Personligt

Det är så väldigt mysigt att umgås med ett barn i taget. Mina och Alvins kvällsturer med Bruno (vovven) är nästan det bästa på hela dagen. Mio förklarade för mig häromdagen att han är stor nu och inte bara kan hänga omkring med mig och Alvin, utan mer vill vara med sina kompisar. Jahapp. Det var det liksom. Vips så är de utflugna. Buhuuuu! Låt de alltid bo kvar hemma. Men återigen… jag är så glad att han är frisk och får vara lite vanlig. Hoppas, hoppas bara att det håller i sig länge den här gången.
Alvin vill helst att Mio ska hänga med oss, men uppskattar nog våra ensamma stunder också. 

Kvällsdopp är väl ändå höjden av all härlighet? När man tar kvällsdopp så är det varmt på riktigt. Jag älskar sommaren och enkelheten i att man bara tar en handduk över axlarna och går ner till piren. Och hoppar. Ja alltså jag gör inte det, bara tar en handduk över axlarna. Jag behöver sätta på mig den hoppvänliga bikinin om jag ska hoppa. Vill gärna att den sitter kvar även när jag har kommit ner. Men barnen tar en handduk över axlarna.
Och jag kan tyvärr inte låta bli att undra hur länge vi (han) ska få ha det så här bra. Utan huvudvärk och med ett liv som leker. Han är så lycklig ❤️

… vaknar vi och får höra om ett terrordåd. Usch, vi lever verkligen i en ny värld där vi aldrig kan känna oss helt trygga. Jag börjar nästan bli rädd för att vistas i stora folksamlingar med barnen. Jag läste om en av mina (ytliga) vänner, på Facebook, som hade hamnat mitt i det och som fick ta sina barn och springa för livet. Herregud, man måste ju ha mardrömmar lång tid efter en sån här grej. Hur är det med er? Börjar ni känna att ni helst inte reser till städer? Jag tror inte att jag, efter det här, skulle vilja ta med barnen till nån storstad. Men det är ju just nu, jag vet ju hur man funkar… man glömmer så lätt – om man inte har varit nära förstås, jag tror inte att de som var där glömmer så lätt. Och de som utför dåden verkar inte heller glömma. De bara fortsätter och fortsätter. Fy vad det är läskigt…
Det är de här två som jag är så otroligt rädd om. Ibland så önskar jag (på grund av all oro) att jag bara hade mig själv att tänka på. Oron för barnen, som på något vis verkar vara konstant, är jobbig. Världens finaste små killar❤️

Det här är viktigt – vi behöver verkligen hjälp: Vad ska vi köpa till Alvin som fyller 9 år på måndag och som aldrig leker med leksaker längre? Det är så svårt. Funderar på en gummibåt eftersom vi bor på en ö, men det är ju väldigt bökigt att släpa den upp och ner varje gång den ska användas. Ser framför mig hur jag kommer att tycka att det är jättejobbigt. Och så måste jag ju alltid hänga med när han, eller de, ska ut med den. Och så förvaringen då… vart ska den stå? I vår lilla pytteträdgård? Ja kanske… tills hösten kommer och det är dags att ta ut luften och sätta ner den i källaren. Ja, ni hör ju… jag är inte helt övertygad, men samtidigt är det ju jättekul.

Men jag behöver fler tips! Desperat alltså. Vad köper man till en 9-åring?
 

Jag vandrade ju på Kullaberg förra sommaren, och förutom att jag gick fel i flera timmar (sååå typiskt mig) så var det en alldeles fantastisk vandring. Jag är typen som gärna går på – man ser ju alla härliga vyer fast man rör på sig – så jag kommer rätt långt på relativt kort tid. Och jag tänker att nu när barnen ska till Jonas några dagar så är det dags igen. På söndag eller måndag blir det vandring! Ser redan fram emot det! Förra gången gick jag helt själv, och använde knappt mobilen heller, och jag älskade det. Det verkar som att det är enda sättet för mig att vara här och nu helt själv – att vara i rörelse.

Några funderingar så här en fredagmorgon:

• Ska vi åka till stranden idag? Och i såna fall – vilken strand? Jag vill helst till Höllviken, där vi även var igår eftermiddag.
• Ska jag i såna fall tvinga med Mio till stranden? Han är nyförälskad i sitt nya, friska och lediga liv då han kan hänga runt med kompisar och ta det som det kommer. Och jag vill ju att han ska få passa på att göra det samtidigt som jag vill umgås med honom på semestern. Plus att Alvin så himla gärna vill ha med honom.
• Ska vi åka till Norrland nästa vecka och hälsa på min mormor och min kusin (om hon är hemma?), och ta Kolmården på vägen? Vill gärna till Sundsvall, där de bor, och jag vill gärna att barnen ska träffa mormor som är 89 år.
• Ska vi grilla ikväll? Vi har inte grillat här hemma en enda gång i år (varför ska det alltid vara så svårt första gången? Det är ju bara att göra) så jag är lite sugen faktiskt.
• Ska jag träna nu på morgonen eller på kvällen? Hmm, nu när jag tänker efter så får det nog bli på kvällen… Ska ha ett Skypemöte kl 10 och ett telefonmöte med Anni klockan 13. Så det får bli ikväll helt enkelt.
• Ska jag äta frukost nu eller vänta flera timmar tills barnen vaknar? Brukar vänta men börjar redan bli svinhungrig.
• Ska jag börja utrensning i kök, garderob (inklusive förvaringshyllor – jobbigt!) eller badrum? Eller ska jag helt enkelt ta vardagsrummet istället? Där jag ju inte riktigt trivs. Det är inte så svårt att rensa där… det är mer att jag måste åtgärda nåt…

Ja, allvarligare funderingar än så här har jag inte denna fredagsmorgon. Halleluja!
En blåsig strand med höga vågor och iskallt vatten igår. Men det var härligt.
 

Jag pratade med en gammal vän för några veckor sen om att jag vill skriva en bok. Han har själv skrivit flera böcker och kom med lite bra tips. Jag har alltid tänkt att jag vill åka iväg två veckor för att liksom göra det stora grovarbetet, men när har man tid till det liksom?
Men så sa han då nåt väldigt bra: Det är bättre att åka iväg ett par dagar bara, och göra en väldigt grov skiss/ planering av hela storyn och varje kapitel. För sen blir det lätt att plocka upp det kapitel som man känner för varje dag och bara skriva. På så sätt får man med sin dagsform, och äkta känsla, i boken, plus att det blir lättare att skriva lite varje dag.
Är det kanske nån annan som har nåt bra tips på hur man bäst går tillväga när man skriver en bok? Nån bra teknik kanske?
Jag har hittills läst två böcker under semestern; Bucketlist och Hemligheten. Hemligheten läser jag för andra gången eftersom jag tycker att det är så himla intressant med anknytningsmodellerna. Till alla er som har små barn – läs den! Den ger ett jättestort värde för er. Jag önskar att jag hade läst den innan jag fick barn, eller medan barnen var små. Gör det bara! Ni kommer tacka mig.
 
 

Usch, det första jag läser så här på morgonkvisten är det här. En liten flicka som låg på sjukhus för observation, och sen ändå låg död på morgonen. Det känns som att man på sjukhusen utgår från att “de flesta dör inte av en smäll i huvudet”. Och det är så hemskt. För vi litar ju så blint på att läkarna gör vad de kan. Och det gör det ju inte. De gör verkligen inte det. Och jag börjar tycka att det är så läskigt. Visst, jag förstår att de många gånger är underbemannade och har det stressigt, men det tror jag inte att den här flickans föräldrar tänker särskilt mycket på just nu. Det spelar ingen roll! De måste sluta nonchalera! Och de måste alltid (!) utesluta de farliga grejerna innan de kan låta den här flickan lägga sig och sova. Förstås!
Vi har flera gånger varit med om att bli felaktigt hemskickade:

• När jag skulle föda Mio så skickade de hem mig och sa att jag skulle komma tillbaka efter ett dygn. En timme senare, klockan 7,08 ringde vi ambulans. 7,38 var Mio ute. Eftersom jag var förstföderska så förutsatte de att det skulle ta mycket längre tid än det gjorde, fast jag tyckte att jag förklarade…
• När Mio var 1 år sökte vi akut. Han var verkligen så himla dålig. De tog inte ens snabbsänka på honom utan skickade hem honom – med blodförgiftning. Vi åkte som tur var in igen på kvällen, när han blev blå om läpparna och fingrarna, och skakade. Det visade sig att han hade skyhöga värden, och först misstänkte de leukemi men han hade alltså blodförgiftning som han hade fått av en infektion. De trodde också att han hade lunginflammation (de var inte helt hundra) och ethmoidit (nån slags bihåleinflammation som är livsfarlig. Han var svullen under ögat så man såg det liksom utanpå) Det är många saker som den där akutläkaren missade… Hade han bara undersökt honom lite grann och inte tänkt “Orolig småbarnsförälder – förkylt barn” eller vad han nu tänkte…
• När Mio hade en tumör i ryggen blev vi hemskickade från vårdcentralen två gånger. Av en och samma kvinna. “Äsch, det är nog bara tarmarna – han har ätit för många vindruvor” sa hon ena gången. Andra gången sa hon “Det kanske är ett revben som är brutet – mamma har bara kramat dig lite för hårt”. Han hade en tumör i ryggen och jag beskrev hur han hade legat och skrikit på natten och knappt kunnat ta sig upp ur sängen på morgonen (Tumören hade “krossat” hela revbenet) Tredje gången ringde jag 1177 väldigt ursäktande och sa att vi har ju blivit hemskickade två gånger men nu ser det ut som en bula i ryggen, och att min son hade väldigt ont. De sa att vi skulle gå till vårdcentralen igen. Så det gjorde vi. Lite skamset. “Hej här kommer en hysterisk mamma, tredje gången liksom…” Men så träffade vi en läkare som sa “Pojken har ju ont, det är klart att ni måste på röntgen” Sen kom svaret, och allt rasade för ett tag… Vad hemskt det var. Han hade en stor tumör i ryggen.

Det här är bara en bråkdel av vad vi har varit med om och som egentligen borde ha gjort att jag skulle ha tappat förtroendet för länge sen, men jag tror på något sätt alltid gott om folk och tänker att de gör sitt bästa. Men jag vet inte… Jag tror att man i många fall utgår från det vanliga. De flesta som kommer in med ont i ryggen har ingen tumör och de flesta som kommer in och har ramlat på sparkcykeln har inte ens en hjärnskakning. Men innan man får lov att tro det så måste man ju utesluta det!
Jag har börjat inse att det är jätteviktigt att man som anhörig (i mitt fall som förälder) måste vara drivande och alltid lyssna på sin magkänsla. Vara jobbig och kräva den där röntgenundersökningen för att vara säker. Men sen vet jag – när man är där, i den där situationen – att det är svårt att stå på sig när alla säger att “att röntga huvudet är väldigt skadligt, det är mycket strålning, så vi avvaktar lite”. Typ.
Men jag vet att Mio kommer bli dålig igen – och då ska jag komma ihåg det här…PS. All respekt och kärlek till alla som jobbar inom sjukvården – speciellt undersköterskor och sjuksköterskor som är de som faktiskt tar hand om alla patienter ❤️
 

Det känns lite långtråkigt att komma hem. Typiskt mig – jag har alltid så mycket att göra och så ont om tid, och ändå så blir jag så snabbt rastlös när saker tar slut och jag får tid över. Som den här resan till exempel. Vi kom hem inatt och jag tycker på ett sätt att det är så mysigt att gå här hemma och tvätta och fixa och ha mig. Men så finns det en annan del i mig som rycker, och som vill göra nåt. Och samtidigt så har jag ju flera riktigt roliga projekt att ta tag i om jag bara… tar tag i dem:

• Åka och köpa växter
• Sätta upp armeringsjärnet som jag köpte för ett tag sen (samma som till poddrummet) och printa ut inspirerande bilder (Det vill jag verkligen göra, men jag har ingen skrivare hemma. Måste in till kontoret i såna fall)
• Rensa rum för rum och sen fixa rum för rum. Det är någonting i vardagsrummet som gör att jag inte trivs där. Måste ta reda på vad det är, och åtgärda nu inför hösten.

Jag och Alvin var i stan idag och spelade Pokémon Go och åt lunch. Jag från Holy Greens (oj vad jag hade längtat) och Alvin från Burger King. Vi satte oss på trappan vid kanalen.Och Alvin gjorde konster med pommes som han kastade upp i luften och fångade i munnen. “Det här är mysigt mamma” sa han. Det bästa jag kan höra. Så då bestämde jag mig för att stanna så länge han hade kul och ville uppträda.Men nu är både Mio och Alvin ute här på Ön med sina kompisar. Det är det här som kommer börja hända nu… jag har barnen men ändå inte. Jag måste stanna hemma eftersom de är här, men så är de ändå inte här med mig. Tänk när “fredagsmyset” så småningom försvinner. Hjälp…

Alltså jag älskar verkligen Sellpy. Det är så smidigt! Jag beställde en påse – här – och så packade jag den (Jag passade på att rensa barnens garderober nu när alla deras kläder ändå ligger i tvätten), förslöt den och gick in på deras sajt och bokade tid för upphämtning. Ja de kommer hit och hämtar upp den (!) Älskar det! Jag vill inte hålla på med Tradera och sånt eftersom jag i såna fall hellre kan lägga tid på våra kunder, där vi tjänar 700:- i timmen. Tid är pengar, och dessutom blir rensningsprojektet så himla långdraget om man ska hålla på att skicka efter hand och sen ändå behöva göra sig av med det som blir över. Vill ha ut allt nu. Så är det med det mesta jag gör, det får gärna ske nu.
Så nu är påsen packad och jag kan ägna tid åt barnen istället. Och middagsplaner… Hjälp… nu är vi tillbaka i det där träsket igen.