Personligt

Jag pratade som sagt med en väldigt trevlig tjej häromdagen, inför ett poddavsnitt som hon ska vara med i efter semestern. Och vi pratade om det här med att man blir vis av erfarenhet och ålder, men… att det blir ganska meningslöst om man inte lär sig att avprogrammera sig. För det som var sanning för 5, 10 eller kanske till och med 30 år sen, är kanske inte alls rätt idag. Se bara hur snabbt den digitala utvecklingen går. Vi kan ju inte gå omkring och fastna vid det som våra lärare sa till oss på maskinskrivningskursen i 8:an, eller hur?
Jag älskar att jag delvis jobbar med väldigt unga människor, och lyssnar gärna på vad mina barn har att säga i många frågor. Tänker att deras perspektiv är precis lika rätt som mitt. Även om jag har mer erfarenhet. Och ju svårare vi har för att avprogrammera gammalt desto mer borde vi lyssna på de unga. Och det är svårare än man tror att avprogrammera sig… testa!
Kusinkul i lördags. Glömde dock att fråga om småttingarna hade nån bra idé om hur vi ska utveckla företaget 😉
 

Bra:

• Vi fick svar från Mios försäkringsbolag att det är okej att åka – så jag bokade en resa till Mallorca! Och vi åker imorgon. Wiiiiii 🙂
• Jag har hängt med systrarna Lagergren hela veckan. Heeelt såld på deras podd.
• Jag har klippt mig och färgat utväxten.

• Jag har spelat in en podd med Peter. Om sömn. Så himla intressant.

• Mio har mått bra hela veckan.

• Jag har haft en helt perfekt helg där jag har fått komma ikapp med det sista jobbet innan semestern.
• Jag har haft en väldigt bra träningsvecka med både styrketräning, danspass (Sh'bam) och stepp.

Dåligt:

• Jag har inga fler avsnitt kvar att lyssna på av Tvillingpodden. Buhuuu! Jodå, jag har marathonlyssnat ikapp alla.
• Min tröja hade visst krympt i tvätten så jag gick omkring med en för liten tröja (över axlarna) en hel dag.

• Det är mycket utgifter just nu. I företaget alltså.
• Jag väntade alldeles för länge med den stora pappershögen. Det är alltid så mycket ångest innan jag tar tag i det, sen när jag väl gör det så är det ju okej. Så jag borde alltså inte vänta, för att undvika onödig ångest.
• Jag har varit på sjukhuset i Lund en gång (för att hämta grejer till Mios diabetes) och på Apoteket 5 gånger, men måste fortfarande göra ytterligare ett besök på Apoteket idag. Det är svårt att få allt på ett och samma ställe.

Jag känner mig så lugn över att vi har bestämt vad vi ska göra på semestern. Att börja med en vecka på Mallorca är alldeles perfekt – det kommer göra att jag inte känner det där behovet av att jaga solen och värmen sen. Lite orolig är jag så klart för Mios tryck i huvudet. De säger att det inte ska påverkas av flygresor – och vi har ett intyg om att han ska slippa gå igenom säkerhetskontrollen, som är magnetisk och annars kan ställa om shunten – men sist när vi kom hem från Mallorca så blev han jättedålig. Vi åkte in akut dagen efter och han blev inlagd. Men det var ju fjärde flygresan den sommaren så det är inte säkert att det händer igen. De säger som sagt att det inte ska påverka, men läkaren som vi träffade då sa att det är klart att det kan göra det. Men i läkarintyget står det så här: “As the valve can be changed by magnet it is revisable that Mio will avoid close contact with magnets. There is no restriction for flying”. Så jag utgår från att allt kommer att gå bra…
… men funderar ändå… ska vi ha med apparaten eller? Vi borde ju nästan ha det för att kunna mäta om det nu skulle vara att han får sådär akut jätteont och börjar kräkas. Det skulle underlätta mycket att på ett så enkelt sätt se vad som pågår i huvudet. Anledningen till att jag tvekar är för att den är rätt tung och otymplig, och att jag är väldigt rädd om den – den är ju specialintagen till sjukhuset för Mios skull. Men jo, vi tar helt enkelt med en extra liten resväska och stoppar den i.

 

Tre månader tog det! Har tänkt göra det här så länge – klippa ihop videon från senaste operationen i april. Min lilla lilla pojke ❤️
https://www.youtube.com/watch?v=tsyeh51yvko

För mig ger den här så låten starka minnen från… tonåren? Den kom nog tidigare än mina tonår, väl? Men oj vad mycket minnen det ändå är från högstadiet. Tina, Annica, Pernilla och Sara – som alla fortfarande är den viktiga basen av vänner. Mina fina barndomsvänner som vet precis allt om mig, och allt om varandra. Det är nåt visst med de där vännerna som man har gått igenom alla möjliga av livets faser med.

Jag kan inte förstå att en och samma person kan ha sån otur. Tänk att vår lille kille har fått tre så allvarliga diagnoser. Det började med en tumör i ryggen, år 2010, som visade sig vara en kronisk tumörsjukdom, som är så ovanlig att man vet väldigt lite om den, och man är inte ens överens om huruvida den tillhör cancersjukdomar eller infammatoriska sjukdomar.
Sen fick han högt tryck i den där vätskan som går upp mot hjärnan. Det tog flera år att ställa diagnos och vi var väldigt desperata till slut… och fick hjälp att sprida frågan av alla möjliga, bland annat av Charlotte Perrelli (TACK alla❤️) Herregud, vi fick så många svar och så mycket hjälp den gången. Och diagnosen som till slut ställdes är egentligen en icke-diagnos. Det enda man lutar sig på är att han har ett för högt tryck där och att man inte kan hitta nån orsak till det. Så han har fått diagnosen “Idiopatisk intrakraniell hypertension”, även kallat “falsk hjärntumör”. Idiopatisk betyder att det är oklart vad orsaken är, det är därför jag kallar det för en icke-diagnos. Hur som helst, för att lösa det höga trycket och den huvudvärk + kräkningar som det orsakade så opererade de in en shunt. Men det har väl gått sådär. Totalt är han opererad runt 15 gånger – jag har faktiskt tappat räkningen. Och just nu har han en shunt i huvudet (från början satt den i magen), med en slang som går ner i magen – där vätskan dräneras. Så här ser det ut:

Och så har han även en tillfällig apparat inopererad just nu, som han fick i april i år. Den ska kunna mäta hur trycket är, i realtid. Den sticker ut ganska mycket och stör honom. Men det är ändå bra, för vi kan koppla den till en maskin så fort det är nödvändigt, så det gör vi när han är dålig. Förhoppningsvis kommer det göra oss (och framförallt läkarna) klokare på vad det är som händer i hans huvud när han får ont. Den här apparaten kommer behöva opereras ut snart dock…
Sen, som om det inte vore nog, så fick han diabetes typ 1 för 2 år sen. Min stackars, stackars lilla kille. Jag förstår inte hur det är möjligt. Det jobbiga är att de andra sjukdomarna också finns där och påverkar diabetesen negativt. För så fort man har smärta så blir kroppen stressad och blodsockret höjs. Och dessutom, när man inte rör på sig, så blir det ännu värre. Och diabetes är en väldigt allvarlig sjukdom som tyvärr ger tråkiga konsekvenser förr eller senare. Så här skriver läkaren i ett läkarintyg: 
Det har varit väldigt jobbiga år för Mio, ända sen 2010, och det blir jobbigare och jobbigare eftersom tiden går och han ser sina kompisar växa upp och bli stora. Därför är jag extra glad över att han nu har mått bra ett tag så att han fick avsluta 5:an tillsammans med sina klasskompisar. OCH att vi på tisdag ska åka på semester till Mallorca en vecka. Det ska bli sååå härligt. För Alvin också, som är den stackars lillebrodern som står vid sidan om hela tiden…
Vilka underbara små killar jag har ❤️

Vår supertjej Gabriella, som jobbar hos oss nån timme då och då med ekonomin, jobbar egentligen på Framkalla. Och idag när hon kom förbi oss så kom hon med bästa tipset! Och det är klart att jag måste dela med mig av till er. Framkalla är en app som man kan ladda ner till iPhone eller android, och så kan man genom några klick beställa sina bilder utprintade. Jag tycker alltid att det låter så bra i teorin, men sen när jag tänker efter – alla bilder på barnen och från vardagen på en och samma poster… det känns så… rörigt – men så kom Gabriella då med värsta, bästa tipset: Hitta inspirerande bilder på Instagram och ladda ner dem här (så att de inte blir i så dålig kvalitet) och framkalla dem sen i en poster. På så sätt så blir det mer som en snygg moodboard. Bra idé! Tack Gabriella <3

Och här laddar man ner appen om man skulle vilja testa. 

Jag kommer ihåg att BVC sa till oss, när Mio var liten, att nu är det minsann dags att kasta in honom i egen säng och i eget rum. Ja de sa inte riktigt så (hårt) men det var så jag hörde det. Så vi gick snällt och köpte en egen säng till honom och fixade i hans rum, och så nattade vi honom där… men hämtade in honom till oss innan vi gick och la oss. Jag tyckte dels att det kändes så hemskt att han plötsligt skulle ligga där helt ensam i andra sidan av huset och dels att det var väldigt ineffektivt – jag visste ju att han ändå skulle vakna på natten. Och då ville jag slippa gå upp.
Hur som helst – man ska inte lyssna på vad andra säger utan enbart gå efter sin egen magkänsla och sitt eget hjärta. Man får så många goda råd när man får barn, och mitt bästa råd är: Lyssna på ditt eget hjärta!
Mina barn är alltid välkomna att komma och sova med mig. (Och ja, de klarar att sova i egna sängar ändå, de är inte förstörda för all framtid). Visst, ibland kan det bli trångt – I morse vaknade jag av att jag drömde att jag stod inträngd i en hiss och inte kunde komma ut. Det kan ha berott på att min plats var där mittemellan.

Det här med diabetes alltså… det känns så himla manuellt och primitivt på nåt sätt. Tänk om det hade funnits någonting som hade kunnat förstå vad kroppen behöver, innan det blir för mycket eller för lite, och själv justerade. Ja ja, det finns ju inte så det är inget att deppa över nu.
Idag körde jag i alla fall till Lund och hämtade en extra blodsockermätare, och så var jag på apoteket för att hämta ut nålar, stickor och insulin. De hade inte blodsockernålar så det får jag hämta nån annanstans imorgon. Jag måste ändå hämta ut akutsprutorna också, och eftersom de måste vara kylda så måste jag hem direkt. Jag tror att vi, efter det, är redo att resa på tisdag. Ur diabetessynpunkt alltså. Det är så himla viktigt att vi inte glömmer något och att vi har med oss extra av vissa saker så att om vi skulle tappa bort det så behöver vi inte få panik.
Ja det är mycket logistik kring diabetes alltså. Det tror jag att jag har fått för mina synder. En extra dos logistikutmaning.
Dagens skörd och ungefär det som ska med till Mallorca. 
 

Jag funderar på det här med diabetes och att folk generellt vet så lite om sjukdomen (jag med fram tills att Mio fick den). Jag tror att anledningen är att det finns två typer av diabetes, och att den ena är mindre allvarlig och kan kontrolleras med mat och motion. Mios (och även den här lille hjältens) typ av diabetes går inte att stoppa med hjälp av någonting. Den kommer liksom härja fritt i kroppen hur vi än gör… men… och det här är väldigt viktigt: Det är otroligt stor skillnad när han rör sig mot när han ligger hemma och är sjuk. Kroppen (allas kroppar, men det märks tydligare på en diabetiker) måste röra på sig, och mår faktiskt riktigt dåligt av att vara stillasittande.
Så mitt absolut viktigaste tips till dig som vill komma igång och träna men inte hittar motivationen är: Börja gå och stå! Skit i gymmet! Skit i att jogga. Men gå! Det är livsfarligt att inte göra det. Att vara stillasittande alltså. Och precis som när man har diabetes typ 1 eller nån annan sjukdom så är det väldigt troligt att du dör i förtid om du inte rör på dig. Så om du är frisk – vad väntar du på? Ut och gå och se till att hålla dig frisk. Och när jag säger “stå” så menar jag på jobbet, om du sitter på kontor hela dagen. Stå istället!
Enligt en undersökning så mår en sjuksköterskas kropp mycket bättre än en person som sitter på kontor dagligen och sen går till ett gym 3 dagar i veckan.
Alltså: lågintensiv rörelse ofta och länge är the shit! Strunta i allt annat om du inte är sugen – men se i alla fall till att gå!
När man har hund får man lite av det gratis. Man har liksom inget val…

… men man kan ju också välja trappor och att hoppa av en hållplats tidigare. Klyschiga tips men så himla bra.