Dag: 14 augusti, 2015

Det är så provocerande att se alla löpsedlar “Så går du ner 5 kilo på 4 veckor”, “Få platt mage på 10 dagar”, “Bli av med sommarkilona” och så vidare. På ett sätt – Can't blame them (tidningarna alltså) för det säljer ju, jag vet ju det. Men det är så tråkigt att vi ställer så höga krav på oss själva och att idealet liksom per default är att vara smal. Eller ja, nu har det ju kommit en ny trend:”Jag tränar för att jag vill vara stark och struntar i hur kroppen ser ut”, men det tror jag inte ett dugg på. Tror inte på att man struntar helt i hur kroppen ser ut. Däremot så är det jäkligt snyggt att ha en stark och sund kropp. (Helst av allt vill jag ha en stark och sund kropp som dessutom vistas mycket utomhus och får rosiga kinder. Och framförallt vara nöjd och lycklig inifrån, för det är ju då man är skitsnygg 🙂 ).
Hur som helst, tillbaka till löpsedlarna, och till hur vi faktiskt funkar (för hade vi inte påverkats av dem så hade de inte sett ut så) Vi hoppar ofta på de där korta lösningarna, quick fixes som ändå aldrig håller i längden. Vi är superpepp, startar ny träning och kanske nån stenhård diet med en massa förbud i, och så är vi skitduktiga i en vecka, två eller kanske fler. Men sen händer nåt… peppen försvinner och vi tappar det. Och det sjuka i det är att då skiter vi ju i allt. Känner oss misslyckade och tycker att det är ändå ingen idé. Lägger ner allt och köper pizza istället. Känslan? Jag är misslyckad.
Nyckeln till att lyckas är att aldrig tillåta dig att misslyckas. Och med det menar jag inte att du ska vara hård mot dig själv, nej tvärtom, du ska inte sätta upp för strikta mål som det finns risk för att du inte klarar, utan nöja dig med det lilla. Det viktiga är att få in nånting som funkar ofta (kanske varje dag) och under en längre period (typ alltid). Men inte banna dig själv och känna dig misslyckad om det inte blir av en dag. Det kommer att finnas dagar då du inte får till det, men då har du i alla fall blivit en vardagstränare som alltid tar trapporna och som har en bra grund. Du är liksom sund och rör ofta på dig så det gör inget.
Det här med powerwalks 

Och så det här med powerwalks då. Att powerwalka en timme om dagen gör otroligt (och oväntat) mycket för din kondition. Jag har vid två helt olika tillfällen fått det bevisat för mig, genom fys-tester (vad sjutton heter det då?) Ena gången var när jag var mammaledig med Mio och bara gick och gick och gick med barnvagnen hela dagarna, samt att vi började varje morgon med en timmes powerwalk. (Kommer ni ihåg Petra och Liselott?) Ingen annan träning just då och jag var i väldigt bra kondition. Och det fina med powerwalks är att om man tycker att det är tråkigt så kan man lyssna på en podcast (De är ofta en timme. Perfekt va? Rekommenderar starkt nåt jobbrelaterat som du engageras av eller Hannah & Amanda som känns som att prata med två bästisar) eller prata i telefon med en kompis . Nu tänker du kanske att det är dumt att prata i telefon för då är det inte lika lätt att ösa på (med risk för att flåsa i luren) men det är ju precis just så vi inte ska tänka. All träning är bra och så fort vi rör på oss – hur vi än gör – så är det bra, och vi ska ha en klapp på axeln. Jaha, soffpotatisträning alltså tänker du? Men Neeej, så är det inte. Missuppfatta inte nu. Vi ska bara vara schyssta mot oss själva och inte trycka ner,  utan istället peppa och lyfta upp. Det finns väl ingen idrottscoach som trycker ner heller? Nä de peppar och har sig och lyfter den som ska prestera. Får den personen att tänka positivt. Och det kommer att komma en dag då du inte vill prata i telefon, för att du just den dagen känner för att ösa på, eller kanske till och med för att springa. Bra! Gör det då. Men återigen – Hur du än gör, bara du rör på dig, så blir det bra.

En trött jag i Cala Bona förra veckan. Det var svinvarmt och jag kände mig halvhängig men en powerwalk i lite lugnare tempo klarar man alltid, så jag bara gör det. Tänker inte så mycket utan snörar på mig skorna och går ut. Inga krav mer än att jag ska röra på mig cirka en timme. Och innan jag vet ordet av det så öser benen på. Av egen fri vilja. Tjoho vad käckt det lät, ja men ni fattar.

Precis när jag satt här och var som mest peppad och skrev “Och DÄR drog hösten igång” så hände det. Mio började kräkas. Trodde att det för en gångs skull var vanlig kräksjuka och var mest rädd för hur det skulle gå eftersom han har diabetes. Ofta kräver det inläggning med dropp eftersom det är svårt att hålla bra blodsockernivåer. Så jag hade kontakt med diabetesmottagningen hela dagen, och eftersom han fick behålla ganska mycket mat och inte kräktes såå mycket så gick det bra.
Trodde jag. Tills jag insåg att kräkningarna kom i skov, i nån sorts anfall, och att han däremellan var pigg och nästan som vanligt. Men att han under anfallen var totalt däckad och hade väldigt ont i huvudet. Jag förstod då att det här måste ha med shunten* att göra. Man är inte så dålig, sen pigg och sen så dålig igen. På kvällen accelererade allt och han skrek av smärta och bara kräktes och kräktes. Vi fick bära honom ut till bilen och åka i ilfart till Lund. Ringde 112 på vägen och fick hjälp med bår in på sjukhuset eftersom jag varken kunde lämna honom i bilen för att gå den ganska långa vägen till barnakuten för att hämta hjälp, eller få med honom in. Han var varken tal eller gå-bar min stackars lille kille.
Hur som helst, de kom med bår, fick in honom i akutrummet, läkaren kom direkt och skickade iväg honom på CT-röntgen för att kolla huvudet och sen vanlig röntgen för att göra en shuntöversikt. Sen blev han inlagd på NIVA (neuro-intensivvård-avdelningen) där de har uppsikt precis hela tiden. Han hade apparater kopplade till sig samt personal i rummet hela tiden plus att de undersökte honom en gång i timmen. Det gjorde att jag vågade sova lite. Vi sov mellan 2 och 6 (förutom väckningar en gång i timmen) så igår kände jag mig typ bakis.
Summa summarum – Det var inget fel med shunten. Det som hade orsakat tryckförändringen i huvudet var flygresan hem från Mallorca. Flyg ska inte påverka men det kan det alltså göra alltså. Så nu vet vi det. Oavsett vad det står överallt och vad läkemedelsbolaget som gör shunten säger.
*Mio har högt tryck i den vätska som går mot hjärnan – sjukdomen heter nåt så krångligt som Idiopatisk Intrakraniell Hypertension – och har därför en shunt inopererad i huvudet som ska avleda lite av vätskan. Shunten sitter i huvudet, och därifrån går en slang ner längs bröstet (innanför då alltså) som leder ner till magen där vätskan dräneras. Om det blir problem med slangen (att den till exempel blir knickad eller att det blir stopp i den) får man huvudvärk och blir det riktigt illa så börjar  man kräkas. Detta är ett urakut tillstånd och jag tänker inte ens skriva om vad som kan hända. Det är urakut helt enkelt.

Om vi kommer flyga i fortsättningen? Ja det kommer vi. Dock alltid till ställen där det finns bra sjukvård. Det blir inga större reseäventyr alltså, utan vi håller oss till trygga platser. Så får det bli.
Och nu då – Ja men nu är vi hemma efter 2 dygn i Lund. Och Mio mår “bra”. Inte helt återställd, han har fortfarande huvudvärk, men jag tror att det kommer vara helt bra i morgon eller på söndag. Slutet gott, allting gott för den här gången.
Insikt: Att leva med shunt kommer alltid att vara lite krångligt, och såna här situationer kan alltid komma att uppstå. Bara att gilla läget.