Dag: 22 juni, 2015

Jag behöver Mios journaler för att få ett besked av SOS huruvida vi får resa iväg eller ej. Jag ringde för att beställa dem men det skulle ta en vecka, tio dagar – sen skulle de komma i ett brev på posten. Det känns krångligt och som väldigt lång tid eftersom SOS sen också behöver en vecka, tio dagar. Känns som att vi skulle vara inne i augusti och semestern-är-slut-tider innan vi får besked. Alternativet? Att köra till Lund och hämta ut dem. Ja fysiskt alltså. Det måste finnas ett enklare sätt!? Digitalt till exempel, det hade varit så mycket enklare för alla.
Men nu har jag den, journalen. Nu ska jag bara scanna och maila SOS också. Men jag har den, det är huvudsaken!  

Min lille, lille kille (11 år är ganska litet i en mammas ögon) ringer allt som oftast nuförtiden och vill gå hem från fritids. Själv. Tidigt. Nu idag ringde han kl. 8,45, det är nog rekord. Han vile gå hem eftersom ingen annan i hans klass vara där, vara hemma själv liksom. Och ja, jag inser att jag måste förstå att han är 11 år och måste få klara sig lite själv, men det är ju det här med hans diabetes (som jag måste acceptera även den. Jag kan ju inte ha honom vid min sida dygnet runt, livet ut för att han har diabetes. Det skulle vara väldigt synd om honom) som oroar mig. Tänk om han blir låg och svimmar (det händer flera gånger i veckan att man blir låg men det får ju inte gå för långt så att han svimmar. Själv.) och ingen är där och märker det, tänk om han ligger där i en timme och jag inget vet. Ja men ni förstår ju hur jag därmed agerar- jag ringer honom heeela tiden och får bekräftat att allt (blodsockret) är okej. Ibland säger han: Mamma, jag tog ju blodsocker för en halvtimme sen, måste du ringa hela tiden? Men allt som oftast så förstår han. Han är så klok och duktig den där lille killen, och han får nog bara inse att så länge han är ensam hemma (utan nån kompis) så får han stå ut med en smått neurotisk mamma som håller koll. Japp, sån är jag. Tur att jag har en snäll mamma som hjälper till att laga en massa god mat som vi kan frysa in och ta fram vid såna här tillfällen. Allt för att slippa halvfabrikat som det annars skulle ha blivit om han är själv hemma.  

 PS. Mamma, vi behöver mer mat 😉 

Jag går eller springer alltid till jobbet och brukar stå emot de flesta väderlekar, jag tar bara på mig rätt kläder och så vet jag ju att jag får byta om när jag kommer fram, men idag – jo jag gav mig ut, inbyltad (Skäms du inte när du går sådär? sa Mio), men insåg efter att ha lämnat barnen på fritids att det skulle bli en ganska otrevlig och väldigt blöt promenad. En promenad som dessutom skulle avslutas med ett möte på Espresso House med en av våra investerare. Oskönt läge att sitta där dyngsur. Så jag gav upp. Blä! Jag vill ju ha min timme där på morgonen. Jaja, inget att gnälla över. Nu är det bara att ställa om och gå in i garderoben och hitta kläder som passar denna regniga dag. Och under tiden – Kan någon dansa soldansen? Dansa fram sommaren? Värmen. Så ses vi om en stund i solen. Hejrå.