Det är himmelrike att sova hemma efter att ha tillbringat halva natten på en pall och resterande halva (ja men alltså nu pratar vi totalt 3 – 4 timmars sömn) i en lutande soffa. Igår gick vi och la oss 20,00 och somnade hela familjen kl 21. I samma säng. Så jag har liksom legat i kläm mellan två sparkande små killar i natt. (Vad är det med barn som så gärna vill trycka med ben och fötter tills det säger stopp? Stoppet i det här fallet är då min kropp) Ville ha Mio nära mig för att ha lite koll så vi trängde ihop oss. Lite rörig natt men oj vad skönt det är att ha fått sova hela natten ändå. Lite ironiskt att jag precis hade skrivit ett blogginlägg om hur viktig sömnen är.
Hur som helst – Nu är vi tillbaka i den här misären igen. Ja för så känns det när Mio är sjuk hela tiden och det liksom inte händer nånting. Det är ju inget liv för honom att ligga här hemma i en soffa hela dagarna. Det fina är att när han mår bra är han direkt väldigt aktiv och har fantastiska vänner som han leker med. Tack och lov! Men vad händer nästa år när de alla byter skola, blandar upp klasserna och han börjar 6:an? Det kommer inte funka. Vi måste ha en lösning.
Tänk att jag har haft sån tur att min utbildning inte har kommit i kläm. Det är 100% närvaro som gäller, och hade han blivit inlagd någon av de dagarna då jag egentligen skulle ha varit där hade jag fått avbryta och sen hoppa på vid ett senare tillfälle, typ nästa år. Det hade känts väldigt tråkigt, så jag är så tacksam att jag har kunnat genomföra hela utbildningen. Idag och imorgon går jag mina två sista dagar, och det är en specialistinriktning (Endurance – kondition, cykel, löpning etc.) som inte krävs för att jag ska kunna göra tentan nästa torsdag. Så jag är liksom klar och kan – om det skulle krisa sig – strunta i dagen idag och morgondagen. Men planen är att Mio är med sin pappa, här hemma, idag och att jag ska gå. Blir det några förändringar (försämringar) så avbryter jag. Men klumpen i magen huruvida jag ska kunna genomföra hela utbildningen eller ej är alltså borta (Skönt!), nu hoppas jag bara att klumpen i magen huruvida vi ska få en permanent lösning för Mio också ska kunna försvinna så småningom.
