Alvins ben – en lång story
Alvin har ju haft ont i sitt ben – närmare bestämt i vaden – i något som känns som en evighet, men jag tror att det handlar om 6-7 veckor. Det kom från ingenstans men eftersom vi är vana vid diverse småskador (han är ju barn, plus att han spelar mycket fotboll) så reagerade vi inte så mycket i början. Men när det sen gick både en och två veckor och det bara blev sämre så började vi oroa oss.
Så vi gick till vårdcentralen. Ingen svullnad och inte särskilt ont när man tryckte på benet, så det verkade inte så farligt. Vi fick remiss till en kiropraktor som knäckte och vred lite. Dagarna gick, men Alvin fick bara ondare. Till slut gick vi tillbaka till vårdcentralen och till en läkare där som skickade honom på röntgen eftersom han nu hade haft ont så länge.
Vi väntade några dagar innan vi gick dit… och han röntgades, men man såg ingenting. Suck… Tack och lov så lyssnade läkaren på Alvin och på hur han hade börjat få ännu ondare och skickade iväg oss till barnakuten. Nu med kryckor så att han faktiskt kunde börja “gå”. Där tog ortopeden hand om honom – men han förstod inte heller vad det var utan skickade remiss till magnetröntgen…
Trots det onda i benet har vi passat på och njuta av sommaren. Här med krabbfiske i Båstad…
… och så har vi fiskat.
Hur som helst – efter två veckor gjordes magnetröntgen och sen var det dags att vänta på svar. De ringde till slut från barnortopeden och sa “Vi kan bara säga att det inte är något allvarligt, men kan inte berätta mer än så över telefon”. Det gjorde förstås ingenting! Att bara få veta att det inte var en tumör, som var det som de befarade in worst cast, var ju fantastiskt. Och i måndags var vi där. Han har en stressfraktur, det vill säga en spricka i smalbenet. Det positiva är att det kommer att läka… och det negativa är att det tar flera månader. Suck… Han är väldigt trött på att hoppa omkring på kryckor, min lille kille, men samtidigt så tror jag att han är glad över att han nu vet att det finns ett slut på det. Han har under de senaste veckorna nämligen pratat om att “jag kommer kanske ha det så här hela livet mamma?” och “Det är lika bra att du vänjer dig vid att alltid vänta på mig, det är så här det kommer vara nu” när jag har stått och väntat in hans lite långsammare steg.
Men han är så duktig, och så stark. Han hoppar fram på kryckorna med världens fart, och förutom att han nu måste ha dem hela sommaren så är vi jätteglada över att det så småningom kommer att bli bra.
Kommentera (0)
