Personligt

Idag är det näst sista arbetsdagen innan semestern. Den är dock full av möten så jag vet inte riktigt hur jag ska hinna få till ett besök på diabetesmottagningen. Vi måste dit (till Lund) för att hämta lite reservprylar till Mio. Som det är nu så har vi bara en blodsockermätare, och den behöver man ha precis hela tiden. Utan den måste vi liksom till akuten eller nåt för att försöka få en ny. Och det vill vi helst slippa i Spanien. Han har förstås haft reservgrejer men det har blivit stulet (?) Antar att någon trodde att hans lilla väska var en plånbok. Snopet när hen sen öppnade den och hittade en massa småblodiga blodsockerstickor.

Att ta blodsocker gör man säkert 20 gånger om dagen. Minst. Först och främst inför varje måltid för att veta hur mycket insulin man ska ta. Sen tar man nån timme efter maten för att se om man tog rätt mängd insulin. Gjorde man inte det så korrigerar man antingen med mer mat (eller druvsocker om man är riktigt låg och måste höjas snabbt) eller med mer insulin. Och då måste man ta blodsocker om en liten stund igen – för att se om det blev rätt den här gången. Sen tar man flera gånger om dagen för att man kanske känner sig låg (när man blir låg blir man yr och darrig) och måste kontrollera ifall man behöver druvsocker. Och så, om man är barn, så tar man flera gånger om dagen när ens oroliga mamma messar “Blodsocker?”

 

Imorgon är sista dagen med pusslande och logistikproblem. Det är barn som ska fram och tillbaka i bil, på cykel, gåendes och ibland i buss. Och så en liten hund som ska med också. Och två föräldrar som jobbar. Den här veckan har varit väldigt meckig, och idag på eftermiddagen jobbade jag hemifrån. Inte min favvisgrej direkt. Inte när båda barnen är hemma i alla fall. Jag behöver vara så sträng. Så idag när Mio kom och småpratade med mig, när jag satt och jobbade så sa jag: “Jag jobbar Mio. Låtsas att jag är på jobbet!”
“Okej, ska jag messa dig?” sa han väldigt gulligt. Min lille plutt. Gud vad skönt det ska bli med semester. Det blir inte 100% off, men väldigt mycket i alla fall. Och imorgon är sista dagen med logistikproblem och pusslande. Sen på fredag är Jonas ledig så då är det lugnt. Då ska jag för en gångs skull inte ha PT-dag heller. Har några möten OCH en massa poddinspelande med Alex på to do'n. Yes vad kul! 🙂
Den här stackars killen har ingen aning om att vi ska lämna honom en hel vecka.

 
 
 

Det blev page till slut. Jag kom på tre saker medan jag satt där hos frisören, med färg i håret:

1. När man är hos frisören kan det ta tid, och då är det svinviktigt att man gillar den man ska hänga med i flera timmar. Jag älskar min frisör och hade lätt kunnat umgås med henne även utanför frisörstolen. Jag trivs och blir alltid på gott humör när jag är där. Jag gillar henne för att hon är varm och äkta. Det är nog nyckeln för att nå fram till mig, det där med att vara äkta. Jag har så otroligt svårt för folk som putsar fasaden eller spelar ett spel. Jag älskar när man känner att allt man ser är äkta och sant. Sen behöver jag inte veta allt om personen, men det hen visar måsta vara på riktigt.
2. Jag är inte alls så feg när jag tänker efter. Frisyrmässigt alltså. Jag har liksom inga större problem med att klippa av en decimeter. Fast det kan i och för sig bero på att mitt hår alltid är uppsatt så att jag liksom kan välja att göra så att ingen märker nån skillnad om jag vill. Men ändå…
3. Jag måste skärpa till mig med frisyren. Det finns nog ingen tråkigare än jag där. Jag har alltid uppsatt. Sätter upp det utan spegel och låter det liksom vara så. Väldigt färglös person kan man tycka. Jag måste skärpa mig. Men hur gör jag det? Jag har inte lust att lägga ner en massa tid varje dag. Max fem minuter på frisyren tänker jag… Är det optimistiskt tänkt? I såna fall fortsätter jag med att sätta upp det utan spegel.

Och just det… Skills heter salongen, den ligger i Malmö, på Tegelgårdsgatan på Gamla Väster. Och Tamara heter min frisör. Hon är grym. Döm henne inte efter hur jag brukar se ut i håret 😉

Men åh! Kommer ni ihåg den här? Ni som är lika gamla som jag. Av någon anledning så har jag haft den i huvudet mycket på sistone, och tydligen gått och sjungit på den, för idag gick Alvin och sjöng den. Så jag var ju tvungen att visa honom originalet.
Det är inte klokt vad man har minnen till musik. För mig är den här låten så mycket Ving School 1993 på Mallorca. Vilka tider det var! 6 veckors (eller var det 7-8?) skola på Sunwing Alcudia, dit vi nu ska åka nästa vecka. Veckor av lärdom både om livet och mycket annat. En så nyttig tid på så många sätt. Tänk om man bara kunde få gå tillbaka och uppleva en dag där och då…

Tjohoo! Det blev utlandssemester i år ändå. Så himla glad över det! Vi åker till Mallorca, Sunwing Alcudia, på tisdag. Planen är att hänga vid poolen, lyssna på poddar, gå på gymmet, träna SATS-grupp-pass, läsa böcker, komma till serverat bord varje dag (det är det bästa) och äta frukt och grönsaker som någon annan har skurit upp (näst bästa), gå och se på showerna på kvällen och bara chilla. Vara en väldigt trevlig och närvarande mamma. Bara det… 🙂
Förra året såg det ut så här. Långhårigt litet barn som spelade pingis. Ja han kallade det för det. 
Nu om nånsin så finns det idé att följa mig på Snapchat om du inte redan gör det. Använd den här eller sök efter Alexandrabylund:

Blodsockernätter kallar jag dem – nätterna då jag behöver springa upp och ner för att kolla Mios blodsocker – det är helvetesnätter. Jag kan inte säga det nog många gånger: Att bli väckt en gång i timmen är en alldeles utmärkt tortyrmetod. Thank God att jag somnar om så lätt. Det är verkligen en gåva att jag kan somna på ett par sekunder. Alltid.
Igår kväll la vi oss ändå tidigt och tittade på New girl, jag och Alvin, men han ville verkligen inte stänga av sen när det var dags. När jag till slut ändå gjorde det blev han lite ledsen och sa: Jag är orolig. (Älskar att mina barn har så lätt för att uttrycka sina känslor) Lilla gubben, han var orolig över magnetröntgen som ska göras idag. Han har haft besvär med huvudvärk och kräkningar senaste året och ska göra magnetröntgen av huvudet idag. Och så var han orolig över det och började gråta. Mio, som i de lägena är världens finaste storebror, kom inspringandes och kramade om honom och berättade lugnt och fint hur det gick till. Ja han är ju själv specialist i ämnet efter att ha gjort det ett 20-30-tal gånger.
Och så letade vi fram en film som kunde visa hur det gick till. Då kändes det bättre och han kunde somna.

Sen startade helvetesnatten… kl 23,40 tog han insulin, och det verkar i flera timmar.
Nu på morgonen, vid 5, kom Mio in och var ledsen. Han hade råkat slå in huvudet i väggen medan han sov och var rädd att den där apparaten som sitter där skulle ha gått sönder. Så vi blev till slut några stycken i sängen. Och det är därför jag är uppe så tidigt, trots en night from hell. Det där med att jag kan somna om lätt brukar inte gälla på morgnarna tyvärr.
Däremellan är min plats.

 

På onsdag ska jag klippa mig – och ja det är rätt stort eftersom det inte sker alltför ofta. Jag sa till min frisör, när vi sågs, att “Ska jag inte klippa page nu då?” Hon bara: “Jo, absolut – du sätter ändå upp det direkt, så… whatever typ”. Ha ha… hon har så rätt. Tyvärr. Önskar att jag vore lite, lite bättre på det där med frisyrer. Men det är ju svinjobbigt. Tränar och duschar rätt ofta – ska man hålla på och fixa då liksom? Det hinner jag inte. Och nu på sommaren – då duschar man ju ännu oftare… och badar och så ibland. Och sen tänker jag på vädret… hur sjutton behåller man en fixad frisyr i regn? Snö? Blåst? Ja jag förstår inte hur alla ni med svinsnygga frisyrer gör..?
Typ nåt sånt här tänker jag… fast nu har de ju olika frisyrer på alla bilder. Men jag tänker att jag ju har snedbena, och att jag inte vill ha det för platt och välfriserat men ändå… snyggt liksom. Page på nåt sätt i alla fall. Men inte så kort att jag inte kan sätta upp det förstås. Jag var ute med en gammal kompis häromkvällen och han sa två viktiga frisyrsaker: 1) Så fort man är lite äldre (ja men typ som jag) och klipper kortare frisyrer så blir man tantig 2) Att det är väldigt kul att jag tar med bilder till min frisör. (Gör inte alla det, undrar jag?)
 

Ja! Ja! Ja! Vi får lov att resa för försäkringsbolaget. Ja alltså försäkringen kommer att täcka. Så här står det:
“Försäkringsbolag: IF SKADEFÖRS (S) (PRIVAT)
Sjukdomsdiagnos:  IDIOPATISK INTRAKRANIELL HYPERTENSION + DIABETES TYP 1
Vi har efter genomgång utifrån den medicinska informationen som vi tagit del av, bedömt att din sjukdomsdiagnos omfattas av reseförsäkringen, som vilken annan akut inträffad sjukdom eller olycksfallskada”.
Nu måste vi in och boka bara! Tjohoo, det är väl det minsta problemet – förutom att priserna är skyhöga. Det bästa jag kan hitta är till Mallorca (igen) för 30,000:-. Redan nu på lördag. Så vi får se om vi hinner få till det. Men vi får lov att resa och det är huvudsaken. Tänker att jag måste ringa neurokirurgen också, bara för säkerhets skull, och se så att de tycker att det är okej att resa med hela apparaturen i huvudet.
Update: Suck.. nu är det fullt på lördag men finns på tisdag! Snabba ryck här alltså.
Det kanske inte är världens mest äventyrliga grej att åka till Mallorca igen – men vad tusan – sol, värme, poolhäng och avslappnad mamma. Så himla härligt! 

Det värsta med diabetes typ 1 är:

• att risken att dö i förtid är dubbelt så stor än om man är frisk.
• att det alltid finns en risk att man blir för låg och hamnar i koma eller för hög och blodet förgiftas (=dör)
• att organen tar stryk
• att blodsockret plötsligt (ganska ofta) är totalt oförutsägbart. När man minst anar det, och egentligen hade planerat in lördagsgodis, så är Mio skyhög och får därmed avstå. Det är jättejobbigt för honom, han blir helt knäckt vid de tillfällena, stackarn.
• att man ständigt går omkring och är orolig. Barn med diabetes tvingas snabbt bli mogna och kontrollerade kring maten. De får ta ett väldigt stort ansvar och jag märker på Mio hur ängslig han blir när han har dåliga värden.
• att man ibland, fast man är hungrig, avstår från att äta. På grund av att det är sent på kvällen och man har dåliga värden. Som för Mio ikväll… Vi skulle snart lägga oss… och han var lite hungrig men ville inte äta, för han vet hur dåligt det är för honom om blodsockret inte är bra i natt. Det är väldigt svårt att hålla på och justera blodsocker på nätterna…
• att folk har så lite kunskap om det (inget blameande här alltså, bara fakta. Känner att jag borde dra igång en ordentlig kampanj för att lära ut…) och inte vet vad man ska göra om en diabetiker tuppar av. Man ska ge socker, i flytande form – för det går ju inte att tugga om man är avsvimmad – och smeta runt på tandköttet, då går det snabbast in i kroppen. Socker! Socker! Socker! Alltid socker om man skulle se att en diabetiker plötsligt tuppar av.
• att man aldrig, aldrig kan ta en liten paus från sjukdomen – inte ens när det är semester.

Imorgon skulle Alvin egentligen följa med mig till kontoret. Han har ju sommarlov, men jag jobbar en vecka till, och pappa Jonas behövde också hoppa in och jobba imorgon. Så Alvin skulle hänga med mig. Jag har förberett honom på att vi ska hyra film, spela pingis (det finns två pingisbord i huset) och att det förmodligen kommer att vara ganska okej att springa omkring och härja lite, eftersom de flesta kontor står tomma. Men så hände det som aldrig brukar hända – att saker tajmar sig så väl. Han har lekt med sin gamla dagisbästiskompis C idag, hela dagen, och nu när jag skulle hämta hem honom så bad han att få sova över. Och det funkar ju finfint. Så klart. Det är ju mycket roligare att vara där än att vara med mig på kontoret. Och måndagar är rätt tokiga för mig. Arbetsbelastningsmässigt alltså. Så det passar bra. Men det blir tomt här i natt. Det blir det alltid när halva skaran är borta. Tänk att man skulle bli sån – som aldrig är riktigt nöjd liksom. Man vill ha sin frihet, men man vill ändå ha båda barnen intill sig hela tiden. Sen man fick barn är man aldrig nöjd. Knasigt.

Men! Det bästa med den här veckan är att när den är slut så är det semester! Och det bästa med det är att jag slipper dra upp barnen varje morgon. Jag ska vara så ledig jag bara kan men måste ta ett par småmöten vid ett par tillfällen. That's life!