Vi har fortfarande inte fått nån tid för Mio men tanken är att han snart, inom några veckor, ska opereras igen. Han ska få en tryckmätare in i huvudet och sen ligga på sjukhuset den veckan för att se vad som händer, och sen operera ut den igen. Två operationer… Jag vet vad som händer så fort vi får tiden: Ena delen av mig står och stampar och vill bara ha det gjort, medan andra delen dör av oro. De där sista dagarna inför en operation är sån grym ångest som är svår att beskriva. Allt annat är plötsligt väldigt oviktigt.
Under tiden vi väntar så pågår allt som vanligt här. Det är ett jäkla pusslande för att få ihop allt. En gång i veckan kommer hans lärare. Och numera kommer även Annica varje onsdag. Annica är en person (samtalsterapeut) som kommer hit och pratar med Mio. Som en vuxen kompis som umgås, spelar spel och lyssnar. Fantastiskt bra för honom!
Och vi väntar mest på att de ska ringa från neurokirurgen och ge oss en tid. Det trista är att när det väl händer så ska vi först genomgå den där veckan. Och när vi har genomgått den där veckan – ja då ska vi ju hitta en lösning på det som vi eventuellt hittar. Och tiden bara går…
Den här glassen var den sista som Mio åt innan vi fick besked om hans diabetes. Också en helvetessjukdom. Förlåt ordvalet – men det är precis så det är.
✊✊✊???