Den där donut'en – den som han inte kunde äta i förrgår kväll på grund av högt blodsocker – den åt han igår kväll istället. Hela dagen gick han och inväntade rätt tillfälle. Av någon anledning så är rätt tillfälle att äta något gott så sent som möjligt på kvällen. Jag sa senast sju, han sa nio. Vi gick halva vägen var så det blev åtta. Men det funkar inte! Och jag vet ju det. Inte snacks på kvällen. Han måste försöka tänka om… Just donuts som dessutom är väldigt feta (inte bara söta) tar lite tid på sig att höja blodsockret. Så när vi skulle gå och lägga oss, vid elva (jag var svintrött), så var blodsockret på 15.
Så då var det bara att börja ta insulin och samtidigt förbereda mig på en natt med många kontroller. För varje gång man tar insulin så måste man kontrollera vart blodsockret hamnar, så att han inte blir för låg och svimmar. Eller kanske fortsätter att stiga för att han behöver ännu mer insulin. Balans.
Så klockan ringde tolv, halv ett, tjugo i två, halv tre, halv fyra och sista gången halv fem… och så här ser hans lilla väska ut efter en sån där mardrömsnatt. 
Allt pill – det är så svårt när ögonen bara kisar i den starka lampan. Så när jag väl är klar slänger jag bara grejerna ifrån mig och rusar in och lägger mig igen. TACK universum för att jag har så otroligt lätt att somna om, igen och igen. Vi pratar minuter, om inte sekunder. Men jag känner mig ändå som överkörd av en ångvält idag. Det där med att vakna hela, hela tiden är tortyr. Måste byta alarm – den signal jag har nu ger mig ångest.
Det kan dock ha sina fördelar ibland också. Igår morse tog han för mycket insulin till för lite bröd (han blev mätt snabbare än han hade trott) så då var han tvungen att äta två kex för att kompensera. 
PS. När han gick och la sig sa han: “Mamma, den där donuten var inte god, den var mest torr.” Jahapp…
PS2. Är det inte typiskt att när båda barnen väl har blivit stora nog att alltid sova gott om nätterna så får den ena diabetes? Som en enda lång bebistid 😉