Varför är man så ensam på natten?
Nu måste jag kolla med er om ni också känner så här… Det här med när man är vaken på natten – varför känner man sig så OTROLIGT ensam då? Jag kommer ihåg när jag ammade barnen, det var ingen negativ känsla men jag kände mig ändå väldigt ensam när jag gjorde det nattetid. Och nu när jag ibland är uppe med Mio och stökar med hans blodsocker, så känns det som att det bara är jag på hela jorden som är uppe. Och det känns ensamt. Jag har ju ingen lust att direkt hitta på nåt, vara social eller prata i telefon med någon vid den tiden, men det är ändå en ensam känsla.
I förrgår, efter att jag hade varit vaken halva natten på grund av att Mio hade lågt blodsocker som jag behvöde korrigera flera gånger samt stoppa i honom bröd och druvsocker, så (det här fick jag veta efteråt) var även min barndomskompis (som jag pratar med typ varje dag) Tina vaken eftersom de passar en katt som var extremt pipig första natten. Och när jag fick hör det, att hon hade varit vaken, så tänkte jag direkt: “Åh men då var vi ju vakna tillsammans, du skulle ha ringt mig” Haha… det vill jag ju inte. Jag är ju svintrött där mitt i natten och har inte alls lust att prata, det är bara det att jag har den där känslan av ensamhet. Känner ni igen det? Tycker ni också att det är mycket mer ensamt att vara uppe på “fel” tider och stöka?
Kommentera (0)
