Månad: juni 2015

Hade möte med Olof i morse och frågade ut honom om hur de jobbar med PR. Vi vill ju vara en virtuell PR-konsult som så småningom gör att de vanliga PR-konsulterna som erbjuder sina tjänster för $10,000 (enligt Olof. Och som ju dessutom inte kan garantera nånting för de 10,000, så klart. Det kan ju ingen) kan leta nya karriärer. Olofs bolag är precis den typen av bolag som vi främst fokuserar på: Tech-bolag som själva ska ta över kontrollen och se till att de syns i media genom att ofta komma med små och stora nyheter. Och det utan att lägga en massa tid på det. Det är där vår automatiska tjänst ska ge värde. Vi pratade också om nischade bloggar i olika länder och kom fram till att det är ett stort värde att nå ut i en sån. Då når man ofta kunderna bättre än om man når ut i till exempel Techcrunch. De som läser Techcrunch, och liknande, är ofta early adopters och väldigt många, vilket innebär att om man blir publicerad i Techcrunch så får man en himla massa nya besökare till sin sajt. Men om det inte är de som är kunderna så ger det inte särskilt mycket i slutändan. Så det måste vi tänka på, både i vår pitch rent allmänt men också i kommunikationen med våra kunder. En bra insikt! Efter mötet gick jag runt, runt, runt och kan än en gång bekräfta att mitt lokalsinne suger. Just nu sitter jag och laddar min telefon på Workshop café.

Bra: Det är superfint väder här idag.
Dåligt: Jag är såååå himla trött. Är det nu när det börjar bli kväll hemma (jetlag) eller är det helt enkelt för att jag har sovit för lite?
Btw… här bor jag. Och den där “Railway”-grejen är Hill-o-catern som jag skrev om tidigare.
  

Jetlagged? (Hur sjutton ska man skriva det på ett bra sätt? Jetlagad? Jetlaggad? Äsch, ni vet vad jag menar) Tja, jag vet inte jag. Jag vaknade visserligen klockan 3 i natt men somnade om rätt snabbt och vaknade sen, pigg, klockan 5,30. Visst känns kroppen lite så där halvmör men nu kickar vi igång dagen här. Det är tydligen en ovanligt fin dag idag. Soligt och ingen-jacka-väder. Wiiiii vad det gör mig glad. Nu ska jag iväg på möte samt på upptäcksfärd av stan. Jag ska upptäcka gatorna, folket och framförallt hur de jobbar med PR här, i tech-bolagen, och ta reda på om vi är på rätt väg med utvecklingen i NewsHubby.

God morgon San Francisco!  

Nu har det snart gått 28 timmar sen klockan ringde och jag påbörjade min resa. Den där lilla förseningen gjorde att resan blev rätt extrem. Ja ja, nu är jag i alla fall framme! Kom till flygplatsen (Oakland) där allt gick väldigt smidigt, åkte shuttlebus till stället där jag skulle hämta ut min hyrbil. Jag hade beställt och betalt extra för en GPS men hon tänkte först inte ge mig en. Jag kan säga att utan GPS så hade jag varit någon heeelt annanstans. Alltså skyltarna i det här landet… Det står ju inte städernas namn (!) Det står en himla massa annan information, och de har säkert ett jättebra system på det där som jag inte fattar. Som man behöver lära sig för att ha en chans. Vad hände med en skylt med “San Francisco” i all enkelhet? Att inte få någon som helst bekräftelse på att man är på rätt väg är… högst oroande. Jag litade blint på GPS'en och på att jag hade slagit in Bay Street i rätt delstat (Bay street känns inte jätteovanligt). Jag hade nämligen inget annat val. Hittade ingenstans att stanna, och GPS'en gick inte att pilla på när man körde. Då sa den ifrån minsann. Så istället för att dubbelkolla körde jag bara på. Och kom rätt!
När jag kom fram till San Francisco så parkerade jag på en gata med cirka 90 graders lutning. Pappas ord satt där som ett mantra: “Om du parkerar i nerförsbacke ska hjulen riktas inåt, och i uppförsbacke utåt.” Hjulen rätt – Check! Parkeringsläge – Check! Handbromsen upp – Check! Men hur fan ska jag våga släppa foten från bromspedalen i den här lutningen?

Älskar nummerplåten

Nyanländ och lycklig, innan jag visste att jag skulle ge mig på automatare för första gången i livet, att skyltarna i det här landet inte gör nån nytta och att det var dubbelt så långt från flygplatsen in till SF mot vad jag trodde.

Men när jag väl kom fram var det ganska lätt att köra i själva staden. Med GPS då alltså. Utan den hade jag legat på ett motell nu, någon helt annanstans.

Allt är ju backigt i den här stan, och för att komma upp till N och C, där jag ska bo så kan man välja mellan att gå 60 trappsteg eller att åka the hill-o-cater. Jag valde den skrangliga hill-o-catern. Inte för att den på något sätt kändes trygg men för att jag annars inte hade fått upp mitt bagage. Min väska väger bly!

Jag och Darlene tog en kort promenad, och så passade jag på att gå in på the grocery store för att handla lite frukt och dricka, innan jag nu har landat här. I en säng. Tandborstad, rentvättad, ny-skypead (med barnen) och ombytt. Nu behöver jag sova. God natt!

Darlene har gett mig en massa hiking, jogging och icke-turistiga tips så jag vet precis vart jag ska gå mellan mina möten. Till vilka områden. Men jag behöver lite mer specifika tips. Och framförallt fler tips. Ge mig!

Lika bra att passa på när man kan. Jag gissar att folk har pratat om mig och kanske till och med slagit vad om mig. Vad tusan sysslar hon med liksom? Går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det blev ju nästan två timmar. Underbar känsla! Då fick jag min powerwalk idag också. Härligt! Att köra powerwalks varje dag är vad man minimum borde ge sin kropp. Jag har löst det på ett sätt som passar mig väldigt bra: Jag går till kontoret varje morgon. Ibland hem också. Det innebär en eller två timmars PW.
Lite roligt att det ser ut som att jag har gått snabbare än nånsin. RunKeeper måste ha fått nån flipp. 
 

Oslo flygplats – Så jäkla tråkig! Den är inte stor nog för att spendera sex timmar på. Har ätit, shoppat bok (Äntligen ska jag läsa “Wild”. Blev det inte på bio så fick det bli i bokform), fikat, gått omkring, jobbat lite, Skypeat med Mio (Underbara unge), pratat i telefon med nyförälskad väninna (Roligast av allt ju) och… tja… tittat rakt fram. Har ont i nacken av tungt handbagage men skiter i det och ska nu bege mig ut på en powerwalk här i hallen. Folk kommer tycka att jag är knäpp. Det är ok!
 

Ångesten inför en resa, när jag ska åka ifrån mina barn, är grym! Den ligger liksom där som en grå dimma över hela härligheten och stör. Jag tror att jag tillhör en av de mest patetiska inom det här området. Katastroftankar tänks (Vågar inte ens uttala exakt vad), tankar som “Äsch, vad ska jag iväg på den här resan för?” och liknande dyker upp, och så tänker jag “Hur ska de klara sig? Tänk om de kommer få ont i magen av saknad” och så vidare. Jag vet, jag vet… de kommer klara sig utmärkt med sin pappa. Och jag kommer också klara det. För det fina i kråksången är att när jag väl är på väg, och lämnar svensk mark, så släpper det successivt. Väl? 
Hur som helst, ångest eller inte, nu åker jag till San Francisco. Med Norwegian. Tror att det innebär wi-fi ombord! Och DÄR kom sms'et som jag inte ville ha: flyget från Oslo fyra timmar försenat. Det innebär alltså 6,5 tim väntan i Oslo, istället för 2. Yey!