav på sig själv och på att känna sig misslyckad när man inte uppnår dem, men jag har till stor del jobbat bort det vilket är fantastiskt skönt. Det är bättre att försöka bli duktig på att boosta sig själv istället för att trycka ner.PS. På måndag ska jag ringa till en osteopat som jag har gått till tidigare. Hon får kolla på det. Jag vet att om jag går till vårdcentralen så kommer det ta flera månader innan jag får tid för röntgen. Och eftersom jag är rätt säker på att det är nåt i mjukdelarna så syns det ändå bara på magnetröntgen. Och dit är det ännu längre väntetid. Så jag kollar med osteopaten först.