Jag kommer inte ihåg så mycket från mina första fem, sex år… gör ni det? Men en sak minns jag i alla fall väldigt tydligt, fast det är från när jag var åtta år. Jag gick i andra klass på Västra skolan här i Malmö, och det hade precis börjat en ny tjej i klassen som hette Sara. En dag kom hon fram till mig och sa “Du är så himla snäll”. Jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort, men det var tydligen nånting som fick henne att säga så – och där började vår vänskap. En vänskap som fortfarande är jättestark även om vi inte hörs varje dag. Eller ens varje månad. Det spelar ingen roll, för varenda gång vi pratar så är vi tillbaka där vi var sist. Så är det med alla mina barndomsvänner – Tina, Annica, Pernilla och Sara – och jag älskar att jag har dem i mitt liv.
Men tillbaka till Sara och mitt åttaåriga jag… Vi hittade på så himla mycket kul, jag och Sara, och planerade på riktigt att rymma till en djungel en dag. Vi tittade på kartor och planerade noga hur vi skulle ta oss genom de olika länderna och hur vi skulle ta oss över gränserna. Vi hade nån slags fascination för just djunglar. Fråga mig inte varför. Nu blev det ju inte så att vi rymde till en djungel – utan vi skapade oss istället en alldeles egen. Vi tog ett tomt (väldigt stort) vindsutrymme i mitt hus, satte lås på det och skapade den mysigaste djungeln ni kan tänka er. Vi hängde upp lianer och en repstege i träbjälkarna i taket, vi delade av djungeln i olika små “rum” med hjälp av elementskydd och lösa dörrar, la mattor på golven och målade djungelmotiv som vi satte upp på väggarna. Ja men det var riktigt, riktigt mysigt där.
Här är en bild på Sara uppe i vår djungel. Det är synd att vi inte hade digitalkameror och Instagram på den tiden, då hade vi garanterat haft fler bilder…
Och en helg bestämde vi oss för att sova över där hela helgen. Vi fick inte gå hem, what so ever. Vi “bodde” liksom där.
Här sitter Sara och äter.
Vi hämtade vatten på gården och satt uppe på taket och tvättade oss och borstade tänderna.
Här är jag i något som jag tror är morgontvätten. Haha…
… och Sara när hon borstade tänderna.
Och på tal om taket – där hängde vi ofta. Vi klättrade ut genom en sån där gammal taklucka och låg där och solade ibland, hade hemliga klubbar ibland och bara hängde ibland. Vi tyckte att det var hur safe som helst eftersom det fanns en stor skorsten framför oss som gjorde att vi inte kunde trilla ner när vi väl hade satt oss där vi brukade sitta. Men vi gick ändå omkring på taket på ett femvångingshus ?
Här hängde vi allt som oftast. Uppe på taket.
Det här är en del av Kajsons julkalender, som du kan läsa mer om här.