Dag: 26 juni, 2016

Jag är inte säker på att Mio kommer att få tillåtelse av försäkringsbolaget att åka utomlands. Det är precis på gränsen, rent tidsmässigt, sen senaste operationen. Så vi behöver en plan B.
På ett sätt är jag sugen på att stoppa in barnen i bilen och bara köra. Kanske norrut, kanske till Norge, kanske söderut… eller nä, det går ju inte… försäkringen som sagt – Ska vi vara långt hemifrån och utomlands så måste ju den täcka. Men så vet jag att det är en lite väl romantiserad bild av det – det där med att det är en sån frihetskänsla och bara härligt att sitta där och bestämma för dagen vart vi ska. Ta in på nåt mysigt ställe, äta god mat och bara vara.
Men i verkligheten så kommer vi tjafsa om vilken musik vi ska höra i bilen. Jag kommer till slut att tröttna på ljud överhuvudtaget. Vi kommer äta på sunkiga vägkrogar, hitta halvdåliga och dyra sovställen och inte riktigt veta vart vi ska ta vägen. Så jag tror att det krävs en plan – om vi ens är typerna som vill sitta i en bil sådär? Vi skulle ju också kunna göra mer specifika utflyktsmål där vi bara kör från a till b. Problemet är att jag vet inte vart! Barnen är inte helt lättroade, speciellt inte Mio som ju är 12 år. Och jag är inte särskilt road av att packa, packa upp, packa, packa upp… Ja ni fattar. Ännu mindre eftersom vi också måste hålla ordning på livsviktiga mediciner till Mio som dessutom måste vara kylda. Man vill liksom landa nånstans. Och så vill jag hamna i ett sånt där skönt “glidar-mode” där jag varken behöver planera, handla eller laga mat. Eller göra andra vardagssysslor för den delen. Vill gärna vara den där avslappnade, sköna typen som inte tjatar på sina barn.
Jag känner mig lite stressad – nu när Mio väl mår bra – och vill liksom passa på att göra allt. Men behöver tips… och vet att ni säkert sitter inne på en himla massa bra grejer.
Berätta – vad ska ni göra i sommar? Jag vill gärna ha tips både med och utan barn, eftersom jag tänker att jag vill göra nånting själv också.
Förra året hade vi två fantastiska semestrar på Mallorca.

Alvin sov hos sin pappa igår så jag och Mio har varit själva i ett halvt dygn. Vi fick dock börja med att åka till jourcentralen eftersom han inte kunde gå på sitt ben efter midsommaröj (fotboll) kvällen innan. Problemet med Mio är att han har legat och suttit stilla i så många år så att när han väl mår bra så hänger inte kroppen med. Han har redan haft diverse stukningar och sträckningar den senaste månaden, men den här gången var det värre än någonsin. Han hade så ont, så ont i övre delen av låret (höften vet jag nu) så att man riktigt kunde se hur han grimaserade och nästan föll för varje gång han försökte stötta på benet. Vi ringde 1177 som sa att eftersom hans nattsömn hade varit störd så skulle vi åka till jourcentralen. Så det gjorde vi. Det gick rätt snabbt. Muskelsträckning plus att några små muskelfibriller hade spruckit sa läkaren. Ingen fara men bara ont. Och så visade de hur jag skulle stretcha benet på honom: Dra upp det mot magen och massera hårt där det gör ont. 5 minuter varje gång, flera gånger om dagen.
Hur som helst – vi åkte och handlade donuts sen, för det hade han längtat efter så länge. Men när vi kom hem så var blodsockret för högt för att äta donuts, så han bröt ihop. “Allt dåligt händer mig! Jag HATAR den där sjukdomen! Varför vill hela världen mig illa?” och så vidare. Han var så arg och ledsen min stackars lille kille. Jag förbjuder aldrig honom att äta (för då kanske det blir en trotshandling en dag, och det är ju inte mig han skadar) utan försöker vägleda honom till att välja rätt. Men har var så ledsen, stackarn.
Jag vill att han ska gråta och skrika, för jag tror att det är bra att alla känslor kommer ut (Finns det nåt värre än när någon försöker tysta, lugna eller förminska när man är ledsen?) men jag vill inte att han ska se världen ur ett svart perspektiv. Hur vänder man det liksom? Jag är själv en person som har superkraften att försöka se saker ur den positiva synvinkeln… hur för jag över det till mitt barn? Som dessutom har haft, och har, det väldigt jobbigt. En tumörsjukdom, ett 15-tal shuntoperationer, ständig huvudvärk, diabetes 1… ja typ så. Det räcker där. Det är när det kommer ytterligare en grej som han bryter ihop. Och då är det för den där “lilla” grejen, som att han inte får äta sin donut som ligger och väntar.