Det här är så typiskt… Igår när jag kom hem – trött efter min tågresa (som blev försenad) så hade Mio dunderlågt blodsocker. Han var nere på 2,3, och så fort man är nere under 4 så är det risk att man svimmar, så då är det viktigt att man snabbt äter druvsocker. Druvsocker är det viktigaste en diabetiker har, man kan inte ens gå utanför dörren utan druvsocker, just för att man snabbt måste äta det om man blir låg.
På ett sätt är det väldigt bra att han har börjat bli låg – efter en lång period av skyhöga blodsocker – och anledningen till det är att han har varit i skolan i tre dagar och rört på sig. Så fort man börjar vara igång lite mer (speciellt när man har varit sjuk så länge och mest legat eller suttit stilla) så svarar kroppen med att förbränna mer och man behöver därför mindre insulin. Problemet är att man aldrig vet när man ska höja eller sänka sina insulindoser, utan det är något man får testa sig fram till. Och den testperioden är vi alltså i nu när hans förutsättningar har förändrats.
Hur som helst – detta innebar att natten var vidrig. Jag var uppe en gång i timmen första delen av natten och en gång varannan timme andra delen. Allt för att hålla koll så att han inte blev alltför låg och skulle få en känning, som det heter. Dagtid känner han själv tydligt om han får en känning, då blir han darrig, svag och yr. Det går liksom inte att undvika. Men om han sover så måste vi hålla koll, för annars slutar det med att han svimmar… om han blir alltför låg. Och han vaknar inte förrän vi ger honom en akutspruta eller ev. nåt slags flytande socker, honung eller liknande under läpparna. Och (kan knappt säga det här) skulle han inte få det inom kort så hamnar han i koma och kan skada hjärnan för livet. Det får inte hända, så det här med att gå upp på nätterna när det krävs… ja men det är ju en no-brainer, jag bara gör det förstås. Men det hindrar inte mig från att känna att jag är sviiintrött idag.
Ja ja, för Mios skull var natten faktiskt bra. För hans lilla kropp är det mycket bättre att ligga på låga värden än höga.
Sen räckte det inte med Mios historia. Alvin klagade över att han hade ont i ett finger, och när jag tittade på det så var det svullet och han hade en grön fläck intill nageln. Färgen var så väldigt… grön… att jag först trodde att han hade målat med tuschpennor och råkat få färg där… men eftersom han hade ont och även var svullen så kom jag på att jag ju kunde logga in på KRY (Tack vare att jag lyssnar på så mycket poddar så låg det Top of mind, eftersom de just nu sponsrar rätt många poddar).
Men hallå, vilken otroligt bra tjänst! Efter att ha googlat lite så såg jag att grön färg = bakteriellt och att man måste besöka läkare innan det sprider sig, men istället för att få panik och åka in med honom en sen kväll så kunde jag alltså få en tid med en läkare hos KRY. Man älskar ju KRY! Så himla smidigt. Jag loggade in med hjälp av mitt bank-id och fick tid inom 20 minuter. Läkaren tittade och sa: “Den gröna färgen innebär att det är en bakterie så ni måste tömma det och få antibiotika.” Men så länge det inte sprider sig, eller att han får feber, under natten så kunde vi vänta tills idag.
Men idag har jag ju utbildning igen ? Jag ska ringa när de öppnar och hoppas innerligt på att vi kan få en tid under tidig eftermiddag när utbildningen är slut. Det kommer liksom ner folk från Göteborg och andra ställen så det känns inte som ett alternativ att skjuta på det…
Usch, låter inget kul med diabetes. Varken för Mio eller för dig som förälder.
Nej det är det verkligen inte… Riktigt jobbig sjukdom faktiskt…