En annan sorts verklighet
Nu när Mio plötsligt mår bra så har vi alla kastats in i en ny verklighet. Sist han var ute och hängde så här mycket med kompisar som han gör nu så var det typ i gungorna på gården. Eller nån annanstans på Ön. Nu är de ute och cyklar lite överallt. På bara ett par veckor har hans värld vidgats nåt enormt. Det de andra har växt in i successivt har han anammat på bara två veckor. Och jag tänker att det är bara att hänga med. Jag kan ju inte sitta här och vara bakåtsträvande. Men det är speciellt när det går så snabbt. Plötsligt vill han börja ha med sig pengar och kunna äta nåt ute, och jag har varit väldigt snäll (kanske för snäll?) de här veckorna, och betett mig som att han är på semester eller nåt. Det vill säga sagt ja till allt. “Visst får du köpa en glass om du är låg”, “Ja det är klart att du får pengar”… ja men typ så. Ena delen av mig tänker att jag måste skämma bort honom nu när han äntligen får leva. Vi vet ju inte hur länge han får vara så här bra och hänga runt med kompisar. Och andra delen av mig tänker att det är bättre att behandla honom “normalt”… vad det nu är..?
Hur hade ni gjort? Hade ni varit extra snälla mot honom när det gäller “glasspengar”, och liksom passat på? Eller hade ni behandlat honom som att han var en vanlig, frisk liten kille?
Alltid på väg. Tänk att jag ens skriver det. Maj gadd ♥
Jaha. Slutade det här nu i att jag fick sagt att jag är en inspirerande typ? Ha ha… det var ju inte det som var tanken, men det är okej. Jag försöker dela med mig av sånt som ska inspirera, så det får vara så. Hej.
