Dag: 25 augusti, 2018

Vi är hemma! Vi kom hem igår kväll och istället för en ledig helg och AW, som det var planerat för min del, så blev det myskväll med barnen. Så skönt efter en sån här grej även om jag tidigare i veckan var så pepp på egentid och AW ♡

Vi vet inte vad som gjorde att Mio svimmade men han HAR ju väldigt ont i huvudet så det är ju förmodligen kopplat till det eftersom det inte fanns några direkta oroväckande provsvar att gå på. Det var nåt med sköldkörteln som inte var riktigt bra, så det fick han ta om. Man kan tydligen få en inflammerad sköldkörtel när man har diabetes. Ingen aning om vad det innebär i såna fall, men vi får i alla fall svar på det om en vecka. Här på barnavdelningen i Malmö är de helt fantastiska, och han diabetes-och-endokrinläkarna likaså. Däremot är jag mer besviken på neurokirurgen som verkar ha gett upp Mio på nåt sätt. För när läkarna härifrån barnavdelningen i Malmö ringer dit och talar om vad som har hänt, och frågar om vi inte borde röntga shunten så säger de att “Nä, det har varit så stabilt ett år nu så det är ingen idé” WHAT?!?! Stabilt i ett år?!? Vart har våra ord gått in? Vi har liksom suttit i möte med både skola och sjukhus för att huvudvärken aldrig går över. Förlåt, men vilken jäkla tamhet! ?

Att inte ens titta på en shuntpatient som svimmar och kräks av huvudvärk, med argumentet att det har varit stabilt är så sjukt av två anledningar: 1) Han har en shunt! Och svimningar och kräkningar kan vara tecken på att det är något allvarligt fel. Även om de inte har hittat det tidigare så kan de INTE luta sig tillbaka på historik och ha det som argument. 2) Han har INTE varit stabil senaste året utan legat i en säng 90 % av tiden.

Jag är (tyvärr) en person som ofta låter folk hålla på lite hur som helst utan att jag säger något, men det har jag bestämt mig för, för ett tag sen, att sluta med. Jag kommer aldrig att hämnas eller göra saker i ilska, men om någon beter sig på ett dåligt, sjukt, stört (Japp, det händer tyvärr rätt ofta), orättvist eller ignorant sätt mot mig eller barnen så kommer jag säga det. Jag kommer inte längre att vara den tysta, medgörliga och behagligt enkla personen om inte folk är snälla och sunda mot mig. Som sagt… mycket viktigt är att jag inte kommer göra något i ilska, men det finns inte någon anledning att jag ska behöva ta sjuka grejer på mina axlar utan att få säga något. Och det är faktiskt väldigt skönt och befriande. För ju mer jag inte tar det och håller det i det tysta, desto mer kommer jag slippa det. 

I det här fallet så innebär det att jag först och främst inte är rädd att skriva det i bloggen (obviously) och sen att jag har skrivit till verksamhetschefen att jag inte tycker att det är okej det som (inte) hände. 

En annan sak… som däremot är så himla bra… det är att jag har den här tjejen vid min sida. Ja för hon är ju anställd som någon slags “assistent” till mig (Gillar inte det ordet, det känns så nedlåtande och det är det absolut inte för HJÄLP vad hon är grym och tar tag i saker och avlastar mig!), och nu när vi har legat inlagda så har ju saker kunnat rulla på ändå. Jag hade ett telefonmöte igår morse, och jobbar en del med en kunds Facebook-sida (som är väldigt aktiv), men det fina är att jag också har Johanna som samtidigt klipper videos, sammanställer ekonomin och fixar och har sig. Vilken lättnad det är! Jag är såå glad och tacksam över det ♡