God morgon kära ni! Åh vad jag älskar de här ensamma, lugna morgnarna. Jag älskar att gå upp, tända ljus och sätta mig vid datorn en stund och läsa lite bloggar, scrolla igenom nyheterna (jag läser ju aldrig de negativa nyheterna men vill gärna se vad som händer – på ytan), titta på kläder eller inredning (beroende på vilken fas jag är i) och blogga.
Det är så otroligt mysigt att gå upp och vara helt ensam innan stormen drar igång. Det är nog en av de bästa tidpunkterna i veckan. Speciellt eftersom jag vet att mina små godingar ligger där inne i varsitt rum och snart kommer ropa “Mamma”! Underbara små killar. De ropar fortfarande på mig när de vaknar. Låt dem aldrig bli så stora att de flyttar hemifrån ?
Många tror att jag är en supersocial människa som alltid älskar att ha folk omkring mig, men det stämmer inte. Jag ÄR social och jag älskar att hänga med människor som jag kan ha ordentliga samtal med men är mindre intresserad av att hänga med ytliga bekanta.
Igår stack jag till exempel inom kontoret och åt lunch lunch med mina kollegor istället för att gå och äta själv. Hade de bara varit “ytliga” kollegor som jag inte hade något fördjupat med så hade jag förmodligen inte valt att ta den omvägen. Låter det konstigt? Det behöver ju inte vara så att jag inte hade gillat dem, det är inte det jag menar, men mer bara att om vi inte hade kunnat prata “ordentligt” så hade jag nog inte orkat prioritera det bara för att. Svårt att förklara men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det är inte viktigt för mig att ha sällskap – det är viktigt att ha rätt sällskap. Så.
Men framförallt – jag älskar bara att hänga med andra människor och vara i stökiga miljöer OM jag får min tid för mig själv. För den tiden är så himla viktig för mig. Jag måste få gå hem och vara ensam och “börja om” innan jag går iväg igen. Förstår ni hur jag menar? När jag var yngre så var det vissa av mina vänner som gärna ville hänga hela dagen, och sen att vi skulle gå hem och göra oss i ordning tillsammans innan vi gick ut på kvällen igen. Tillsammans. Det vill säga utan ett break. Jag har aldrig gillat det utan vill ha ett break då jag är helt ensam. Och det kan räcka med en timme, bara jag får ett break.
Så jo, å ena sidan så är jag så klart väldigt social, men å andra sidan så skulle jag aldrig kunna vara det om jag inte hade fått mina break. Och jag tror också att jag klarar av ett högt tempo i veckorna, där jag träffar väldigt mycket folk, för att jag har så lugna (socialt sett) helger. Nu är de visserligen lugna på grund av att Mio är sjuk, han orkar ju inte att vi hittar på en massa, men jag tror ändå att det är en av orsakerna till att jag fixar det tempot. Hur funkar ni? Känner ni igen er eller är det bara jag..?
Känner så igen mig i det 🙂 är inte det typbeskrivningen av en introvert människa? Djupa relationer och behov av ensamtis för att ladda batterierna.
Känner så igen mig i det 🙂 är inte det typbeskrivningen av en introvert människa? Djupa relationer och behov av ensamtis för att ladda batterierna.
Jo fast jag behöver å andra sidan andra människor för att få energi… så jag vet inte… 🙂
Då är du med största sannolikhet introvert! Jag är väldigt introvert, har blivit det mer och mer på senaste. Jag tycker det är kul att träffa vänner men alltid innan jag ska göra det så känner jag typ "varför planerade jag ens att hitta på något, jag vill ju bara vara hemma.." när jag väl tar mig ut är det roligt men jag föredrar lugnet hemma. Jobbar som högstadielärare och är du omringad av många människor hela dagarna, jag måste ha mitt lugn hemma för att klara vardagen! Åt lunch med en kompis för några veckor sedan, därefter frågar hon om vi kan gå hem till mig, då kände jag bara nej! Vi har ju redan umgåtts i några timmar, jag orkade inte mer..:)