Personligt

Påminn mig i vinter för all del, men just nu – de där kvällsrundorna med hund plus ett barn är himmelrike. Som jag sa häromdagen så blir det ju så mycket mer kvalitet på hänget när man bara är med ett barn. Och kvällspromenader är verkligen the shit. Älskar det.
Fick mer eller mindre dra ut Mio, som är trött och har ont i hela kroppen. Gääääsp…Är det konstigt att vi bär vår hund som en bebis?Äsch, jag som älskar bebisar kan ju låtsas att han är en ibland.

Det är jobbigt att försöka äta och träna perfekt och aldrig slarva. Jag är urusel på att “vara perfekt” och försöker mycket hellre få till balans i både kost och träning. Jag vet vad jag pratar om eftersom jag har varit (och delvis fortfarande är) en all in-människa som gärna “börjar om” och “kör all in” titt som tätt. Fast numera, när det kommer till kost, hälsa och träning så tycker jag att jag har en bra balans. Några saker som jag försöker tänka på som inte kräver alltför stor uppoffring är:

• Sov åtta timmar per dygn! Nej det finns ingen (kropp) som av 4-5 timmars per sömn per natt mår bra i längden . Och eftersom det är svårt att ta reda på hur just din kropp behöver sova – kör safe och sov åtta timmar. Varje natt.
• Drick vatten! Ett gammalt, kanske lite tröttsamt, råd – men oj så viktigt! Men det är dock inte nödvändigt att hälla i sig flera liter om dagen. Inte vanligtvis i alla fall. Det beror ju lite på vad man gör och hur varmt det är, men en bra måttstock är att urinen ska vara ljusgul och att man ska kissa flera gånger om dagen.
• Ät så många färger som möjligt! Räkna hur många färger du äter under en normal dag. Ju fler färger du äter desto bättre är det. Och nej, lösgodis räknas inte.

Min Holy Greens-lunch ligger rätt bra till om vi pratar färger.

• Rör på dig ofta och länge! Det är bra att hålla sig i rörelse så mycket det går under ett dygn. Med andra ord: Ju mer stillasittande – desto sämre. Eller: gå hellre långt, ofta och länge än jogga i 20-30 minuter. Tänk att ju mer rörelse under dygnet – desto bättre.
• Vistas utomhus – och gärna i naturen! Jag tror att ju mer vi är borta ifrån naturen, desto sämre mår vi. Ju mer vi är ute, oavsett väder, desto bättre är det för oss på alla sätt – det är jag rätt övertygad om.

Har ni fler må bra-tips? Har jag missat något?

Jag har väldigt svårt för dåliga stämningar. Kan anpassa ihjäl mig och parera för att stämningen i ett rum ska vara bra. Det är väl bra tänker ni nu… och det är det. För andra. Men det är svinjobbigt för den personen (jag) som gör det. Men jag försöker sluta med det, det är ju inte mitt ansvar, det vet jag. Men många saker vet man intellektuellt, men så är det svårare att göra någonting åt det.
Men just dåligt morgonhumör – när det går överstyr och är varje dag. Länge. Och det går ut över resten av familjen – då blir jag irriterad. Alvins argument (för det är han i den här familjen som står för det dåliga morgonhumöret) är alltid: “Ja men jag är ju jättetrött och jätteirriterad, det vet du ju.” Älskar hans insiktsfullhet men är fortfarande inte förtjust i att få utskällningar och tjurigheter första halvtimmen varje morgon. Och det efter att jag själv har stått och väckt honom i tjugo minuter. Grrr…
Kan man sluta att ha dåligt morgonhumör? Är det en inställningsfråga eller får man bara gilla läget? Jag är helt okej med att man vill ta det lugnt och inte prata på morgonen, men det där otrevliga… det vill man ju inte ha.
Resten av dygnet är han så pigg att det är svårt att fånga honom på en skarp bild. Detsamma gäller den där lurviga saken, när de båda är tillsammans.

Vad säger man till tonåringar när de börjar dricka? Eller inför det – när ska man börja prata om det liksom? Och i vilken form? Strängt eller förstående? Eller både och kanske? Jag är säker på att det finns en massa kloka människor som läser min blogg. Kan ni inte komma med lite input här?

Nu är inte vi där ännu, och jag tror att det dröjer rätt länge för Mio, men jag är medveten om att dagen kommer då han vill börja dricka alkohol. Och jag är medveten om att det förmodligen inte kommer att dröja tills han är 20 år och själv får gå till Systembolaget. Och jag hatar det. Mest för att det för en diabetiker är livsfarligt att dricka. Problemet är att man inte känner när man blir låg (hur bra kontroll på sin fylla har en tonåring?), plus att en akutspruta inte fungerar när man har alkohol i kroppen. Så jag är livrädd mestadels av den anledningen, men är säker på att många föräldrar, av olika anledningar, också är rädda för det här med när kidsen börjar dricka. För det är ju vad de är… kids.
Så hur gör man? Ska jag säga: “Du får absolut inte dricka och får utegångsförbud om du gör det!” och riskera att han gör det i smyg och inte vågar gå hem om det råkar gå överstyr? Och att hans kompisar inte vågar släpa hem honom (om det skulle behövas) för att de är rädda för min reaktion. Eftersom jag då är så sträng. Eller “Om du ska dricka så vill jag veta det, och så vill jag veta vad ni gör” – precis som att jag då godkänner att han dricker. Det känns ju inte heller rätt.
Och det här är svårt. Riktigt svårt! För alkohol är så oerhört integrerat i våra liv, så barnen växer ju upp med att det är helt normalt att dricka vin till maten var och varannan dag, och att det alltid dricks på helgerna. Det där med att man tar fram ett glas vin och nöjt säger “Nuuuuu är det fredag” – det är klart att de ser på det och inspireras av det. Precis som de inspireras av att ha en förälder som tränar. Eller nåt annat. (Det där med att barnen inte gör som vi säger utan istället gör som vi gör – det gamla slitna uttrycket ska vi inte förminska. Det ligger sååå mycket sanning i det). Tanken är inte att jag vill skuldbelägga folk som dricker, men jag tänker att vi borde ha det i åtanke sen när barnen börjar anamma vårt sätt.
Mina barn har inte haft särskilt mycket alkohol omkring sig eftersom jag bara dricker när det är fest. Jag har aldrig druckit ensam och skulle inte få för mig att dricka ett glas vin till maten en onsdag. Jag har liksom aldrig gjort det, och har egentligen ingen uttalad anledning till varför, jag gör bara inte det. Har aldrig ens vin hemma. Och sen har vi ju sällan festligheter här hemma eftersom Mio har varit sjuk i flera år. Så det har inte blivit så mycket alkohol helt enkelt. Men jag inser ändå att det kommer att vara en spännande grej som både Mio och Alvin kommer vilja testa.
Så min undran är: Hur ställer man sig till det här som förälder? Vad säger man? Hur sträng ska man våga vara? Vad sätter man upp för regler? Ni som har barn som är större – hur har ni gjort? Hjälp! 
Kan han inte alltid vara den här snälla lilla (oskyldiga) killen? 🙂

Idag är det PT-fredag. Jag jobbar som personlig tränare på fredagar, vilket är en fantastisk blandning med mitt vanliga jobb, mitt andra företag. Dagen idag börjar dock lite annorlunda. Med champagnefrukost på invigningsfesten. Ja jag kan ju inte dricka men får skåla i alla fall. Det känns rätt bra att vara nykter om jag ska köra PT-pass sen 😉
Men vet ni, igår… äntligen (för det var länge sen sist) så kom jag iväg på gruppträning. Jag körde Bodybalance, vilket är toppen för bland annat rörlighet. Mer sånt tack. Och då kom jag också på att jag har lovat mig själv i flera år att börja på nån slags danspass, Jag vet nämligen att jag kommer att vara en väldigt lycklig människa varje gång jag kommer därifrån. Signade faktiskt upp mig på 10 dagars “free trial” på Les Mills on demand (de som levererar alla pass till SATS, Nordic Wellness m.fl) nu precis, för att kunna testa hemma och ta reda på vilket pass jag tycker verkar roligast.
…eller egentligen – så att jag kan förbereda mig liiiite och undvika alltför mycket assymetriskt flaxande med armar och ben. Här – Sh'bam. Det vill jag gärna testa. (Klicka på bilden för att se en kort video om vad det är).

Det var en väldigt fin julklapp de fick av mormor i år. Jag tror att det har varit väldigt bra för Mio att ha någonting att ha ansvar för och som har gett honom 100% kärlek medan han har gått här hemma och varit sjuk. Och inte minst ett lurvigt och mjukt sällskap. Jag trodde aldrig att jag skulle orka ha hund, men det är riktigt mysigt måste jag säga. Och varje gång barnen är hos Jonas så är lille Bruno med, det underlättar ju förstås… Jag kan vara helt fri då. Annars vet jag inte… 😉 Men oavsett så är det så värt det när man har en liten kille som mestadels är sjuk♥

Jag förstår inte hur två barn kan vara så otroligt mycket mer än ett. När jag är ute med båda barnen så får jag ingen kontakt. Det känns som att de är i en helt annan värld än jag. Oftast. Men sen, när jag tar med mig ett barn på kvällspromenad eller nåt, ja men då blir det en helt annan kvalitet. Vi pratar på ett annat sätt, han lyssnar på ett annat sätt, ger mer, vi har roligare… och ja det blir helt enkelt mer kvalitetstid. Nu när vi har hund så blir det ofta små mikrostunder med ett barn i taget. Win!
Är det bara jag som tycker att det är en enorm skillnad att umgås med ett barn i taget? Eller det är kanske bara så det är?

Jag blir så ledsen över att Peter Jihde “pratar öppet om sin diabetes för att ta bort skamstämpeln och för att diabetiker inte ska känna skuld”. Varför skulle man göra det? Känna skuld? Varför skulle en diabetes 1-drabbad person känna skuld? Jag förstår, på riktigt, inte grejen.
För Mio är det svinjobbigt med alla sprutor och blodsockertagningar –  ja vi alla är förstås drabbade – det är en riktig skitsjukdom, men skuld..? Han kan ju inte hjälpa det så jag förstår inte. När han själv såg att Peter Jihde hade startat ett Instagram-konto för att ta bort skamstämpeln så blev han frågande… “Vadå skam, mamma? Varför känner han skam?” Jag förstår tanken, Peter Jihde vill hjälpa andra att inte känna skam och skämmas över sin diabetes, men jag hade önskat att han gjorde det okommenterat. Bara ägde sina provtagningar och insulindoseringar helt enkelt. Det hade hjälpt folk att inte känna skam. Men visst, jag förstår ändå grejen, att han vill något gott med det. Och det är fint. Jättefint! Egentligen tycker jag att det är så drygt med folk som gnäller på annat folk som vill göra nåt gott. Men jag hade, för Mio och andra barns skull, bara önskat att vi slapp ordet skam i kombination med diabetes. Det är som att säga till ett barn att “du behöver inte känna skam för att du är tjock, det är lugnt”. Eller? Har jag fel? För mig blev det i alla fall väldigt tydligt när Mio själv undrade varför han skulle känna skam.
För er som inte vet… Diabetes 1 är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Den innebär att man ständigt mäter sitt blodsocker genom att sticka sig i fingret (Det är rätt jobbigt i vanliga fall men ännu jobbigare när man är med kompisar, när det är kallt ute, när man är och badar, när man åker skidor, när man är svinhungrig och alla andra redan har börjat äta. Ja det är rätt meckigt med andra ord), att man måste ta insulin (nål i magen) morgon och kväll samt inför varenda måltid. Och däremellan så blir man låg ibland och måste ta druvsocker (Annars svimmar man och hamnar i koma), och hög ibland pga. för lite insulin eller för mycket kolhydrater/ socker. Är man hög länge blir blodet förgiftat och man dör. Om man inte gör nåt åt det alltså. Och blir man låg och ingenting görs så hamnar man i koma. En förälders ständiga oro är att ens barn ska bli låg och svimma och sen hamna i koma. Det enda som då kan väcka en är en akutspruta (som man måste ha i kylen och därmed inte släpar med sig överallt) eller socker, förslagsvis flytande som man trycker upp vid tandköttet. Om man någonsin ser en avsvimmad (eller på väg att svimma) person med diabetes så är det livsviktigt att ge socker uppe vid tandköttet, mellan tänderna och läpparna (där det tas in utan att hen behöver svälja).
Det här är bara en bråkdel av all medicin och utrustning som vi har till Mio. Skulle behöva ett helt skåp.
 

Om jag ska få till min träning på ett vettigt sätt så måste jag antingen planera den i förväg, eller så blir det att jag hastar iväg och tränar första bästa ledig tid. Och det där med att hasta iväg och träna första bästa lediga tid är sådär. Först och främst så kan det bli för mycket träning vissa dagar och sen för lite andra dagar. Och sen så får jag inte till de där gruppträningspassen som jag vill gå på om jag inte planerar. Jag gillar att träna yoga, pilates, CX Worx och liknande pass för att få rörligheten och den inre styrkan. Så jag måste helt enkelt planera bättre. Tänker alltid, inför ny vecka, att jag ska planera – men så glömmer jag det. Hur gör ni andra? Planerar ni träningen eller kör ni spontant? Det där med att köra spontant funkade bättre när man inte hade barn, aktiviteter och företag…
Idag var jag svintrött och var nära att hoppa träningen, men så ville jag ändå passa på att gå eftersom jag inte hade någon tid att passa efteråt. Det är det bästa – när jag kan ta tid på mig och inte måste optimera varenda minut. Så jag gick och tränade ett överkroppspass (rygg, axlar och biceps) och avslutade med mage:
https://www.youtube.com/watch?v=IoK4ecZOZ9E
 
 

När rektorn stod på trappan och läste upp en dikt som Mio hade skrivit så höll jag på att dö. Min älskade lille kille ♥ Så här började den: “Från noll till fem, från liten till stor, från sjuk till frisk…” och så avslutades den med att han kommer att sakna alla på skolan. För nu slutar de på Skolan på Ön, klassen splittras och de kommer att börja på olika skolor. Det var riktig gråtfest idag och ingen i femman verkade vilja ha sommarlov. Allra minst Mio – han älskar livet de här senaste veckorna då han har gått i skolan, och han vill absolut inte sluta. Så trots en väldigt fin skolavslutning så gick vi därifrån med lite sorg i hjärtat.
Älskar att han benämner sig själv som frisk efter några veckor utan smärta, men fortfarande med en stor mätare inne i huvudet som snart ska opereras ut igen. Barn har en underbar förmåga att släppa och gå vidare från tunga saker, men jag är också stolt och glad över att Mio är en liten kille som är duktig på att gråta och uttrycka sina känslor när han är ledsen och orolig. Det är så viktigt. Det där “Jag klarar allt” funkar ändå inte på riktigt. En ros från rektorn för den fina dikten och en hej då-ros från hans lärare.