Personligt

Vi är likadana alla tre. Särskilt jag och Mio tror jag… Vi gillar inte avslut och förändringar som innebär att någon försvinner. Vi har hängt jättemycket med en familj senaste dagarna, och speciellt senaste dygnet. Jag tycker att det är svårt att hitta folk som det verkligen klickar med och som man gillar att hänga med så där mycket på semestern, men de här var så himla trevliga, och det klickade jättebra. Men så åkte de hem igår kväll. Så nu får vi liksom börja om på nåt sätt, med nya rutiner. Alvin har frågat varje dag: “Tror du att vi kommer träffa lilla L? (Deras lilla 1-åring) Lovar du? Är du 100% säker?” Han var så himla förtjust i honom. Ja det var vi nog alla. Vi funderade på att behålla honom här men det kändes som att de ville ha med honom hem ändå. Otur 😉
Eftermiddagsmatch på stranden igår

Äntligen vaknar vi till sol! Så idag blir det en låååång dag vid poolen och på stranden. Våra “vänner” – som vi har träffat här åker hem ikväll. Lite trist faktiskt. Och ännu tristare är det som har hänt i Nice. Fan alltså. Det är så läskigt. Jag såg nyheten när jag var uppe på toaletten i natt och kom då att tänka på att  jag och Johanna kunde varit där. Vi tänkte åka dit i fyra dagar, men så blev det Mallorca för mig och barnen istället. Jag kan inte tänka mig nåt värre än att vara ifrån barnen när sånt hemskt händer. Usch.
Jag är dock typen som inte fördjupar mig i själva nyheten när det är nåt hemskt, eller tittar på hur det gick till. Jag ser nyheten, jag ser att många har dött och jag brukar också följa själva motivet – och läsa vem och varför hen gjorde det. Men mer än så läser jag inte. Jag tycker att det är alldeles för jobbigt. Fegt kanske, men så är det. Det gäller alla tråkiga nyheter, speciellt om det är barn med, då är det ännu värre. Jag kanske borde titta mer och se alla hemska bilder och videos, men då skulle jag gå under och bara se mörker, och dessutom gå omkring och vara ständigt rädd – så det gör jag inte. Hur gör ni? Kollar ni? Jag vet att vissa “älskar” att fördjupa sig i nyheter och gärna kollar både bilder och videos, samt läser stories om männiksors öden – bra som dåliga.
Känns konstigt att vi har gått och klagat över mulet väder och nu jublar över solen när det finns så mycket annat att klaga över… men nu är det i alla fall sol och jag ska väcka barnen.

Hörni, jag tycker att vi borde skilja på ett par saker… Att vilja gå ner i vikt, att äta sund kost för att hålla vikten eller att tipsa om hur man gör för att gå ner i vikt – det är inte smalhets. Det är inte fult att vilja gå ner i vikt, och ingenting som man ska skämmas över eller ursäkta sig för. Och det är inte sämre att visa barnen att man äter nyttigt för att gå ner i vikt om man är överviktig, än att vara överviktig och strunta i både kost och motion. Jag pratar aldrig mat med mina barn, men jag skulle tro att de har upplevelsen av att jag äter nyttigt. Men också att jag äter godis och onyttigt ibland. Och det finns ingen shame i det på något av hållen. Det är också okej för tidningar, tränare, gym, personliga tränare osv. att tipsa om hur man gör för att gå ner i vikt (men det är rätt tröttsamt att det alltid är det som pryder omslagen. Kan vi inte få se nåt annat nån gång? “Så här bygger du din powerkropp kvinna” och så med bilder på vanliga kvinnor i alla dess former… eller nåt… Förstår man inte att sånt inspirerar?) Precis som att man tipsar om hur man gör för att bygga muskler. Det som däremot är väldigt o-okej är att tipsa på felaktiga (mirakulösa) sätt, som “5-veckors träningsprogram för att gå ner 8 kg” eller liknande.
Men det som hetsar mest av allt tror jag ändå är:

1. alla bilder på modeller, som ju alltid (utan undantag, såvida det inte är nån “big size model”) är väldigt smala.
2. alla bilder som vi själva lägger ut på Instagram, Facebook och så vidare där vi noga ser till att vi poserar på ett sätt så att vi ser så smala ut som möjligt. Jag har avföljt rätt många träningskonton, och det är dem som alltid lägger ut “perfekta” bilder, det vill säga bilder där deras kroppar har fått en bra vinkel, snarare än att man helt perfekt ser övningen de visar. Jag har avföljt dem för att de är icke-inspiration för mig. Jag kan inte tänka mig bättre inspiration än av folk som visar att de är mänskliga. Både kroppsligt och psykiskt. Såna som jag kan känna igen mig i och som inte står för perfektion på något sätt.
3. att vi tillåter oss att gå omkring och kommentera varandras (kvinnors) kroppar jämt och ständigt. “Åååh vad smal och fin du har blivit” (var jag ful innan då kan man undra?) eller “Åh vilken fin mage, det syns knappt att du är gravid bakifrån” (hade det synts så hade jag varit osmaklig eller?)  Och det är så klart väl menat, men väldigt tröttsamt att vi gör det. Och ja, jag har själv gjort det tusentals gånger men försöker sluta. Låt min kropp vara ifred liksom. Skit i hur den ser ut, tänker jag. Och om du ser att jag har gått ner eller upp några kilon – skit i det och skaffa något viktigare att grotta ner dig i. Get a life.

Men att vilja gå ner i vikt – fenomenet i sig, det tycker inte jag alls bidrar till smalhets. Vad tycker ni?
Just det ja… Höll ju på att glömma – en person som jag däremot kan inspireras av rent kropps- och träningsmässigt är Elaine Eksvärd. Hon tar bilder i vilken fas och pose hon än är i. Ursäktar inga valkar (som vi ju alla har mer eller mindre) genom att bara visa platt-mage-pose-bilder. Älskar det!

Han är så duktig min lille kille. Det är inte lätt att sköta diabetesen på semestern. Det är ständigt en massa prylar som ska med ut och in och ska bäras på. Varje gång vi kommer hem ska de stoppas in i kylen och sen när vi går ut måste han se till att allt är påfyllt och packat som det ska. Varje morgon, innan vi går till poolen, måste vi lägga en specialkylväska i blöt (Den är så bra! Man lägger den i blöt i 5 minuter och sen håller den kylan i två dygn eller nåt) och vid poolen måste vi hitta skugga att lägga allt i. Och så alla blodsockertagningar… när han måste upp ur poolen, torka fingrarna och ta blodsocker. Är han då hög så måste han ta insulin, och är han låg måste han äta nåt.
Sen när vi andra springer och hämtar mat från buffén, så sitter han där och tar sitt blodsocker och sen insulin. Och det värsta är väl ändå allt gott som finns på buffén, och som han inte kan äta. Vi lärde oss det förra året när vi var här, att om han äter friterat så håller blodsockret skyhöga nivåer hur länge som helst. Så han väljer med omsorg vad han ska äta. Slösar inga onödiga kolhydrater. Har han valt nån slags potatis som ändå inte var god, så äter han inte det utan sparar sig till nåt bättre.
Tur att han är en finsmakare. Det hade varit värre för Alvin som mer äter som… ett barn.
 

Jag tror att Mallorca slår något slags rekord. Så här osoligt och kallt har det nog aldrig varit i juli. Men det ska tydligen bli bättre i eftermiddag säger väderappen. Runt 15. Så jag tycker att det hade varit ett utmärkt tillfälle att hyra bil idag så att barnen får se nåt mer än bara hotellet. Men jag tror inte att de kommer vilja det eftersom de träffade kompisar igår. Det började med att Alvin flörtade med en 1-åring (Jag har fört över min galna kärlek för bebisar på dem), och sen så hade ju den där 1-åringen en familj med sig också, där det även ingick en 11-åring och två föräldrar. Så vi hängde med dem och såg showen igår kväll. Väldigt trevligt ☀️
Och på väg hem till rummet träffade jag ett känt gäng: en gammal kollega från Ving, som dessutom var min chef när jag jobbade här i Alcudia för… 21 år sen (!) Jösses vad jag är gammal. 21 sen?!?! 21 år är ju en hel, vuxen människa. Och så hans fru, syster och systers man som också har jobbat för Ving för länge sen och som jag också känner lite grann. Eller i alla fall på hej-nivå. Det är alltid lika kul att stöta på folk så där plötsligt, när man inte är hemma.
Hur som helst – min gamla kollega sa det som de flesta, som jag inte träffar utan bara ser i sociala medier, säger: “Vad kul att du har så många företag och gör så många grejer”. Typ. Jag har börjat vänja mig nu, för det är tydligen det alla tror – att jag har många företag. Sanningen är den att jag har PR with an Edge – och det är det jag jobbar med, dit jag går varje dag. Och så kör jag också min PT-verksamhet – på fredagar. That's it! Men vi har många olika projekt i PR with an Edge… Det kanske är det som folk uppfattar som många företag? Eller? Tror man att jag har många företag? Tror ni också det? ?
Det här är vad vi får göra idag då, om inte solen behagar titta fram – Äta! Det här är definitivt min favvo: Kyckling, en massa olivoljestekta grönsaker, färska grönsaker och ost. Mums.
Och det här är en av mina favvokillar ❤️

Det är molnigt idag, men vi har förstås hängt vid poolen ändå. Ända tills Alvin fick ont i magen så att han inte kunde gå. Som den läkare jag nästan är (efter alla turer med barnen genom åren) så har jag koll på det mesta och tänker givetvis på blindtarmen. Men det gör väl alla? När man har ont på höger sida i alla fall. Alvin hade ont på höger sida och det gjorde ont när jag släppte, efter att ha tryckt på vänster sida. Typiska blindtarmssymtom. Fast förutom det onda så kändes allmäntillståndet utmärkt – och det talar ju emot. Och nu – efter att ha hängt på rummet i en timme – är det bra igen. Halleluja. Så vi går ner till poolen igen.

Han är inte helt nöjd med sitt ganska så stora ärr (och tomrum, han blev ju rakad när han opererades) i huvudet. Det är bara när han har en viss, väldigt exakt, längd som det syns lite, eller inte alls. Är det för kort så ser man den lilla sensorn som buktar ut. Den är faktiskt inte så liten egentligen; 4 x 2 cm. Och är det, som nu, lite längre så syns det också. Så vi har lite bad hair day varje dag just nu…

Resan gick bra och alla mår bra! Mios tryck i huvudet verkar vara helt oförändrat så vi har inte ens kollat det, eftersom han mår bra. Resan hit bestod mest av att sova för en del av oss.
När vi kom fram slängde vi snabbt av oss reskläderna, smorde in oss (barnens värsta), gick och åt lunch (Mio räknas nu som vuxen så det blir dubbelt så dyrt med mat i år – och det är lite ironiskt eftersom han är diabetiker och äter minst av alla. Men så är det ju) och slängde oss sen vid poolen. Jag vid poolen och barnen i poolen.
Jag har aldrig blivit detoxad från min telefon så snabbt. Jag tror att jag hade fått en överdos innan vi åkte hit så jag har inget som helst intresse av att ha den med när vi lämnar rummet. Förutom om jag lyssnar på ljudbok – då får den liksom hänga med ändå. Men inte som telefon, utan bara som ljudbok då. Så ring inte mig i onödan. I'm off ?  (förutom mina kollegor då – ni ska så klart ringa när ni vill!!)
Och vad händer då, då – när jag stänger av så där? Jo men så fort jag inte sitter vid datorn eller telefonen och jobbar så börjar min kreativa del av hjärnan att spinna på högvarv . Och ännu mer när jag byter miljö så här. Det känns som att jag har määääängder av idéer som bara står på kö för att bli utvalda och iscensatta. Fast ingenting är formulerat än, inte ens för mig själv – jag har ju precis kommit hit – men det handlar om allt från att skriva en bok till att ta fram en bättre diabetesväska. Och allt däremellan. Och det bästa av allt är att jag hinner se barnen på ett annat sätt.
Men nu ska jag duscha, och sen ska vi gå och äta middag. Mums! Imorgon bitti ska jag köra crosstraining-pass utomhus.

Jag gillar inte parfym. Alls. Jag tycker att det luktar alldeles för starkt och “oäkta”. Men jag har haft en favorit genom åren – skäms för att säga vilket märke men okej då: Paris Hilton Heiress – som är den enda jag har hittat som har luktat sköljmedel och inte alls som parfym. Men nu har den utgått (surprise…) och jag är på jakt efter en ny. Och det är svårt. Svinsvårt. Ibland testar jag en parfym och tror att jag gillar den, och så går jag tillbaka och köper den. Men sen, efter en vanlig dag med den på mig så kan det plötsligt gå upp för mig att jag inte alls trivs i den.
Jag är ute efter så naturliga dofter som möjligt så det som ligger närmast till hands är Clean-serien. Idag slog jag till på den här – Clean Air. Får se hur det går… Rafflande spänning, eller hur…

Den här känslan, när man går upp mitt i natten (jag gick upp 03,30) och ska resa iväg till något roligt – det finns inget bättre. Skulle jag göra en TV-reklam för ett resebolag så skulle jag satsa på mycket på igenkänning:

• När man drar upp, för en gångs skull glada kids och stoppar in dem i bilen och kör till flygplatsen.
• När man kommer fram till hotellrummet och drar upp gardinerna (hur mycket tyg kan de ha egentligen?) för att gå ut på balkongen.
• När man sitter nere i restaurangen eller baren och pratar hela meningar medan barnen springer omkring och leker med nyfunna vänner.
• När man vaknar på morgonen och drar upp det där gardinerna igen och bara ser strålande sol och ett resmål som håller på att vakna till liv.
• När man kommer ner till hotellfrukosten på morgonen.

Ja sånt typ… om det hade riktat sig mot barnfamiljer alltså. Jag har jobbat i Ayia Napa också, en gång i tiden, och kört barrundor. Den TV-reklamen skulle se annorlunda ut.
Men hur som helst – nu är vi på väg. Wiiiii vad härligt! Det blir lunch nere på Mallorca! Love it ☀️