Hos psykologen
Idag innan jag satte mig på tåget till Stockholm så var jag och Mio i Lund för att träffa en psykolog. Det är andra gången vi träffar henne, och anledningen till att vi gör det är dels för att han är så extremt spruträdd (Vi pratar panikrädd) och dels för att han nu har varit sjuk i närmare sju år och ibland uttrycker en viss oro och ledsamhet över det. Just nu, peppar peppar, så är det bra. Han har varit i skolan i två dagar (Yey!!!!) men någonting säger mig tyvärr att det kanske bara är tillfälligt. Det brukar bli bra ett par dagar när vi ändrar om shunten, men sen när ändringen har nått full effekt så blir han dålig igen. Men jag ska inte vara negativ nu. Tro mig, jag vill inget hellre än att han ska få bli bra. Det hade varit så fint om han fick vara frisk hela våren och sommaren och hämta en massa energi. Eller i alla fall några månader så att han hinner komma in i sitt friska jag.
Hur som helst – psykologen berättade på ett väldigt pedagogiskt sätt hur det fungerar rent fysiskt i kroppen när man har en orosklump i magen (ångest). Mio fick rita hur det kändes i hans kropp när han var orolig och sen fick han hemläxa för att beskriva hela processen. För det vanligaste är nämligen (och det tror jag att vi alla känner igen) att man flyr från det. Kanske genom att surfa på sin iPad, ringa en kompis, spela, bråka, lyssna på podd eller liknande… Det finns många sätt att distrahera sig på för att slippa tänka och känna, och så länge det handlar om de saker som jag nämnde och inte alkohol, droger och andra missbruk så känns det väl på ett sätt lugnt – ibland kan det säkert till och med vara bra att bli lite distraherad- men hon menar ändå att det även kan vara bra att låta känslorna och tankarna få plats. Så klart. Så det har han fått i uppgift till nästa vecka. Jag är väldigt glad över det här. Jag vet att det finns barn som har det värre, men det som Mio har gått, och fortfarande går, igenom är helt osannolikt. Jag kan inte förstå att en och samma person får stå ut med så mycket. Mitt lilla hjärta ♡
Snart måste vi operera ut den där tryckmätaren som sitter i huvudet. Fasar för operation nr 16.
Sen har vi den här lille killen också… det är inte lätt att vara syskon till ett heltidssjukt barn. Så många gånger vi har behövt lämna honom mitt i natten för att åka ambulans in till sjukhuset (Givetvis har pappa Jonas kommit och tagit över, men ändå, det är oroande när mamma och storebror bara försvinner medan man sover, och sen inte kommer hem på flera dagar), så många gånger som han inte har fått ta hem vänner på grund av att Mio inte har orkat, så många gånger som han inte får lyssna på musik och så vidare, och så vidare. Det är verkligen inte lätt att vara lillebror heller.
Throwback till när han var flera år yngre och lärde sig att åka skidor (efter mycket kämpande från min sida)
Kommentera (0)
