Personligt

Det är svårt med barnkläder när de kommer upp i den åldern som Mio och Alvin har gjort. De är 9 och 12 år och går mest med enfärgade t-shirts just nu. Ganska tråkigt. Men det är det som H&M och Lindex och de där kedjorna har att erbjuda, om man inte ska köpa med rätt trista tryck på som de inte alls gillar. Eller randigt. Alvin kan ha randigt, men Mio vägrar. Så jag saknar roliga barnklädesmärken, såna som det finns till de lite mindre barnen (Molo, Mini Rodini och så vidare). Finns det inget kul märke för lite äldre barn som inte vill ha grodmönster på hela byxorna. För det tror jag är svårt att få på Alvin idag även om jag älskar det. På tal om grodor så kanske Mini Rodini är värt att kolla in ändå. För Alvins skull då alltså. Men Mio, som är 12, kan absolut inte ha det.
Vart sjutton hittar man snygga barnkläder till lite äldre barn?
 

Jag kommer njuta varenda minut den här helgen. Njuta av att vi bara ska vara hemma. Jag tänkte i och för sig gå på Sh'bam nu på förmiddagen, och Alvin ska iväg på fotboll imorgon bitti, men det känns inte stressande, utan bara kul. Och det kan ju hända att det sker fler saker, det är bara det här härliga med att vi i såna fall gör det spontant, som är viktigt. Utan att planera eller bestämma med någon.
Åh, vet ni vad jag gjorde igår… När jag var på väg hem från kickoffen så slank jag in på Pressbyrån på Centralen. Jag äääääälskar att stå och titta på tidningar, och fundera över vilken jag ska köpa.
Om man är intresserad av någonting så är det ett hett tips att köpa en tidning om just det ämnet. Det finns  extremt nischade magasin, och det är en lite lyxig känsla att sitta och bläddra i ett magasin som luktar så där nytt och gott.Men just igår blev det inget härligt, glossigt magasin – utan mer som en arbetsbok för helgen. Måste skärpa till mig med matlagningen och hitta lite nya grejer. Har kört samma repertoar alldeles för länge, så barnen är trötta på allt jag gör. 

Jag är så glad att han mår bra idag! Tänk att det kan vara sån skillnad. Från helt slagen och med väldigt ont igår till pigg och glad liten kille idag. Han låg hela kvällen igår och var så ledsen över att det här aldrig tar slut. När han låg och vred sig, och inte kunde somna – han tycker att det är så jobbigt att huvudvärken har kommit tillbaka och är så rädd för att “fastna” i den –  så lovade jag att vi ska hitta nån annan lösning. Nåt nytt. Jag vet inte vad, men helt säkert är ju att det som har hänt, eller inte hänt, under de här sex åren inte har hjälpt honom. De kommer inte fram till nån lösning helt enkelt. Och det är väl för att ingen grottar ner sig i det. Lite engagemang hade varit fint. Jag vet att det är klurigt eftersom han har tre diagnoser, men vad tusan… Det är ett barn. Och halva hans uppväxt har redan blivit rätt bortkastad.
Men strunt i det nu. Nu är nu och NU mår han bra! Så himlans härligt ♥

Suck. Nu är han dålig igen. Han har varit i skolan hela dagen och mått bra nästan hela tiden där, och även lekt med en kompis efter skolan, men så nu på eftermiddagen blev han sämre. Det enda positiva i det är att vi då kan passa på att mäta, nu innan vi lämnar tillbaka apparaten. Och vi ser att hans tryck blir för högt (när han ligger ner) och för lågt (när han sitter upp). När han ligger ner känns det bättre än när han sitter upp. Sitter han så gör det ont så att han börjar må illa. Och det stämmer bra överens med symtomen när man har ett undertryck – då blir man liksom mer slö och illamående. Övertryck har man mer väldigt ont av.
Hur som helst – han kan inte hamna i det här igen. Vi måste verkligen göra nånting. Även om han kämpar sig till skolan så kommer det inte funka att ha ett sånt här liv. Stackars lilla Mio ♥
Han är så söt när han ligger där med mitt hårband och sin mätare.

Tänk att det här med att vara ensam hemma kan vara så lyxigt. Oftast när jag inte har barnen så är jag iväg på nåt, men jag måste säga att det allra lyxigaste är att vara helt ensam hemma och inte ha någonting inplanerat. Typ två dygn där man bara tar dagen som den kommer. Men hemma då som sagt. Det är det som är själva lyxen. De flesta föräldrar tar sig tid ibland och åker iväg på grejer, men det är när man är själv hemma som man känner igen sitt gamla jag, eller sin gamla frihet. Och det är sååå härligt. Jag hade ett par dygn ensam där kring midsommar och det var helt magiskt. Just nu saknar jag kvalitetstid med barnen (det har varit så mycket fläng hit och dit) men sen fantiserar jag också om att ha några dagar… all by myself 🙂
Men det är ju också kul med de där sociala tillställningarna. Som igår.

Min stackars, tappra lille kille. Han hade ont i huvudet igår i skolan, och mådde illa. Ända från klockan 12 hade han ont, men så ville han inte säga någonting. När jag frågade varför han inte sa nåt så sa han: Amen jag vill inte ha ont liksom så jag ville inte säga nåt… Sen hade han ont hela dagen och ända fram till kvällen. Men tack och lov så gick det över innan han gick och la sig. Och idag är det bra igen. Jag är så otroligt tacksam för det men är samtidigt rädd att det kommer att komma tillbaka snart. Hoppas, hoppas, hoppas att han får vara frisk ett tag nu så att han hinner bli hemma i klassen. Han trivs redan jättebra och ser fram emot skolan varje dag, men det känns ändå viktigt att få mer tid där.
Låt honom få fortsätta vara frisk, pigg, glad och sprallig.

• Att ha ett helt dygn alldeles för mig själv, där jag inte ska varken jobba eller ha barn eller åka iväg på nånting. Det vill säga bara vara hemma och pyssla, rensa och mysa utan några tider att passa. Gå och träna när jag vill, äta när jag vill. Lyx på hög nivå.
• Att Mio får en frisk höst. Förstår att han kommer att få bakslag förr eller senare men önskar så innerligt att hösten får bli frisk.
• Att företaget fortsätter att gå bra och blir mer och mer stabilt.
• Att åka iväg en helg och påbörja en bok som jag vill skriva. Själv då – för annars är jag för social med den jag åker med. Ni skulle ha sett, eller rättare sagt hört, mig och Maria i bilen på väg till och från Stockholm i helgen. Vi hade inte en tyst sekund. På riktigt. Men det är också för att vi har så mycket att prata om.
• Att ha ett sommarhus som vi skulle kunna bo i maj – augusti. Med skön gräsmatta att stoppa barfota fötter i.
• Att någon kommer hit, stylar vår lägenhet och tar fram borren och fixar upp allt som ska upp. Jag skulle kunna bidra genom att göra en rejäl rensning innan. Gud, vad härligt det hade varit.

Japp. Jag hade kunnat bidra med att rensa. Först i garderoben, och sen i resten av lägenheten.

Mio hade sin första dag på nya skolan idag, och jag var nog mer nervös än han. När skulle de mötas för att gå dit? (Ja för jag var ju inte välkommen) Hur skulle de ta sig dit? (Det är längre än tidigare, när vi hade skolan rakt över gatan) Vilken ingång skulle de gå in i? Vart är deras klassrum? Hur ska det funka med diabetesen? Och så vidare. Mio själv var inte särskilt bekymrad. Jag måste dock dit nu snarast och lämna akutspruta och annan diabetesutrustning så att det finns extra där, och så att det finns hjälpmedel om nåt skulle hända.
Hur som helst – han verkar ha haft en fantastisk dag och det verkar som att han är mer än nöjd med sin nya klass. Han har bara tre kompisar med sig från den gamla klassen, och idag var de hemma hos en nyfunnen vän. Varenda gång jag har ringt honom har han svarat jättestressat “Hej mamma, vad är det? Jag kan inte prata!” Och det förstår jag ju. Så klart! Det är klart att han inte vill prata med en gammal mamma när han äntligen är som alla andra och bara kör på liksom. Det har jag full förståelse för så länge han bara går med på att vi kommunicerar om blodsockernivåerna. Men det går ju bra via sms. Det är det här som det här med att vara mamma går ut på – att alltid finnas där men att aldrig kräva att de ska “vilja ha med en att göra”. Ja men ni fattar.
Min lilla pojke ♥ Tänk att han får ha det så här kul nu. (Ja för mig är han fortfarande min lilla pojke, och tydligen säger jag – enligt min andra lilla pojke – det rätt ofta. Har ni inte lyssnat på hans tydliga feedback så gör det nu. Här.
När jag kom hem (Jag passade på att jobba sent eftersom Jonas hämtade Alvin och tog med honom till fotbollen) så hade han själv värmt mat som redan var lagad. Tydligen har han hittat ett nytt matbord.Sen mumlade han bara nåt om att han skulle ut. Och så var han borta.Jag hann dock få berättat för mig att första skoldagen hade varit jättekul. Han är så glad.

Är det bara här, eller är det så hos de flesta att det liksom är rörigt hela dagarna och så plockar man ihop och har det fint… på nätterna (!) Då är det som finast här hemma – för att sen börja om dagen efter igen… Hur kan det alltid vara rörigt? Jag förstår inte. Jag tycker att jag säger till barnen att plocka undan, och vet egentligen inte vad det är som är så rörigt. Det är väl bara summan av många grejer, som en och en inte känns så farlig, helt enkelt.
Jag hatar röra men vill inte heller ägna all min hemmatid åt att plocka, plocka, plocka. Och tjata, tjata, tjata. Så jag väljer att försöka förhålla mig till röran med harmoni (skitsvårt) och tänker att jag ska vara glad att jag har det rörigt omkring mig. Tänk om jag hade suttit här helt ensam i ett perfekt hem liksom. Som ingen kommer hit och stökar till. Hur kul hade det varit? Men det är inte alltid den tanken hjälper. Hur gör ni? Plockar ni hela tiden eller förlikar ni er med röran?
Det är det näst bästa med att åka på charter. All bekvämlighet. Det bästa är värmen och det tredje bästa är maten som man slipper laga.
 

Imorgon börjar skolan och jag har ångest över att det drar igång igen. Ångest över stressen på morgonen eftersom vi nu alla har olika tider att passa, stressen över hur logistiken med möten, kunder, fotbollsträningar, matcher och annat ska gå ihop. Och min träning. Och läxorna! Läxorna får vi absolut inte missa. Och så det där med att planera och handla mat. Och så laga maten också.
Och mitt i allt det här ska vi hinna få alla, inklusive mig själv, i säng i tid. Att gå och jobba är a piece of cake, det är allt det där andra – den där vardagslogistiken – som ger mig ångest. Men mest av allt har jag ångest över om Mio ska bli dålig igen. Hoppas så innerligt att han får en frisk höst. Orkar inte en mörk höst i soffan…
Håll dig frisk min fina unge ♥Hur är det med er? Får ni också en förfärlig  vardagspusselångest?